• Papito

    Ärliga nätdejtingstråden!

    Anonym skrev 2013-01-20 18:49:16 följande:
    Tja, av samma anledning som du tycker det är superattraktivt med en tjej som vill ha dig, så tycker jag att det är superattraktivt med en kille som vill ha mig. Är liksom inte så snygg, så det är ju verkligen en självförtroendeboost om någon är intresserad. Nu när min kille gillar mig känns det liiiite som om det är Stockholmssyndromet som talar.
    Men det är ju en tankefälla, klart han vill ha dig!
    Stockholmssyndromet, haha....du menar att han är så ful/dum/odräglig att ingen annan vill ha honom så han är fast med dig och därför väljer att tycka om dig?

    Tror jag knappast!

    Det där med att du inte är så snygg köper jag inte. Alla har olika smak och det finns alltid någon som tycker att just du är snygg. Dessutom är det sällan man faller för någon bara för att den är snygg. Ofta måste charm, humor och personlighet stämma betydligt bättre än snyggheten.
    Det är möjligt att du inte är docksöt eller modellsnygg men de flesta killar söker inte det, faktiskt.

    Har killen valt att vara med dig så är det för att han gillar just dig, sen om det var han eller du som jagade, det är skit samma!
    Våga tro på dig själv, du sänker bara dig själv med sånt snack, hjärnan är jäkligt lättlurad när det gäller sånt.

    Jag menade inte att tjejen alltid måste jaga, jag jagar gärna men det är ganska tändande när om hon överraskar mig då och då, hånglar upp mig lite oväntat eller brottar ned mig i sängen.. Tungan ute

  • Papito
    Anonym (rainbow) skrev 2013-01-20 19:14:03 följande:
    Ok, hjälp. Har ju haft en dejt i helgen och nu är goda råd dyra. Killen verkade trevlig även när vi sågs, men kanske något nervös? Hade lite svårt att läsa av honom men fick efter ett tag känslan av att han är rädd för att bli bränd även om han hellre skulle dra ut tänder än att erkänna det :-P

    Vi har bestämt att vi ska ses igen och jag försökte lägga fram att jag inte vill splittra mig genom att träffa en massa samtidigt. Han verkade å andra sidan ha skrivit ganska mycket med olika och hade lite svårt att hålla isär oss vid ett tillfälle (inget stort men kanske inte så jättesnyggt). I efterhand hade han också glömt en sak som vi pratade om på dejten. Han verkade inte ointresserad i stunden så det kan möjligen tillskrivas ev. nervositet.

    I alla fall. Ni som läst i tråden minns kanske att jag velade mellan två-tre killar och det här är ju en av dem. Nu undrar jag, ska jag satsa på att lära känna honom lite bättre och stå fast vid min ambition att fokusera på den jag träffar, eller ska jag boka in en dejt med den andra killen och se hur han är? Tror att han jag träffat i helgen är en jättefin kille, men är lite osäker på om han kommer att "släppa in mig". 
    Oj, svårt!
    Jag är ju en av dem som förespråkar att man ska köra på en åt gången, då slipper man dessutom såna här situationer. Precis det här jag menar, killen är lite nervös men du gillar honom.  Du är inte hundra (det är man sällan) och han får ingen ärlig chans (inte du heller) för det finns ju en lika bra på vänt...

    Nej, jag tänkte säga att du skulle dejta nummer två också men kändes det bra får du träffa denna snabbt och förhala lite med den andra. Halsfluss kanske?
  • Papito
    Afrodite79 skrev 2013-01-20 19:20:38 följande:
    Halloj!
    Har tänkt på dig och undrat hur det gått
     Eftersom du tvivlar, och frågar oss - så tolkar jag det som att du vill hoppa till nästa dejt. Hade du velat "satsa" på denna killen  så hade inte tankarna på att ev börja träffa andra dykt upp, så tror jag.

