Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Anemon1, känner så väl igen mig i dina beskrivningar. Är sambo med en man med narcissistiska drag/ ps. Fick också reda på det genom en psykolog jag gick hos för ett tag sedan. Kändes skönt att få det svart på vitt samtidigt som det skrämde mig. Skönt att höra att det inte är mig det är fel på, fastän att jag vet att det inte är så egentligen. Att ständigt bli kritiserad tär dock på självkänslan. Har gått in i fällan att försöka behaga för att undvika gräl. Har under flera års tid gått som på nålar i mitt eget hem och gör så än idag till viss del. Allt för att undvika explosioner fr hans sida. Har det hjälpt? Nej. Känner att jag håller på att gå under. Orkar snart inte en dag till. Hans ombytliga sätt gör mig förvirrad och knäpp. Man vet aldrig på vilket humör han ska vara på. Har så mycket att berätta! Ett stort behov av att bolla med andra i liknande situation. Kanske bara kommer att skriva på. Skönt att dela med sig. Svara gärna!

Så mkt som är likt det ni beskriver. Nästan kusligt. Det värsta är hur han emellanåt bemöter vårt barn på 3 år. Han kan vara hur bra som helst med henne men så snart hon visar minsta tecken på svaghet i hans ögon så blir han iskall. Om hon slår sig skrattar han el säger att det är rätt åt henne. Alternativt skäller ut henne. Att trösta är löjligt i hans ögon. Detsamma gäller mig. Om jag skadar mig frågar han aldrig hur det gick ( frågar överhuvudtaget aldrig hur jag mår el har haft det). Om jag blir ledsen av det han säger el gör ser han ner på mig, blir arg och säger elaka saker som gör mig ännu mer ledsen. Empati= noll i dessa situationer. Oftast blir han faktiskt arg på mig när jag visar "svaghet". Om jag är stressad blir han ännu mer stressad än mig och börjar skälla. Han kan inte lugna mig utan reagerar med samma känsla tillbaka. Jag är t ex väldigt lättskrämd av mig (av ljud osv) och brukar då skrika till (är i övrigt en orädd person). I dessa lägen blir han rasande. Det är som att han inte klarar att härbärgera andras känslor utan tar in dem som sina egna. Det gör att man ständigt går omkring och döljer vad man känner för att undvika urladdningar. Och det tär. Är nu i läget att jag allvarligt överväger att lämna honom. Mitt liv går och jag har börjat tappa hoppet om förändring. Anemon1,skrev något väldigt klokt gällande att skaffa nya vänskapsband med andra män för att ha en frisk referensram. Det tror jag jättemycket på. Tillslut vet man inte vad som är normalt och inte längre. Av en slump har jag fått en ny manlig vän in i mitt liv. Han hjälper mig bara genom att vara sig själv och utan att veta om det. Han påminner mig om vad som är ok och inte. Tror han kom för att visa mig att det finns en annan väg att gå i livet. En väg jag blundat för under en längre tid. Kan känna mig fri bara jag tänker på mig själv som singel nu. Ett liv utan rädsla och ständig anspänning. Ser att det finns en utväg, även om det kommer att bli sjukt jobbigt och smärtsamt. Är inte riktigt där ännu men tanken går åt det hållet. Oj det blev visst längre än planerat. Så himla skönt att bara skriva av sig. Tack för att ni lyssnar! Betyder mkt... Sov så gott

Tack för ditt fina svar Anemon1! Ja det som är absolut värst är när han behandlar vårt barn illa/felaktigt. I andra stunder kan han vara hur bra som helst med henne. Det är det som är så förvirrande. Är han själv stressad över nåt då går det dock direkt ut över oss, ffa mig men också vårt barn.det är som att känslorna ligger på utsidan och studsar emot en. Ibland fattar jag ingenting, varför reaktionen blir så stark för något så litet.han är så oerhört lättkränkt.Om han t ex berättar nåt så kräver han 100% närvaro. Annars blir han stött, sur och arg. Själv svarar han sällan el ens tittar mig i ögonen när jag berättar nåt. Det är som att prata med en vägg. Detta beteende har jag väldigt svårt att förhålla mig till.när jag påtalar det fattar han ingenting och blir som alltid arg.ilskan är ett oerhört starkt vapen för att döda all form av kommunikation.har märkt att jag sedan länge tystnat, slutat att försöka reda ut saker med honom. Går inte att reda ut saker med någon som inte kan se sin del i saker och som reagerar med ilska direkt, precis som ett barn på 2 år.

Någon av er nämnde att det var problematiskt med relationen till svärföräldrarna. Kände igen mig till 100%! Det är ett oerhört stort problem för oss. Han går inte ihop med min far överhuvudtaget. Klarar inte att min pappa säger vad han tycker om hans beteende el säger emot honom.blir alltid bråk dem emellan. Kvällen kan börja bra men slutar i princip alltid med en Norénpjäs.min sambo kan vara så sjukt otrevlig och provocerande.trycker alltid på känsliga knappar.själv spänner jag mig så jag mår illa och bara väntar in hans olika drag.skäms ofta för hans beteende.sen kan han vara hur hjälpsam som helst gentemot dem i andra sammanhang och vara hur charmig som helst mot okända eller bekanta.det är det dubbla beteendet som gör att jag hela tiden tänker om, glömmer och förlåter.så fort det hettar till mellan oss drar han upp min far och pratar illa om honom. Rejält illa.

Fortsätter lite till... Sen är det sjukt hur man anpassar sig. Har nästan blivit vardagsmat att han säger håll käften till mig t ex. Att lyssna på hans snack om vilka idioter alla andra är likaså. Liksom att han ska lämna mig och min dotter. Fast han brukar lägga över det på mig, "varför drar du inte och hittar en ny bättre man istället?" eller "släng ut mig,jag kommer ändå inte stanna kvar!".

En annan jobbig grej är att så fort jag är glad för nåt dras jag ner i hans missnöje och negativitet. Om jag roat mig på egen hand så ställer han aldrig några frågor eller undrar hur jag haft det. Iaf väldigt sällan.istället möts man av hans bistra uppsyn och får höra hur hemskt hans liv är och hur lite jag gör i relation till honom.allt kretsar i princip runt honom! Han kan liksom inte glädjas för min skull utan känner sig då istället åsidosatt. Skulle inte kalla honom för en egoist, snarare väldigt osäker. min glädje/sorg/stress/oro vänds till "men jag då?".

En typisk egenskap som narcissister ofta har är det här beteendet att glänsa utåt,skryta, visa sin storhet på olika sätt. Min sambo har inte riktigt detta beteende, iaf inte så tydligt. Han kan snarare skämmas över fina ägodelar och vill gärna leva enkelt. Sen vet han dock alltid bäst i alla sammanhang. Och då menar jag ALLA sammanhang. Spelar ingen roll om motståndaren är världsmästare i "grenen". Blir pinsamt emellanåt och kan väcka en hel del irritation hos andra.

Sen en fråga...har ni funderat på hur den narcissistiska personlighetsstörningen utvecklats/uppkommit hos era partners? Vet ganska lite om min partners uppväxt. I alla fall hur han hade det rent känslomässigt. Inget han vill prata om el minns särskilt mkt av. Hur ser det ut med ärftligheten förresten? Syftar då på genetiken och inte det känslomässiga el sociala arvet.

Ok, that's all for now! Ser fram emot era reflektioner! Hej så länge!