Omföderska med ågren

Kände samma ångest inför andra barnet. Men för de allra flesta går det mycket lättare, fortare och känns mindre. Så var det för mig trots att jag hade epidural första gången och bara lustgas andra. Förstår dock hur du tänker för jag skall ha tredje barnet om någon månad och börjar få ågren inför denna förlossning ... När man väl är där tror jag dock man är så fokuserad och längtar efter att snart få se bebben så man klarar det hela på något sätt.

Hade en väldigt bra första förlossning & när jag väntade andra barnet så kom ändå tankarna & liite ångest. Men jag hann inte tänka så mkt för efter att värkarna startade på natten, tog det dryga timmen till hon föddes hemma på soffan. Ambulansen va iaf på väg, men min sambo fick vara barnmorska.  =)

Nu är jag gravid igen och väntar m spänning på dagen D.

 

Känner också ångest inför andra förlossningen. Har BF i början av maj. Min första förlossning flöt väl på rätt bra men sprack en del och fick sys. Jag fick sådan fruktansvärd kramp i låren så de kändes helt avdomnade och min man hade fullt upp med att både massera benen och vid ländryggen. Egentligen vill man ju att det ska sätta igång så man får sin lilla bebis någon gång men ligger och oroar mig på nätterna att det ska sättas igång. Måtte vi klara det här  

En till med samma oro. Hade en snabb första förlossning där jag sprack rejält. Nu är jag så orolig och rädd för nästa förlossning. Vill inte vara med om det igen.

Jag tror att det är rätt vanligt att känna oro inför andra förlossningen. Inför min första förlossning var jag bara förväntansfull. Men inför den andra kände jag absolut oro. Ganska konkret oro i och för sig:

- Å ena sidan oro för att föda längst vägen. Jag hade inte någon lång latensfas och mina värkar var glesa. Vi åkte in trots att barnmorskan på förlossningen sade åt oss att stanna hemma, och jag var åtta cm öppen när vi kom in.
- Å andra sidan att bli smärtpåverkad och värksvag som jag blev under min första förlossning.

Jag insåg redan innan det var dags att föda att en del av min rädsla handlade om att jag inte blev bekräftad i min upplevelse att förlossningen var längre framskriden. Min strategi kring det var att jag dels skrev i förlossningsbrevet att jag måste kunna lita till min kropp och att jag ringer in ENBART för att meddela att vi kommer in. Å andra sidan så tog jag inte bara barnmorskorna på orden när de tyckte att värkarna var för glesa, utan insisterade på att de skulle undersöka mig (jag hade rätt, båda gångerna, var fyra cm öppen vid första undersökningen och fullt öppen vid den andra).    
 
Jag skulle råda dig att fundera på varför du känner ångest inför krystningen, vet du det kan du ha strategier kring hur du ska tänka och agera när det väl är dags.

        

Förlossningen tog, efter latensfas med lätta värkar till tre cm, bara en timme. Det var en otroligt intensiv men positiv upplevelse. Sprack dock mer denna gång även om bm då sade att det var ytligt... Och bäckenbotten har sett bättre dar, den verkar väldigt trött... Ska in på tidig återkontroll efter tio dar imorgon eftersom jag inte står ut med ovissheten om läget där nere. Besviken på min egen kropp som skadade sig själv i farten. Förlåt att det inte blev någon upplyftande uppdatering...

Jag upplevde också att min bm arbetade aktivt men det som blev kunde nog inte hjälpas...