Hej, här kommer en länk med lästips. En del som ni säkert läst innan, men kanske något matnyttigt o nytt. Jag hittade en del intressant iaf!
thehartcentre.com.au/relationship/what-is-narcissism-and-what-is-narcissistic-behaviour/
tänkte skriva här och höra vad ni anser, och om ni ev har några tips på hur jag ska handskas med situationen.
det här blir nog ett långt inlägg och jag ber om ursäkt för det.
när han var singel ( innan sitt första riktiga förhållande) så hade han många tjejer på gång samtidigt enligt egen utsago.
han träffade sen en tjej som han flyttade ihop med och förlovade sig med, dom var fortfarande ihop när vi träffades, det gick rätt snabbt från det att vi träffades tills att dom gjorde slut och vi flyttade ihop.
han berättade då att han aldrig älskat henne, utan att det var typ mer för att inte vara själv, vilket jag redan då tyckte lät konstigt.
i början var han väldigt charmig, köpte blommor, små presenter, uppvaktade mig mm.
nu till dom lite mindre trevliga sidorna jag upptäckt genom åren.
han erkänner oerhört sällan att han har fel eller att han har gjort något dumt.
vill han ha något eller vill göra något så köper han det / gör den saken oavsett konsekvens.
vid diskussioner kommer han med kränkande kommentarer som han senare förnekar att han har sagt, eller så är det jag som har hört fel/ tolkat fel.
får han inte som han vill vid en diskussion så kommer ofta hot om någon typ av bestraffning.
vill bestämma men vill samtidigt inte ta något ansvar.
kan inte acceptera att hans handlingar kan ge konsekvenser.
ser ner på människor som mår dåligt psykiskt, tycker dom är svaga.
har svårt med empati för andra, svårt att glädja sig med andra.
förminskar andras känslor.
det är alltid han som har det svårast/ jobbigast.
vi gjorde slut med brak i somras då han blev tillsammans med en annan tjej.
på en gång blev jag inte vatten värd, vad jag än gjorde eller sa så var det fel, jag var värdelös. samtidigt som den nya blev höjd till skyarna. han hade absolut inga känslor kvar för mig och hade bara stannat det sista året tills något bättre dök upp.
han höll på att sätta mig i en rejäl knippa då han tänkte flytta med henne en bra bit härifrån bara en månad efteråt, jag skulle ha barnen och jobba bara det att minstingen inte är inskolad på dagis än då planen hela tiden varit att han skulle vara hemma med pappa i sommar.
alla praktiska problem som dök upp var min ensak och min sak att lösa.
sen hände något ( vet inte riktigt vad) så han bestämde sig för att inte fortsätta relationen med den nya, då blev plötsligt jag höjd till skyarna och allt hon gjorde var fel.
då ville han fortsätta bo kvar fast vi inte var tillsammans, pga att det var bättre för barnen, lättare för mig att dela ansvaret med någon, lättare med tanke på mitt jobb, billigare mm samt att han inte orkade flytta.
jag gick med på det, mycket för barnens skull men med några villkor.
dels att jag innan en ev flytt skulle få god förvarning för att hinna ordna med allt det praktiska. att han inte skulle ha kontakt med den andra kvinnan då jag kände att vi i så fall bara skulle hamna i samma sits igen om några veckor.
han gick med på det. han ville bli tillsammans igen för känslorna var inte alls borta.
det kom även i samma veva fram att han ljugit för mig om pengar.
efter bara några dagar blev han tjurig för kvinnan i fråga var hans bästa vän och jag tog i från honom hans bästa vän.
vi diskuterade och kom då fram till kompromissen att ha sms kontakt och chat kontakt men inte träffas.
bara någon dag senare så gick han dit, men det räknades inte för det var bara en kort stund ( enligt honom) dessutom så skulle hon försöka igen med sin man så då gällde inte hans löfte för nu hade omständigheterna ändrats.
sen blev det tjat om att han ville gå på en fest med henne, det skulle bli deras sista fest innan hon flyttade för sen skulle dom ändå inte kunna träffas.
jag protesterade och tog upp att han lovat och hans svar var alltid att han skulle flytta för mig kunde han inte leva med som hindrade honom från att festa och träffa vänner.
bara för att nästa dag smöra för han ville bo kvar.
och så höll det på fram och tillbaka under sex veckor, vi gjorde kompromisser som han sen senare pushade mer åt sitt håll och gick jag inte med på det så var det att jag alltid skulle ha det 100% så som jag ville.
till sist fick jag nog, inte bara för min skull utan även barnens. så jag bad honom att flytta. samma dag blev han tillsammans med kvinnan igen och dom dejtar nu fast han bor kvar här.
så fort jag försöker sätta lite gränser så får jag antingen höra att jag är självisk eller så kommer hot om att får han inte som han vill så antingen passar han inte barnen när jag jobbar eller så skippar han att göra en sak som vi har lovat barnen, och jag har återigen hamnat där så allt jag gör är fel, och är jag ledsen och tycker situationen är jobbig så är jag larvig.
jag blir snart tokig på detta, mår dåligt över situationen, särskilt över att försöka hänga med i hans humörsvängningar och tankegångar, hur kan jag göra för att stå ut utan att gå i tusen bitar innan han får egen lgh.
någon som har några tips?
jo relationen är bruten, det är mer hur jag ska göra för att dels inte helt gå i bitar tills han hittar en lägenhet ( vi står båda på vår nuvarande så jag kan inte bara kasta ut honom lagligt) men även sen för att barnen ska få det så bra som möjligt.
så jag skulle behöva en bra strategi för att inte bli helt omkull sprungen här hemma 
Hej!
