Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning
Hej,
Sökte och fann denna sida/tråd i ett ämne som jag idag blivit till ett helvete för mig!
För att göra en lång historia kort och gärna få synpunkter, feedback, hjälp och kanske stöd från någon för det är det som behövs nu.
Träffade en dag i Juli 2011 en tjej jag tidigare jobbat tillsammans med och hade ett gott öga till för 11-12 år sedan Jag hade inte sett henne sedan dess då hon bytt jobb och företag och nu var hon tillbaks. Vi började luncha tillsammans då och då och det visade sig att vi hade gemensamma intresse osv, lucherna blev till några helgpromenad och inget ont anades. Jag tog då långsemester 6-8 veckor från nov - jan så jag bjöd ner henne till asien ett par veckor och det gick inte många dagar förrän jag märkte ett vad jag tyckte lustigt beteende några gånger. När hon inte fick som hon ville eller när jag inte gjorde på "hennes" sätt visade hon irritation. Nåväl jag var kär och blåögd och fäste väl inte så stor vikt vid det, tänkte väl att det går över? Hon åkte hem och jag kom några veckor senare, hon mötte mig på flyget mitt i natten och var så vänlig och omtänksam. Vi fortsatte vår "påbörjade" relation och hon visade vid några tillfälle sitt "lustiga" beteende och irritation. Ibland försvann hon bara och hörde inte av sig per mail, sms eller tog kontakt på något sätt. Lagade hon mat och jag råkade röra om i grytan när jag gick förbi kunde hon bli irriterad osv. Jag mådde dåligt och försökte prata om det och få förståelse och ett svar på hennes beteende och varför hon bara "försvann" då och då!? Hon berättade att hon under sin uppväxt ofta blev åsidosatt av föräldrarna, hade hon någon vän på på besök så kom vännen i första hand. Hon berättade dåockså att hon gått i terapi men att det inte hjälpt så hon hade inte "fullföljt" den. Relationen kändes bra när det var bra och vi pratade om barn som var hennes högsta önskan. Hon berättade om sin svårighet att bli gravid och vi började prata om IVF då hon började närma sig en ålder som gjorde det svårare att bli gravid. Vi tog steget och kontakt med en klinik för detta, under det samtalet kom det fram att hon tidigare varit gravid men fått missfall, när jag frågade med vem fick jag svaret att han lämnat henne, var en person man inte kunde vara tillsammans med, hade förföljt henne osv. Vi bestämde oss för att genomföra IVF med början efter sommaren. I juni 2012 besökte vi en storstad i USA och när vi en kväll promenerade hem till hotellet var vi inte riktigt överens om hur vi skulle gå för att komma tillbaks, jag har ett extremt bra lokalsinne så jag visste i stort hur vi skulle gå så jag gick och hon gick 10 meter bakom och var irriterad. Till saken hör att jag gick rätt till hotellet och när vi kom upp på vårt rum försvann hon in på toaletten, när hon kommer tillbaks lägger jag armen om henne och hon slänger sig runt med med mord i blicken och skriker Fuck You, jag ryggar tillbaks för hon verkar så aggressiv. Nästa morgon är avslagen men hon visar inget och vi har en riktigt trevlig dag. Under vår sommarsemester gjorde vi en längre bilresa och då hände det en massa lustiga saker. Om vi inte var överens om något och hon fick sin vilja igenom gick hon bara och la sig och "stängde" av, det gick då inte att få någon kontakt med henne, hon slöt sig helt inom sitt skal. Dagen efter visade hon inget av detta! Under hösten fortsatte hennes beteende då och då. Vi genomförde IVF, hon vart gravid men det gick fel och hon fick utomkvedeshavandeskap runt åtta veckor, vi var då framme i nov 2012 . Senare samma månad märkte jag att det var något skumt som pågick då hon vart hemlighetsfull, irriterad när jag ville träffas och allmänt undvikande. I början av dec kom jag på henne med att inte sovit hemma en natt och fick en massa lögner till svar var hon varit. När jag konfronterade henne med det och ställde frågor slöt hon sig inom sitt skal och var inte kontaktbar. Hennes telefon ringde på kvällarna och hon svarade inte, vid ett tillfälle såg jag numret och hon blev vansinnig. Jag kollade upp numret och såg att det var en tidigare kollega som sökte henne. I mitten av jan 13 sökte jag efter något jag skrivit upp i hennes block där allt skulle skrivas upp och fann då att hon skrivit upp sin ängslan, hur kunde det bli så här vem är det osv. Hon var då alltså gravid och visste inte vem det var med andra ord så hade hon varit otrogen. När jag konfronterar henne med vad hon skrivit förnekar hon allt, hon är inte gravid och går återigen in i sitt skal. Jag orkar inte mer då, hämtar mina saker och lämnar henne för en tid. Vetskapen om att hon är gravid och att jag kan vara fadern gör att jag återvänder efter en tid, hon bekräftar då att hon är gravid men att det inte kan vara någon annan än jag. Graviditeten fortlöper och vi mår väl dåligt båda två men jag finns där hela tiden vid hennes sida. Slutligen i juli 13 bekräftar hon sin oro över att det kunde vara någon annan som är far till det väntande barnet. I sep 13 föds en välskapt kille och det visar sig att det är jag som är fadern. Nu är det mesta frid och fröjd under en period men hennes beteende visar sig då och då främst när vi är oense om något eller när jag frågar och ifrågasätter. Hon är hemma och föräldraledig och