    Next!  
    Fröken Dubbelmoral.... killen ska minsann tråna, gråta och blöda...kvinna säger bara next... Cool
  • Papito
    NooneBird skrev 2013-01-20 18:58:13 följande:

    För två helger sen Afrodite.
    Ja jag träffar mest på en massa veliga typer, måste ha någon slags förbannelse över mig eller något. Exdejten som jag pratade med kommer att få en enda chans sen får det vara men det är bara för att jag har så starka känslor för honom. Det är svårt att släppa honom då vi klickar så sjukt bra, har aldrig varit med om den känslan förut men om hans rädsla för att jag har barn tar över så är det lika bra att avsluta allt. Som han sa, iom avståndet så har han fått mycket tid att tänka på hur det skulle se ut om vi bodde tillsammans. Tidigare relationer som han haft har bara skett naturligt utan att han haft tid att tänka så mycket. Ja ja han är ung och oerfaren vad gäller relationer så det kanske inte är så konstigt att han beter sig som han gör. Han har varken varit sambo eller varit med någon som har barn... Vad gäller dejten som inte dök upp så tror jag att jag skippar honom faktiskt. Känner mig inte så sugen på att träffa honom längre.
    Ok, har nog missat eller glömt en del info.
    Hur gammal är killen?
    Du är?

    Han har alltså varken haft långa relationer, sambo eller barn i sin närhet...oj...

    Förstår att han fick spaghettiben (dock inte att han skötte det som han gjorde)....hm..tror att även du ska fundera igenom det hela Noonie.
    Det kan bli fantastiskt, absolut...men det är ganska mycket på en gång han måste ta itu med...plus avståndet. Just i det här fallet kanske avståndet är bra, han får tid att växa in i rollen...men ni måste nog vara superärliga mot varandra. Pallar han?
  • Papito
    Afrodite79 skrev 2013-01-20 19:06:50 följande:
    Varför? Jo för jag vill känna att killen trånar efter mig, suktar efter mig, vill ha mig och är beredd att göra allt för att få mig Jag vill känna mig utvald och speciell. Jag vill att han ska slita som ett djur - först då är han värd mig Det ska vara blod, svett och tårar! {#emotions_dlg.djavulsk} Efter det, kan jag ta mig en funderare på om Jag vill

    Skämt åsido, egentligen tror jag att det där är en mognadsfråga. Jag var med sån förr. Nu har jag lugnat mig lite och tycker inte killar måste jaga järnet för att visa att han är intresserad utan det räcker att han faktiskt visar mig genom enkla genuina gester att han är nyfiken och intresserad av mig. Hålla på och spela svår osv kan väl va kul till en viss gräns men kan egentligen tycka man är lite för gammalt för sånt. Varför hålla på att komplicera det? Gör det enkelt, då blir det oftast bäst, och rätt. 
     
    Tur att du mognat..hade aaaaaaaldrig kämpat för den typen av tjej. Hatar att spela såna spel och vägrar vara en liten marionett eller knähund
  • Papito
    NooneBird skrev 2013-01-20 20:12:09 följande:

    Han är 28 och jag 30, jag har tre barn det äldsta är 9år så jag har haft ett försprång vad gäller att växa upp. Ja det är kanske lika bra att jag släpper honom. Känns inte som om detta kommer att bli något. Förstår hans rädsla samtidigt som jag lovat mig själv att aldrig kämpa för en kille igen. Det ska bara flyta på och vara bra.
    Jag har fått känslan av att han blivit bränd i livet, så jag tror att det kan ha med saken att göra. Han har berättat en del om hur han är som person och det säger mig att han blivit rejält bränd även om han inte erkänner det. Han har väldigt svårt att lita på människor, han litar inte på någon som inte är familj och har ingen vän som han skulle göra allt för säger han. Hans syn på vänskap är väldigt tragisk tycker jag, väldigt sorgligt att döma av det han berättat. Har svårt att tro att en människa kan vara en sån ensamvarg att man inte har EN enda vän man känner att man litar på och skulle ställa upp för i vått och torrt. Alla har vi någon? Har man inte det så är det väl kanske inte självvalt?
    Hm..nu kanske jag låter skum som försvarar honom lite också..men livet är ju komplext
    Det där med att aldrig mer kämpa för en kille, det känns lite fjortis men jag förstår vad du menar. Samtidigt finns det olika sätt att kämpa, vissa saker är värda att kämpa för.

