De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Fast ts, i fall B tycker jag faktiskt inte att det finns fog för LVU. Hjälpinstatser, jodå. Men LVU? Här borde det faktiskt ha funnits en hel del tänkbara åtgärder som inte behövde splittra familjen.

Jag känner också till en hel del fall där det inte hade skadat med stöd/ingripande från soc. Två av mina barndomsvänner (bröder) hade en svårt mentalsjuk mamma, pappans hela tillvaro gick ut på att få mammans liv att fungera. Men familjen såg relativt välordnad ut, utifrån sett, så hjälp uteblev.

Dock tycker jag att LVU är ett väldigt stort steg som naturligtvis ska vara den sista utvägen alternativt det du tar till när direkt hot föreligger. Och även om de drabbade mammornas historier ofta utelämnar delar av sanningen, av olika skäl, så känns det ibland som om alldeles för lite har gjorts innan det går vidare till LVU. 

Sedan är det ju ett irritationsmoment i kontakten med t ex soc, vården, skola att det ofta bygger på en personlig kontakt och inte en professionell.
Jag har visserligen ingen erfarenhet av soc (utöver att en dam från soc satt med under ett samtal om mobbning men hon gjorde inget intryck alls) men har - som de flesta, antar jag - råkat ut för negativitet och förutfattade meningar från BM, lärare, ja ni vet hur det är.

T ex trodde min första BM att jag hade hittat på min partner. Han var inte med på våra möten därför att han inte kunde ta ledigt från jobbet, men det trodde hon inte på. Dessutom måste hon ha avskytt ensamstående mammor för hon var oerhört kylig och otrevlig - tills han kom med till MVC när han hade en ledig dag. Då blev hon som en omvänd hand.
Denna BM skrev bl a i min journal att hon hade rekommenderat lugnande medel eftersom jag var neurotisk, men att jag hade nekat och "vägrat behandling".
I verkligheten gick det till så att hon talade om för mig att "alla förstagångsmammor borde äta lugnande eftersom de är så oroliga". Jag sa att jag inte var orolig och alltså inte behövde någon medicin. Och det förvandlades alltså till neurotisk och vägrar behandling.

Jag kan bara alltför väl föreställa mig hur denna BM hade låtit och agerat om hon hade arbetat på soc istället. 

Med åren har jag kommit fram till att man bör spela in ALLT. Varenda föräldramöte osv. För ens eget ord väger väldigt lätt mot vad det står i pappren. Vad gäller just kontakten med skolan har jag flera gånger råkat ut för "det har vi aldrig sagt" när skolan helt enkelt inte haft lust att stå för sina uttalanden. 

Det är klart att det är suveränt att soc finns, det borde alla tycka. Men intrycket kvarstår att det är för lite insyn, för lite kontroll av vad de faktiskt gör. Råkar man krocka med ett soc-kontor som av något skäl väljer att ogilla en så kan det uppenbarligen bli riktigt besvärligt.

Problemet, som jag ser det, är att deras ord väger väldigt tungt och inte granskas på rätt sätt (såvitt jag har förstått, i alla fall - har som sagt ingen egen erfarenhet av detta).

På samma sätt som det ibland fungerar inom vård, skola, omsorg.

Det är väldigt svårt att motbevisa vissa svävande uttryck som t ex samarbetsovillig, nervös, insiktslös.

Det är inte heller alltid som den man granskas av är särskilt påläst eller kunnig. Alla är inte bra, helt enkelt. Vissa går efter att det ska se ut "som hos alla andra". Det blir helt enkelt riskabelt att vara avvikande.

En konstnärlig familj fick t ex sina barn omhändertagna för att hemmet var spartanskt möblerat (detta var för många år sedan, innan det blev inne med öppna ytor och luftiga rum), d v s barnen ansågs vanvårdade för att hemmet saknade gardiner, mattor, prydnadssaker osv. 
Nog för att "svensk norm" säger att ett hem ska vara alldeles nerlusat med textilier och prylar, men det innebär ju inte att man lider av att inte bo så. 

I andra änden av skalan så gäller det som sagt att komma ihåg att soc verkligen behövs. Idealiskt vore om soc hade råd och personal nog att sätta in betydligt bredare insatser.
Men - ett mer objektivt synsätt vore absolut att föredra. Eller betydligt effektivare granskning.