Merwinna, här är en länk till hela utredningen från 2001.
http://www.regeringen.se/sb/d/135/a/608
Jag har f ö aldrig sagt att jag är för att omhänderta barn till begåvningshandikappade. Det är jag generellt inte alls.
Men jag delar inte din syn på de som du kallar "behjärtansvärda grupper". Alls.
Nu hade detta inte med soc att göra men apropå "hur samhället ser ut".
Jag trodde i min enfald att skolan hade som mål att vara bra för barn. Mitt äldsta barn har dyslexi. Det började märkas på allvar i andra klass. Utredning följde. Vi föräldrar sa redan från början att det rimligen handlade om just dyslexi (han hade samma språkutveckling som sin pappa - också dyslektiker). Men skolan slog bakut och krävde den ena utredningen efter den andra (inklusive magnetröntgen!) och vi, som fortfarande trodde att de var på barnets sida, ställde naturligtvis upp.
Till slut kopplades en barnpsykolog in som kommunen brukade anlita för just sådana här utredningar.
Och vad säger då denna psykolog när jag frågar varför dyslexidiagnosen verkar sitta så hårt inne? Jo: "Jo men visst skulle jag vilja säga dyslexi, men jag får betalt av kommunen för att undvika den diagnosen så länge det går."
Det visade sig att alltihop handlade om pengar. Skolan fattade utmärkt väl att vår son var begåvad men dyslektiker, och försökte ÄNDÅ få oss att sätta honom i särskolan därför att det skulle bli billigare för dem än den hjälp som en dyslektiker har rätt till.
(Vet inte om det är så idag, men så var det alltså på 90-talet.)
In i det sista var de på oss och hävdade att vi var dåliga föräldrar ("han kommer ju ändå aldrig att kunna gå ut en normal skola, i varje fall klarar han inte gymnasiet") men nu hade vi fattat var skon klämde så vi slutade samarbeta och började slåss.
Sonen ifråga gick med tiden ut både grundskola och gymnasium med riktigt fina betyg och är nu grafisk designer.
Som vårt samhälle ser ut idag kan man INTE lita på att få hjälp. Ibland är det definitivt stjälp man får.
Någonstans på vägen borde en utomstående göra en egen utredning utan att ha sett den som redan gjorts. Med den extra granskningen skulle det bli oerhört mycket svårare att få igenom "railroading".
Jag upplever att problemet är att så fort soc gjort en utredning läggs det enorm vikt vid den, och om den är negativ till föräldrarna så tappar föräldrarna all trovärdighet.
Det ser man ju här inne också. Så fort någon klagar på soc så är den allmänna inställningen "du utelämnar saker", "något hade du säkert gjort" o s v. Hur lätt är det att bevisa sin oskuld i det läget?
Det är därför vårt rättsystem är uppbyggt så att systemet måste bevisa skuld, det är inte den anklagade som ska bevisa sin oskuld. Men när man ska ifrågasätta en socutredning verkar det närmast fungera tvärtom.
Får ta mig friheten att berätta en sak som jag hörde av en (mycket trovärdig) arbetskamrat.
Hennes mamma reagerade på hennes tonårstrots med att hitta på en hel radda saker om henne (mycket av det rörde droger och sex samt att hon skulle vara mytoman) och propsa på att soc skulle placera henne.
Det lyckades. Hon placerades hos en fosterfamilj (en ökänd sådan, som alltid hade 3-4 fosterbarn och använde pengarna för att försörja sitt stora hundintresse medan ungarna blev ignorerade. Hemmet låg mitt ute i skogen så de kunde ju inte ta sig någonstans heller; det var nästan en timmes promenad till närmaste busshållplats och bussen gick bara ett par gånger om dagen. Egentligen idealiskt för ett fosterhem - om det hade varit välskött). Dessutom lyckades mamman få henne omyndigförklarad när hon fyllde 18 (det här var ett bra tag sedan, när det fortfarande kunde hända), huvudsakligen baserat på att dottern vanemässigt ljög - något som ansågs bevisat av att hon t ex nekade till alla de saker som mamman påstod att hon hade gjort.
När jag lärde känna henne hade hon fått komma hem och kämpade för att få bli myndig. Hon lydde mammans minsta vink eftersom hon inte vågade riskera en ny vända via soc och en ny placering. Mamman hade dessutom hotat med att hitta på en ny historia så att det skulle bli psyk nästa gång.
Så här kan det alltså också se ut - eller kunde åtminstone på 90-talet. Har man väl förlorat sin trovärdighet så är man försvarslös.
Jag lärde känna denna kollega rätt väl, vi jobbade tillsammans något halvår. Jag kunde inte hitta något som helst fel på henne och inget som motsade hennes historia, inget som helst som tydde på att hennes mamma talat sanning.
Men hur motbevisar man att man är en lögnare när ord står mot ord? Hennes mamma var "välanpassad" och ansågs trovärdig, så när mamman sa en sak och dottern en annan så blev dottern stämplad som mytoman (något som det var mycket slugt av mamman att påstå att hon var).
Det här är problemet med att det krävs så få tekniska bevis när det handlar om socfall. Egentligen borde inga beslut som kan totalramponera en människas liv få baseras enbart på antaganden och utsagor som inte blivit mycket kritiskt granskade.