när vi närmar oss sommaren 14 och jag aviserar att jag vill vara föräldraledig till hösten börjar problemen på allvar. Jag ställer frågan när hon tänkt att börja jobba för jag måste informera min arbetsgivare men får inga svar och datum. I slutet av aug säger hon helt plötsligt att hon skall börja jobba 1okt, jag protesterar då jag måste informera på jobbet senast 2mån före, svaret jag får är att hon berättat det tidigare vilket hon inte har. Fler lögner och jag förstår sedan att hon tänker ta hjälp av sin mor som då skall ta hand om vår lilla kille vilket jag definitivt inte vill då hon och modern har en lustig relation som inte känns sund för mig. Jag lyckas nu få FL från den 01 okt och när jag berättar det tar det hus i helvetet, hon blir helt vansinnig. Du kan inte komma här och tro att du skall vara FL, nu har jag engagerat min mor så nu ska hon ta hand om sonen. Jag säger det skall hon inte för det skall jag, då får du ringa min mor säger hon vilket jag gör och där får jag samma svar, nu skall jag ta hand om mitt barnbarn och jag protesterar då jag är fadern. Får höra att jag ljuger då jag berättar att jag inte fått veta datumet 01okt tidigare osv. Jag blir hemma med sonen och nu eskalerar allt, vid ett tillfälle får jag höra att jag är aggresiv, har ingen empati, är egoist har IQ 0 osv allt är bara fel. Jag får höra att jag ljuger en kväll och när jag säger att den enda som ljuger här är du frågar hon vad hon ljugit om och jag svarar din graviditet så exploderar hon och skriker ut ur mitt hus annars ringer jag polisen,gör det säger jag vilket hon gör. Jag pratar med polisen, hon jagar efter med sonen i famnen och polisen hänvisar till socialen. Jag lägger på luren och 15min senare så är det lugnt och som vanligt.
Kvällen efter tycker hon att vi skall umgås då vår son behöver ett syskon, jag nekar. Under hösten får jag sedan höra allt som man inte vill höra, blir utslängd flera gånger i veckan och får höra - åk in till stan (har min lght kvar) jag vill inte ha dig här osv. En natt när hon skall införa en ny metod för att lära sonen sova själv där han skall få skrika en längre period protesterar jag, får höra att du tar inte upp honom vilket jag gör då blir hon hotfull och försöker provocera fram bråk. Jag går undan och hon skriker - Fuck You, när jag några sekunder senare frågar vad säger du svarar hon - Jag har inte sagt något. Efter 10-15min är det lugnt, när jag på morgonen efter frågar om metoden skriker hon återigen Fuck You och när jag då säger nu sa du samma sak som i natt säger hon - Jag har inte sagt något. När hon säger detta byter hon på något sätt ansiktsuttryck och blir som en trotsig 12åring. Det har hänt flera gånger och är riktigt skrämmande. Allt blir bara värre och värre, jag pratar med socialen, jurist via jobbet osv vad jag/man skall göra och försöker prata med henne. Jag säger till henne att om vår relation inte fungerar så får det inte gå ut över vår son, han är oskyldig! Försöker få henne att vilja prata om hur vi skall lösa det på bästa sätt då vi inte kan ha det så här och svaret jag får är att vi kan inte prata, ok säger jag då får vi ta hjälp av socialen vilket hon då inte verkat vilja. Det går fram till början av dec då hon en kväll beter sig märkligt, när jag känner efter sonen som ligger i mitten kommer jag åt henne och hon blir tokig.. Skriker ut ur mitt hus, jag vill inte ha dig här jag hatar när du är här osv. det sluta med att hon slänger ut mina saker och kräver sin nyckel. Jag tar mig därifrån. Vad som sedan hände är att jag hämtade sonen nästa morgon då jag var fl och hon jobbade, när jag på kvällen kom för att lämna henne möts jag av hennes mor med orden att jag inte var önskvärd osv. fick lämna ifrån mig min son och det vart lite tjafs, för att skona min son tog jag mig därifrån och fick på kvällen ett sms där hon skriver att något vidare umgänge inte var aktuellt och att hon avsåg att kontakta mig via advokat. På eget bevåg tog hon sig där friheten att beröva mig rätten att träffa min son vilket hon inte tillät förrän 2,5 vecka senare. Allt är nu en mardröm med advokater inblandade, hon begär egen vårdnad med skäl som inte finns såsom att jag inte tillvaratagit sonens intresse osv. Skäl som inte finns då jag älskar min son över allt annat och gör allt för hans bästa. Det är hon som inte visat aktsamhet mot sonen genom sitt sätt emot mig med sonen i sin famn har hon skrikit åt mig, varit hotfull osv osv. Nu är min rädsla att hennes sätt förvärras med åren och ett trotsigt litet barn kan få henne att bli våldsam och otrevlig mot sonen. Kan nu bara hoppas att rättvisan gör sig gällande om det går till tingsrätten vilket det gör om vi inte kan komma överens. Det är så hemskt att ett litet oskyldigt barn skall behövas drabbas av detta. Hon kunde säkert vara en underbar kvinna om hon blev kvitt sina problem och som jag tror kinde ta avstånd till sin mor som troligen har del i det som hänt. Till saken hör att föräldrarna skiljde sig när hon var runt 22 - 23år. Är det någon som har tips och råd, erfarenhet av detta eller kan stötta mig i det som nu är en mardröm kontakta mig gärna här så kanske vi kan se eller pratas vid, jag bor i Stockholm.
Det som skulle bli kort blev inte så kort ändå finns det mer att skriva.
Tack för ordet!
