Någon mer än jag som mår dåligt av Facebook :(

Inte jag. Jag har inte ens Facebook, jag känner inte att mitt liv är patetiskt för det. Jag har inget behov av att jämföra min eventuella popularitet och antal vänner med någon annan. Jag vill heller inte ha kontakt med människor som jag ändå inte saknat på en herrans massa år. 

Jag fattar inte grejen med Facebook. Jag har telefon och mail om jag vill eller behöver hålla kontakt med någon som jag inte träffar så ofta. Vad ÄR Facebook? Vad är lockelsen? Många verkar ju bara må illa över att använda det. Svartsjuka, publika uppgörelser och den här osäkerheten som TS tar upp i den här tråden. Gillar man det inte så bör man ta bort det, tycker jag. 

Jag har stängt min facebook. Sen alla med tusentals vänner, hur nära vänner tror du att de är? Jag har fått förfrågningar från folk som jag knappt känner. Skitlarvigt. 

Tänkte precis starta en liknande tråd...
Är gravid i v 20 och har lagt upp en ul bild på facebook, har inte gjort ett ilägg på 1-2 månader så jag uppdaterar inte ofta alls. Jag tror jag har fått 2 kommentarer och två, tre gilla-markeringar kul... Skiter vänner i att kommentera fast de läser, duger jag inte ens till att bli uppmärksammad?? Jag trodde facebook var att man höll lite kontakt med bekanta/vänner som man träffar sällan. Men de kanske inte bryr sig.

Blir faktiskt ledsen, funderar på att stänga ner mitt konto igen. Jävla facebook. 

Jag använder facebook väldigt mycket. Det har underlättat mitt liv avsevärt. Man kan lätt och snabbt hålla kontakten med folk som bor långt bort, man kan chatta eller maila med en eller flera. Man slipper leta telenummer, och jag har helt enkelt inte tid att sitta i telefon så för mig är det guld värt. Man behöver ju faktiskt inte lägga ut bilder på sin familj eller skriva vad man gör hela tiden. Även om man väljer att lägga ut dikter, fina natur bilder eller annat så betyder ju inte det att man har ett ensamt och tråkigt liv. Ingens liv är en dans på rosor. Kan dock hålla med dig att man många gånger känner att oj vad dom hittar på mycket kul och känner många. Men jag gräver inte ner mig i det. Detta är det nya sättet att vara social på.Man kan dessutom vara social med flera samtidigt.

Jag tycker facebook är jättebra, jag kan på samma gång lägga in en bild eller skriva något, som alla vänner kan läsa. Istället för att ringa till dessa ca 140 personer, eller maila dem. Även i gruppmail hade det blivit litet jobbigt, FB är mycket mer översiktligt.

Sedan jämför jag mig inte med andra på FB. Jag har väl också något kramkort eller så, som jag skulle lägga upp på FB. Har jag inte det så är det ju inte för att jag aldrig blir kramad, utan för att jag inte tar kort då - det är inte så viktigt för mig.

Jag skulle nog också kunna framställa det som att jag hade det perfekta livet. Om jag valde att bara skriva om positiva saker som händer, och vinkla allt så. Och jag skulle kunna skriva om att jag "fått massa ny energi av att mysfika med härliga väninnan XX" om jag ville. Men varför? Jag försöker sålla litet bättre än så, men ibland kan det vara trevligt att tala om saker man gör, eller planerar att göra, eller har gjort. Men jag kan lika gärna skriva att vi legat däckade i influensa, som att vi varit på en trevlig middag på ett ställe jag rekommenderar.

Jag ser det som att allt som andra gör hade jag kunnat göra. Om jag velat, vilket jag nog oftast inte vill? Jag gör det jag vill istället? Men jag ser gärna saker som andra gör som tips, idé och inspiration Och det kan gälla allt från att någon röjt sitt vindsförråd, till att någon haft en trevlig semester någonstans, eller att någon klippt naglarna på sitt barn

Jag är helt övertygad om att alla som skriver hur himla bra liv de har inte  egentligen har det utan att det bara är en fasad som de sätter upp. Kanske för att människor ska bli imponerade eller avundsjuka.

Jag kan ibland känna som du TS, men har bestämt mig för att koppla bort de tankarna att jag är en loser som inte har en massa uppdateringar o foton på facebook med o från massa vänner. Ibland händer det att någon jag känner/känner till kontaktar mig, men för det mesta håller jag mig bara uppdaterad inom vad andra har för sig o ibland kommenterar jag deras aktiviteter för att visa att jag bryr mig så att säga. Jag går inte in varje dag, kanske 2 ggr/vecka max. Får sällan några hälsningar om jag inte själv skriver något först.

