De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Problemet verkar vara att hela utredningskedjan lutar sig tungt på vad soc kommer fram till. Det skulle behövas en länk i kedjan som antingen är helt oberoende och gör sin egen utredning eller som lägger mer vikt vid övrig information.

Annars finns det en risk att den ursprungliga utredningen helt enkelt inte blir ifrågasatt; särskilt om föräldrarna har svårt att tala för sig av något skäl. 

Och just därför har ju både föräldrarna och barnet juridiskt ombud som skall föra fram deras talan ....

Det finns ingen som fortsätter utreda, och när chefen själv säger "jag ska se till att ni aldrig får hem ert barn" och alla på stället verkar rädda för chefen, då finns det inte mycket att göra, detta visste jag tyvärr inte när allt drog igång...
utredningstiden sköts av samma två utredare, sedan går det till nämnden som litar på att soc gjort rätt, i vår stad har de aldrig gått emot soc. sen kommer förvaltningsrätten som bygger sin dom på socialens utredning och sedan går det vidare till kammarrätten som även de läser utredningen och dömer "för säkerhets skull"....
VART är det osannolikt att det slinker igenom om det står i utredningen att du tex är en fruktansvärd barnmisshandlare?  OM man nu vore det, så skulle ju inte soc låta övriga barn vara hemma, men sånt bryr sig inte någon rätt om, för soc gör nog rätt, de e ju deras jobb^^
Men tyvärr, de gör inte alltid rätt, och deras utredning är grunden i ALLT, HELA vägen 

Fast. Om du skulle vara barnmisshandlare så måste det ju finnas bevis på det. Och jag menade att det ska upp till rätten för att bli ett omhändertagande. Menade inte att det gjordes mer utredningar men soc ska ju granskas och även deras utredning och deras beslut.

Och om det är så, då pratar dem ju med bvc, dagis folk runtomkring. Skulle dem säga "Nej vi har inte märkt något, barnen verkar må bra": Då tror jag inte soc skulle fortsätta med " Jo här har vi ett par barnmisshandlare, trots att vi inte har något som styrker det"... det funkar ju inte riktigt så..

Nej. Att polisen inte kan bevisa misshandel är en sak. De kanske kan bevisa att en misshandel skett, men i en domstol ska man kunna bevisa VEM som har gjort det.

Soc behöver bara kunna konstatera att barnet blivit mishandlad då den varit i vårdnadshavarnas vård. Det räcker för att flytta på barnet om misshandeln är grov, i detta fall handlar det om ett spädbarn med flera brott på skelettet.

OBS, att jag inte säger att misshandel skett just i Signaturens fall, jag bara förklarar hur systemet fungerar.

Det är det som en del inte verkar förstå att man har brister i föräldraförmågan om ett litet barn får skador och föräldrarna inte kan ge en rimlig förklaring till vad som skett.

Fast det kan vara mer komplext än så, kanske förledde jag er när jag skrev misshandel.
I Signaturens fall så har barnet flera konstaterade skelettbrott som vanligtvis beror på misshandel. Men det finns en ovanlig sjukdom som kan ge samma resultat. Tyvärr så togs inte de prover som kunnat klarlägga saken på barnet, allt enligt Signaturens egna uppgifter.
Om det beror på sjukdom så är det ju en fasansfull situation för föräldrarna som inte kan bevisa sin oskuld. Å andra sidan kan soc inte chansa... Moment 22.

I Sandvikenfallet var det en enda anmälare, visserligen inte anonym, som soc gick på innan de omhändertog akut...

debatt.svt.se/2011/11/03/socialtjansten-ar-oe.../

Och, måste det vara flera anmälningar menar du?
Anklagelserna i det fallet rörde sexuella övergrepp vilket är ett allvarligt brott, misstanke om allvarliga brott leder till akuta omhändertaganden.

Hur många ärenden har inte rullats upp där det förekommit sexuella övergrepp, misshandel, dödade barn genom åren?Många gånger har det kommit anmälningar från en person, men det har inte tagits på allvar.

För att rädda barn när det kommer in en anmälan gällande övergrepp, misshandel osv är det självklart att det är några familjer som inte har gjort något som dessvärre kommer att utsättas för ingripanden.
Nu var det också så att det står i domen att dessa föräldrar hade brister i gränsdragning och personlig integritet gentemot barnen, dock inte så allvarligt att de behövde omhändertas, detta kunde åtgärdas genom information för att förändra beteendet? Jag har läst domen.

Hur skulle socialen kunna veta innan utredning om det var sant eller inte?

Ska det vara tvärtom att soc. bara ska ingripa när det är många som anmäler, ska man offra barn som blir utsatta för att föräldrar inte ska känna sig kränkta om de blir kallade till samtal pga orosanmälan?

 

Det var ett svar på ett annat inlägg som påstod att soc handlar enbart baserat på en enda inringd anmälan.

Jag anser att det finns andra saker att göra än att gå in direkt och rycka barn. I detta fall kunde man ha sett om det fanns möjlighet att flytta pappan från hemmet, sätta in en övervakare eller låta familjen bo på utredningshem. Jag tycker absolut att man ska skydda barn, men att rycka dem är traumatiskt för barnen och soc måste bli mer återhållsamma med den åtgärden.

