Ärliga nätdejtingstråden!

Fortsättningen till analysen.

I värsta fall lyckas man, man tror att män träffar den rätta, kärleken som kommer vara för livet. Man blir kär, flyttar ihop, skaffar barn tillsammans. Efter ett antal år tröttnar man på varandra, antingen bryter man förhållandet innan, eller någon är otrogen. Men samma mönster är det. hur än passionerad och entusiastisk man har varit  i början, så tyvärr, tar sagan slut och man börjar allt från börjar igen och tror igen att NU ska det vara ”forever”. Why even bother?

Det finns väl ingen lösning, det är universums lagar, de existerar vare sig du vill eller inte. Man får njuta medan man kan och sen gå vidare eller acceptera tristessen. När det gäller ”eviga kärleken” det bästa lösningen för mig är att inte bo ihop. Man delar bara trevliga stunder tillsammans och går inte på nerver med rutinerna. Jag känner en sjöman som var gift i 30 år. Allt funkade bra tills han slutade resa och bosatte sig på riktigt hemma. Hela relationen rasade direkt. Före varje gång han kom hem var det som en ny ”honey moon”, när han var hemma jämt blev det grå vardag. Men de flesta människor som t ex förr i tiden stannade tillsammans inte för att de var så hemskt kära utan att det var bekvämare att överleva i en parrelation. Man orkar kanske inte leta vidare om känslor är slut och accepterar/tål de mesta. Arrangerade äktenskap brukar också fungera bra, hela livet. Man lyssnar inte så noga på hur man känner, är man fortfarande kär eller inte, utan man accepterar från början att man ska leva med den personen resten av livet. Oavsett vad som händer eller vad man känner stannar man kvar. Sen blir det som ”stockholms syndrom”, man börjar älska till slut för att det är psykiskt enklare att stå ut då.

Alla har sin vision hur det ska vara om man testar igen. Jag är inte ensam, jag söker mitt sätt att hitta den eviga kärleken. Jag försöker få fram en variant som skulle funka för mig, jag orkar inte med människor särskilt länge. Särbo relation är den optimala för mig.

Jag har just läst på ett italienskt forum att man brukar avundas gifta par när man är singel själv. Då är det kanske bättre att undvika gifta par som singel, annars kan man omedvetet orsaka skada. En kvinna kommenterar, visst kan jag avundas ibland, det skulle vara onaturligt att inte göra det. När hon blev singel, har hon förlorat sina gifta väninnor för att hon som singel förvandlas till ”hot” för dem och ett byte för deras män. Andra instämmer visst är det så, inga gifta par vill umgås med ensamstående kvinnor p g a ”hotet”. (Finns det någonting att avundas då?) Nu är det Italien, de har lite annorlunda tankesätt än sverige. De gifter sig med sin eviga kärlek och skiljer sig sällan men oftast har affärer vid sidan om. Men hur är det i sverige? Umgås ni med gifta par? Avundas ni dom?