Men om du inte kan släppa pressen så tycker jag att du ska ta bort din fb, det gjorde jag i några månader. Sen startade jag om när jag kände mig mogen och sugen på det och har nu en annan inställning till den. Men nu har jag endast vänner jag verkligen känner bra, samt släktingar o familj där, det passar mig bäst. Min närmaste familj samt släkt är väldigt utspridda i Sverige och världen så då är det praktiskt med fb.

Jag har bara fått 2 förfrågningar på två-tre år.... båda var gamla arbetskamrater, som laddat upp sina adressböcker.

Stod ju om just detta i DN igår eller om det var tidigare, att sociala medier får oss att må dåligt.

Jag har en kompis som på facebook ser ut att leva drömlivet, även fast jag vet hur hon har det så kan jag nästan bli lite lurad av den bilden hon sänder ut där. Hon söker bekfräftelse där, "likes" osv. och är så i övrigt. Antalet vänner är viktigt, och hon skryter ofta så det ska se ut som hon har det så bra och träffar så många. Jag mår själv bara dåligt av att läsa det för jag tycker det blir genomskinligt, näst intill pinsamt när någon försöker hävda sig på det sättet och försöker få det att låta som hon är så "lyckad".

Folk som är självsäkra och har vänner behöver ju inte hävda sig på det sättet. Det får mig att tänka på något som stod i DN ""En annan teori kring förhållandet Facebook och lycka är att det är fler mindre lyckliga personer som söker sig till nätverket". 

Att vilja bli gillad för den man är är ju naturligt, men när det blir så stort bekräftelsebehov och uppmärksamhetsbehov a la Big Brother känns det för mig mest tragiskt. Blir förvånad över hur mycket osäkert folk som verkar hänga där och på allvar mäter sitt värde i antalet kompisar, "likes" osv.

Känner lika dant. Jag har sagt till mig själv att undvika logga in så mkt som möjligt. Varför ska jag göra det när jag ändå mår dåligt av det, lixom?.. För även om manvet att man inte ska jämföra så gör man det ändå på något sätt, det blir ju så mkt enklare genom FB.

Man tänker (iaf jag) jaha va ska jag skriva om idag då så jag får många "likes"   ... Sjukt, jag vet, man blir ändå bara besviken om ingen gillar ändå eller nått... folk läser ändå tydligen utan att gilla men de tänker man inte på när man loggar in sådär hela tiden o undrar varför ingen skriver... rätt sjukt hela grejjen!

Ska pausa de där och ha mer kontakt med mina vänner irl o via telefon istället! tror jag mår bättre då... värt ett försök iaf! 

Praktiskt att ha FB för att logga in på Familjeliv i alla fall.

Hmm.. upphovsmannen utgår väl antagligen inte från sig själv utan från folk i allmänhet.

Jag mår inte så dåligt av facebook nog egentligen, men det känns som andra gör det. Jag använder inte facebook och det verkar göra folk upprörda och vara jobbigt för dom. Som om det säger något om mig som person. Och man måste alltid förklara sig. Finns det någon speciell anledning till att man borde ha facebook? När den självklara frågan när man säger att man inte har det är "Varför har du inte det???" med en förvånad min. Varför skulle jag ha det? För att hålla kontakt med vänner? För att sitta och kolla på folks uppdateringar? Spela spel? Varför är det ett sånt måste med facebook enligt vissa, vad går man miste om?

Det är ju ingen som frågar mig varför jag använder skor, eller varför jag åker kollektivt istället för bil, eller varför jag inte äter flingor till frukost varje dag. Men med facebook då ska folk fråga VARFÖR som om det vore så självklart att man ska ha facebook. Förstår inte det..

Skulle vara skönt om folk bara kunde acceptera att det inte kanske finns någon speciell anledning och att man helt enkelt inte vill ha det bara för man inte vill. På samma sätt som man inte vill andra saker i livet men inte behöver förklara det. Vissa saker vill man, andra inte. Behövs det verkligen en analys..

Det känns fjantigt tycker jag att facebook blivit någon grej som man SKA ha. Trots att det bara funnits i några år, och mänskligheten klarat sig utan det i flera miljoner. Är det verkligen jag som då ska behöva förklara mig varför jag inte har det?

