De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Vi har haft ett underbart umgänge som vanligt, med våra barn på fredag och lördag. Treårige sonen sa empatiskt att han vill va här hemma med (mitt namn och min mans namn), Så skönt det känns, han kallar fosterföräldrarna för mamma och pappa ibland poängterar han namnet bara. Åt oss säger alla barnen mamma och pappa. Sexåriga dottern var jätteledsen och försökte övertyga oss om att hon alltid ska få vara hemma. Tvååriga dottern ville till min famn när min man tagit ut henne ur bilbarnstolen och lyfte över henne till fostermamman. Det som är på agendan är nu att soc. påstår att barnen inte får mat hos oss, vi får inte ringa dem längre och det ska också upp i rätten förutom överklagan till högsta domstolen och advokatens klagan om soc. tjänstefel. Jag kanske inte svarar på frågor så mycket men jag och min man älskar våra barn och har blivit väldigt kränkta av soc. i vår kommun. Vår familj är förstörd. Det här är värre än att gå igenom en skiljsmässa eller förlora hus och hem. Ifall ingen lagändring blir till stånd så kommer fortfarande föräldrar som sköter sig lika och om inte ibland bättre än andra föräldrar att få sina barn omhändertagna akut i slutändan efter alla lögner, snedvridningar, tolkningar, tecken, misstankar, åsikter. Plus alla 15 läkarbesök, alla terapisamtal med psykolog psykiatriker, barnpsyk, familjeterapeut osv. som man ska genomgå för att det ska hittas fel som soc kan bygga en höna av.  Är det någon som räknat ut vad allt detta kostar under tre år? Det är skattepengar.
När man ser hur soc.  bedömer att barnen har det bäst hos en far som våldtar sina barn och att barnen skickas hem till livsfarliga föräldrar eller inte blir omhändertagna eller ens skyddade från sina misshandlande föräldrar, där uppenbara skador inträffar jämt, bara det får mig att bli än mer villig att stötta de svaga, men aldrig har jag väl trott att man skulle få sådana lögner slängda i ansiktet från dem.

När rätten tittar på ärendet så ser de ju att det inte finns några dokument från någon vårdinstans som styrker diagnosen om det bara är så att soc. hittat på den, då blir det inget omhändertagande.

Så du menar att ombudet för föräldrarna inte begär att soc. ska visa varifrån de fått uppgifter om att det finns diagnoser?
Föräldrarnas ombud låter de påhittade diagnoserna passera utan att begära dokumentation från vårdgivare?

Och är det då soc som ha kritik för det? Borde inte kritiken riktas mot FörvR i första hand?

Så som du gjorde måste vara det bästa sättet för att kunna visa att trots att det kanske finns en lång historik av psykisk ohälsa att detta kanske inte längre är det aktuella läget.

Antar att du under denna tid fick någon form av redskap för att hantera din problematik så att det inte längre var hinder i ditt föräldraskap? 
En diagnos behöver nödvändigtvis inte på något sätt utgöra ett hinder för ett gott föräldraskap, så länge man erkänner och arbetar med det som gör det problematiskt. 

Tror att många föräldrar skulle få tillbaka sina barn om de kan förstå vilka problem de har i föräldraskapet och tar emot den hjälp som kan de kan få med sina problem.

Att många verkar tro att det är så är ju skrämmande! Naturligtvis är det tvärtom, det är soc som ska bevisa att föräldraförmågan brister.

Tänker man efter lite så inser vem som helst att det är väldigt svårt att bevisa att man är en bra förälder, precis som det är svårt att bevisa att man aldrig har begått ett brott. 

Jag gjorde det nog väldigt svårt i hela mitt inlägg med anledning just av att jagär ny i forumet och inte visste riktigt hur man ska skriva inlägg,men jag ska nog förtydliga lite: 

Det jag menade är OM jag borde vara orolig för att hamna i situationen där mina barn blir omhändertagna av socialan baserat på vad de TROR händer med barnen eller om jag kan vara lugn över att de faktiskt gör en ordentlig utredning om det verkligen ligger till så eller inte.Jag VET att vi tar otroligt bra hand om våra barn och är inte orolig över det men vet å andra sidan också om hur socialan arbetar.De är INTE ute efter att hjälpa någonstans om de inte behöver.Det vet jag av egen erfarenhet.Och det jag kan tycka det är att trots allt så är ju BUP inblandade nu på min begäran,ingen annans.Kommer socialan att invänta att vi går på BUP och sen kanske samarbeta med dem eller kommer socialan att skita i vad BUP kommer fram till och ändå göra något som blir ödesdigert för mina barn.

Sen det här med hemmafru.Visst kan det hända att vi hamnar i läget igen där maken mister jobbet men det skulle verkligen förvåna mig med anledning av vad han arbetar med nu.
Det att jag tänker gå hemma med minstingen är för att slippa utsätta honom för den press det innebär att försöka sätta honom på dagisutan att resurserna finns för att underlätta det för honom på dagis.Det är ju trots allt så att det inte är tvång på dagis i Sverige än.
Vi behövde söka hjälp på socialan 1 månad och ni ska verkligen veta att det tog emot,men jag hade verkligen inget annat val.Det är första gången någonsin som maken gått utan jobb och det gjorde han i 3 veckor efter att han tagit ut pappadagarna för minstingen.

Försök se mina inlägg som vad jag försöker göra dem till.Jag var bara orolig över om socialan kommer att skita i allt sunt förnuft idag på mötet och komma och hämta mina barn i eftermiddag??????

Hur kan soc och psyk vara oense? De jobbar ju inom olika områden. Psykiatrin, som vart fall borde bestå av någon form av läkare inblandad och psykolog/terapeut är ju specialiserade inom området psykisk ohälsa. Om inte soc respekterar detas synpunkter på någons psykiska tillstånd, vems synpunkter skall de då respektera? De sätter alltså sina egna amatörbedömningar före experternas? Hur stor makt har egentligen en socialarbetare... om de står över läkare kanske de står över jurister, poliser och hela rättsapparaten också?

Mycket märkligt att det är ett kvinnodominerat yrke, det låter ju som
paradis för vilken maktgalning som helst.

Om man så går till 10 läkare som bara träffar patienten den korta tid som ett läkarbesök tar kan inte den läkarens intygande väga tyngre än om det finns dokumentering under lång tid.
Den som kan intyga om ohälsa finns/kvarstår är naturligtvis det ställe som har tidigare dokumentation, den dokumentation som används i utredning för att visa föräldraförmågan är nedsatt.