Jag läser i tråden och tårarna rinner. Jag orkar inte skriva nåt om min historia just nu,
men yodi, det du skriver stämmer in så mkt på min relation. Allt utom otroheten. Där har vi inte varit, men så många andra kränkningar genom sex år o nu med ett litet barn att dela vårdnaden om. Mitt i en långdragen separation, som aldrig tycks falla på plats. Trots varsin lägenhet klamrar han sig fast i min och jag har just ett hittills fyra dygn långt ilska/martyr/hat-krig Pga att jag ville han skulle städa upp efter sig när han är hos mig. Suck och frustration.
Allt funkar fint så länge jag inte tycker, känner eller ber om nåt obekvämt. Men det är ju att leva i stress och oro att inte kunna uttrycka sina behov
Önskar ingen detta lidande men det är skönt att veta att det finns människor som förstår och vet hur tillplattad en kan bli. Tack alla för att ni delar era berättelser.
. Du har gjort helt rätt i att separera. Det är enda vägen. du förtjänar att inte leva i ständig stress och att få uttrycka dina behov. Försök att tänka att han inte existerar. Det är svårt, men försök tillverka ett "eget utrymme" i lägenheten tills han ger sig och flyttar (förhoppningsvis). Det enda sättet att bli av med deras terror, är att visa med själ och hjärta att deras strategier och attacker inte biter på en.
Är det försent att få vara med på möte? Hittade tråden först idag... Det känns helt otroligt att det kan finnas människor som kan förstå vad man har varit med om. Jag har känt mig så väldigt ensam.
Åh, vad bra!
Jo, jag märker när jag läser inläggen hur kusligt lika upplevelserna är, även om de är olika. Jag har försökt läsa upp om narcissister, men jag har haft lite svårt att känna igen mitt fall i många av de här "så funkar en narcissist"-texterna som man hittar online.
Det är nog lite för lätt att se dem och tänka "ja, jo, det där och det där stämmer väl litegrann, men DEN biten och DEN biten är helt annorlunda, så då är det inte det!"
Mitt ex var ingen kall psykopat, som de ofta beskrivs som. Han beräknade inte, gillrade inga fällor, och njöt aldrig av att se mig lida. Han var dock precis som ni beskrivit en liten tvååring i en allt vuxnare kropp, och med en tvåårings impulskontroll. Han slog mig aldrig, men han använde våld - skrek och körde nävarna genom väggar och brydde sig inte om han skadade sig själv när han gick igång.
Och eftersom han bara inte KUNDE se vänlighet, medgörlighet och osjälviskhet som något annat än svagheter så förlorade han väl respekten för mig allt mer för varje gång jag "förlät" honom för att han klivit över mina gränser. Men man tror ju in i det sista att det på något vis ska gå att få honom att våga tro på att man älskar honom.
Det, plus att han nästan tvångsmässigt måste testa ens gränser, gjorde ju att våldet blev allt värre allt eftersom.
Och det hjälpte inte att veta att han EGENTLIGEN aldrig var arg på mig, att det alltid var andra omständigheter som orsakade hans humörsvängningar, för det var ju jag som fick ta skiten varje gång, och allt var mitt fel, på något sätt.
Och han klarade inte av ansvar. I korta omgångar, visst, så kunde han känna sig jättesuperduktig, och få saker gjorda, eller hålla i ett jobb eller en utbildning, men sen rann allt bara ut i sanden ändå. Han kunde säga upp sig hux flux, och skylla på att de vägrat ta till vara på hans potential, eller bara skita i att göra den sista uppgiften/provet på en utbildning och skylla på att han varit sjuk den dagen.
Och nåde mig om jag hade några behov eller önskemål. Det uppfattade han som allt från känslomässig utpressning till betungande uppgifter. Om jag bad ens om en KRAM kunde han inte ge den till mig, för han tyckte minsann att kramar skulle vara spontana för att vara äkta, inte beställningsvaror!
Han var expert på att ta på sig offerkoftan, och jag är övertygad om att han verkligen upplevde att det var han som alltid var det verkliga offret. När han slagit sönder något och jag visade att jag var ledsen, då var det oerhört smärtsamt för HONOM att han gjort mig ledsen, sådär så att mina känslor blev skurken i dramat på något sätt. Och det fick man dessutom höra nästa gång som han blev på dåligt humör - hur HAN minsann inte vågade uttrycka sina känslor, eftersom jag "alltid" skulle börja "grina."
Processen, när man böjs och vrids och blir mindre och mindre, den är så subtil. Jag har tänkt och tänkt och tänkt och jag kan inte för mitt liv se hur jag skulle ha kunnat förhindra den här utveckligen. Men folk som inte har varit med om det begriper bara inte. De är nästan lika svartvita som han var: de ena tycker att han är djävulen själv, och tror att varje dag måste ha varit ett konstant helvete och begriper inte hur jag inte kunnat bryta fortare, och de andra tycker att jag är oförstående och överdriver, för inte skulle HAN kunna ha behandlat mig illa? Han har ju sina anledningar... Etc.
De värsta är de där som försöker hjälpa en att förstå honom, när man försöker prata om vad som hänt. Jag har slutat prata om det nästan helt, för jag klarar inte att höra "Men han var nog bara..." En gång till.
Oj, det blev nog osammanhängande. Men det var väldigt skönt att få skriva av sig lite.