Det är därför soc måste ha fler steg än att antingen inte ingripa alls eller gå in med omhändertaganden! Det är klart att soc ska utreda ordentligt, men om de verkligen har barnens bästa för ögonen tar man det försiktigt med LVU!

Jag har aldrig påstått att man ska offra barn för att föräldrarna kn känna sig kränkta av en utredning. Var snäll och lägg inte ord i min mun. Jag anser inte att kränkningen ligger i att föräldrarna blir utredda, utan hur soc hanterar dem och utredningen. Det är en väldig skillnad!

Men det är ju så onödigt att utsätta dem för traumat från början, när det finns andra åtgärder man kan sätta in i stället.

Mina barn är traumatiserade och måste ha psykologhjälp. Vi måste också tänka oss för, tex kan de bli hysteriska om vi hamnar utom synhåll och/eller inte svarar när de ropar. Jag kan inte med ord beskriva hur fruktansvärt det är att som förälder se sina barn lida så. Jag tycker också att du försöker marginalisera barnens trauma med "det går ju att bota". Nej, det går faktiskt inte alltid att "bota", ett trauma är något som kan följa och försvåra för en person genom hela livet, oavsett om denne fått hjälp eller ej.

Dessutom kostar sådana resurser skattebetalarna mycket pengar, vilket jag naturligtvis tycker är en petitess i sammanhanget, men ändå. Jag kan garantera att det är dyrare att hjälpa barn genom traumat än att sätta in insatser/övervakare eller liknande under de veckor som en utredning tar...

jo, detär tyvärr precis så...

Våra barn var LVU:ade under nästan ett år, pga en oengagerad förvaltningsrätt. Läs vad jag skrivit tidigare, orkar faktiskt inte dra historien en gång till.

Jag håller med dig om att det i många fall finns en viss grund för omhändertagande, men på det följer det inte att soc har rätt att ljuga, skriva vinklade utredningar och kränka familjen! Att soc gör utredningar på ett felaktigt sätt, det händer dagligen, och är utredningen felaktig finns det stor risk att även bedömningen och insatserna blir det.

Jag vet att det inte är så alltid, självklart! Soc är oftast inga monster, jag har träffat någr riktigt fin faktiskt.
Det jag menar är att det är så i vårt fall, det enda jag kan utgå ifrån eftersom det är det enda jag har 100% insikt i. 

Vi "vann" för att vi hade turen att , andra gången, få engagerade personer som satt bakom det långa bordet i rättssalen. Jag ska säga dig att det var härligt att få vara med när systemet verkligen fungerar som det var tänkt. Tyvärr är det inte alltid att domstolarna granskar utredningarna såsom det är menat att de ska göra. Jag har varit i kontakt med ett flertal advokater och jurister som arbetat med familjerätt i många år och de är samstämmiga i att systemet är godtyckligt och att socialen har alldeles för mycket makt.

Jag försöker därför få till en ändring på hela systemet, för det är i alla instanser det finns problem! Och ska det till en ändring, måste även gemene man få upp ögonen för systemets fel!

Inte bara olyckligt, det har haft fler följder än så. Sjukskrivningar, oförmåga att fullfölja utbildning har kostat både oss och staten pengar (jag vet ju inte hur detta kommer att påverka barnen när de är vuxna).

Jag vet att det finns omvända händelser där barn dör för att soc ignorerar anmälning på anmälning. Det är naturligtvis lika tragiskt som när soc gör för mycket!

Nej, inget är perfekt, men man måste sträva åt det hållet ändå. Det är som att sluta arbeta för att trafikolyckorna ska minska, "för det kommer ändå alltid att ske olyckor". I Sveriges socialsystem finns det mycket som skulle kunna göras för att antalet fel av soc skulle minska. Socialsekreterare måste få mer adekvat utbildning (utredningsmetodik, djup psykologi, helst skulle de vara psykologer allihop) och det måste till en yrkeslicens som kan tas ifrån dem om de begår för många fel. En oberoende tillsynisgmyndighet måste införas, politikerna ska bort ifrån socialnämnd och domstol, ja listan kan bli lång på vad som skulle behöva göras för att få ett mer rättssäkert system.

Det första som måste till är dock att både politiker och privatpersoner ska sluta att gömma huvudet i sanden och ta till sig att systemet både kan och bör förbättras!

hon var 10 veckor tidig så hon hade inte bara addroppar, utan rikliga mängder vitaminer och järn, som hon dock inte fick i sig pga kräkningarna. Pga dessa fick hon heller inte i sig ordentlig näring ifrån maten, Någon bentäthet är inte mätt, och sen behöver det inte vara så att de bara sa plopp när hon låg i sängen och så hade hon sprickor, om hon däremot var mer skör så kan det ha hänt vid vanlig hantering. 
Häri ligger mitt största problem, ingen pratar med mig eller lyssnar på mig. Jag vet inte vad som hänt men jag vet att hon inte haft ont på så vis att det märkts, hon har inte haft några som helst märken, varken röda eller blåmärken. Hon har på inget vis blivit skakad eller haft några andra skador än just sprickor på revbenen och ett nyckelben, och ja, detär fruktansvärt, tro inte att jag inte anklagar mig själv varje dag. Men NÅGONTING måste finnas att göra fr att få reda på vad som hänt alternativt låta oss bevisa att vi inte misshandlar barn (vilket uppenbarligen endast gäller henne eftersom de andra är hemma)