Det är lite tragiskt, att facebook blivit ett med folks identitet. Det är lika självklart som att ha en ytterdörr på huset, folk blir chockade om man inte har det. Varför är facebook så speciellt, så viktigt att ha? Vilka funktioner fyller den som inte t ex sms och telefon gör, eller ett vanligt fotoalbum? När tv:n kom var det ju något nytt, samma med telefonen, datorn, hjulet.. Men facebook? Är inte det bara en kopia av alla andra communities som lunarstorm, playahead, bilddagboken, myspace, msn etc. Det är inget nytt med det, och det är inget annorlunda. Skulle någon på ett företag envisas med att skriva för hand och skicka brev till alla tusentals kunder istället för att använda mail, eller använda såna där pappersrullar med snöre i ändarna istället för telefoner, så kanske det får en att undra VARFÖR? Men facebook.. Facebook erbjuder ju inte mig något annorlunda. Jag har ju inte tidigare gått hem till en gammal jobbkompis jag inte sett på 10 år och kollat i deras fotoalbum eftersom det inte intresserat mig - så varför ska jag göra det idag?

För mig handlar det väl om att facebook inte har några speciella utmärkande egenskaper som skulle vara speciellt för just facebook.Så varför man inte har facebook borde ju inte vara frågan, utan är ju mer intressant veta varför folk använder just facebook när det finns så många andra alternativ. Varför är facebook det självklara valet? Varför SKA man ha facebook?

För mig handlar det om att jag alltid varit så "en fågel i handen är bättre än tio i skogen". Jag värderar nära vänskaper, och jag önskar ibland jag hade vart mer intresserad och vart bättre på att ha kontakt med bekanta men jag suger på det. För att jag helt enkelt tappar intresset för folk snabbt och orkar bara lägga tid på dom som jag anser är värda att lägga tid på. Jag är mycket hellre själv än behöva umgås me folk jag inte vill. Alla är såklart olika, och jag har försökt bli mer social och försökt bli bättre på kallprat och vara mer "ytlig", odla såna konakter, men det är inte min grej helt enkelt. Jag gillar djup, och vad folk ätit eller gjort på semestern det intresserar inte mig, inte heller utbildning eller nuvarande jobb. Knappt så att jag ens bryr mig om vad mina närmaste vänner gör. Jag tycker inte det är intressant. Sen har jag nog alltid varit ganska anonym, jag anser att folk som inte orkar engagera sig inte behöver få veta något om mitt liv. Om de vill veta massor får man väl bli riktiga kompisar annars kan det vara.

Det jag tycker är kul är att folk blir kompisar med folk de inte ens skulle säga hej till på stan, för mig är det nog tvärtom att jag har fler människor i verkliga livet jag faktiskt skulle stanna upp och prata med, men på facebook är jag knappt vän med någon. Jag är mer social i verkliga livet än på internet, men enligt facebook ser jag väldigt osocial ut när jag nog i själva verket är mer social än de flesta där.

Alltså jag hör till dem som inte är engagerad i FB. Jag förstår inte varför man vill lämna ut sitt liv till varenda kotte? Det bra på många sätt men många skriver så mkt skit och tjafs som ingen bryr sig om, varför??? Och värst är alla "mammabloggar" som har dagens klädsel och bilder på sina stylade barn och vilka tjusiga maträtter de tillagat, nej jag fattar inte varför man vill skylta med det, är det bekräftelsebehov?

Fast det var inte först med nätverkande. Jag har hängt på andra communities vilka alla har erbjudit detta sociala, det är absolut inget nytt. Man har kunnat se vänners vänner, se vilka som är vänner med vilka osv. Så det är inte alls så mycket annorlunda, men såklart är man inte insatt så kan det verka som det. Jag stannar inte vid det gamla, jag tröttnade på communities innan facebook ens var uppfunnet.. Det som är lite fjantigt att facebook blivit en grej fast det inte ens är något nytt. Enda skillnaden är att det inte riktar sig till ungdomar som de flesta andra hemsidor gjort, facebook är mer neutralt och vem som helst kan skaffa det. Därför det blivit så populärt, eftersom vuxna människor kan få uppleva en vuxen ungdomsgård. Och de som är 40+ har ju oftast inte hängt lika mycket på internet som 80-talisterna t ex så då är det förståeligt att det kan verka som något "nytt".

Jag gillar inte själva grejen med att man ska "gilla" olika hemsidor och olika företag får gratis marknadsföring. Då är det ju smartare med dom som har bloggar som tjänar pengar på att ha reklam och annonser, på facebook däremot skyltar folk med vilka anställningar de haft, vilken musik de gillar, vilka företag de gillar och allt blir bara en stor marknadsundersökning där de stora företagen vinner och den enskilda individen går tomhänt därifrån. Allt handlar om att tjäna pengar och att de ska få så mycket klick som möjligt.