    Det flyter inte alltid bara på. Relationer, familjeliv, det är jäkligt mycket hårt jobb och ganska lite glamour faktiskt. Jag tror att de som tror för hårt på glamouren, det är de som blir mest besvikna. Sen måste glamouren få plats, man får inte glömma bort den men den är inte dominerande i en familjs vardag. Det är jäkligt mycket slit, fläng och kämpande.

    Sen tycker jag personligen att det är värt det, jag gillar familjelivet...emn det kräver att man vill och orkar kämpa...även för parrelationen och där får man turas om att dra det tyngre lasset.
    Han kanske visst är värd att kämpa för, det vet inte jag...jag menar bara att det finns mycket att jobba på.

    Du säger att han troligen blivit bränd, det har de flesta blivit , mer eller mindre iaf. Får känslan av att han kanske blivit det lite mer, alternativt inte haft förmågan att gå vidare..men det kan man bara spekulera i. Oavsett är det ännu en sak han behöver jobba på, ska det funka måste han släppa in dig och på sikt även barnen. Det behöver inte göras över en natt men är han själv medveten om att han behöver jobba på den punkten?
    Det är ju en ganska avgörande faktor om han själv är medveten om att han håller igen och är beredd att jobba på det eller inte, för det är inget du kommer att kunna ändra på, det ligger på honom.

    Slutligen apropå ensamvargen, det finns mängder med undersökningar som visar att väldigt många män har få eller ingen riktig vän att anförtro sig åt. Där skiljer sig oftast manlig och kvinnlig vänskap åt. Så jag tror absolut att det kan vara så, klart att det är sorgligt men det kan mycket väl vara att han har det så.

    Det är bara att gå till mig själv, har massvis med ganska bra kompisar, några få riktigt, riktigt bra och ännu färre som jag skulle kunna prata om vad som helst med. Då tror jag ändå att jag har det ganska bra.

  • Papito
    Beya skrev 2013-01-20 20:50:42 följande:

    Det har man väl alltid... ohämmat sex alltså
    Exakt! Kyss
  • Papito
    Filipis skrev 2013-01-20 20:54:34 följande:
    Men ibörjan ska det väl bara vara gott och flyta på? Skillnad om man får jobba lite efter massa år och vardagsliv. Men i början? Näää
    Ja, absolut!
    Det är ju då man bygger upp och stärker relationen, så att den står pall när vardagen och slitet trycker på.
  • Papito
    NooneBird skrev 2013-01-20 21:07:49 följande:
    Det jag menar med att inte kämpa för en kille är att jag inte ska behöva vänta och anpassa mig för att det ska bli vi. Finns känslorna och attraktion så bör det inte vara så svårt känner jag. Själva dejtandet fram tills att man kommer fram till att man vill köra på tillsammans menar jag.
    Sen så flyter inte allt på hela tiden i vardagen och i relationer, det  är ju självklart.

    Jag vet inte vad han vill, han gör mig så förvirrad! Han sa att han saknade mig och inte vill vara utan mig och ville att vi skulle hålla kontakten  samtidigt så är han knäpptyst igen, inte ett ord sen i fredags. Jag blir galen på honom helt ärligt. Han känns bara för velig och strulig nu. 
    Men då har du en bra och sund uppfattning tycker jag, klart det ska flyta på i början.

    Jag vet inte, det är vanskligt att ge råd när man bara har fragment av andras relationer, tankar, bakgrunder och anledningar till att de gör som de gör...men spontant känns det som att det är tungrott med den här killen. Du verkar mogen, förstående och allt sånt men det finns gränser.

    Det känns som att han har för mycket att jobba på och att han inte är riktigt villig att göra jobbet...som sagt, jag vet inte...men kanske att du mår bättre av att släppa honom, att själv ta beslutet och inte vänta på att han ska strula till det.
    Lägg dig i sängen, slappna av och försök hitta magkänslan..den är ofta rätt.
  • Papito
    Anonym (rainbow) skrev 2013-01-20 22:17:34 följande:
    Även om jag håller med om att man inte ska glamourisera förhållanden eller tro att de inte kräver jobb, så vill jag ändå flagga för att alldeles för många tjejer (och kanske även killar?) kämpar halvt ihjäl sig för att "fixa" i en relation med någon som inte ens till fullo tagit hand om sig själv. Hade ett ex som mådde dåligt och oj vad jag försökte lösa hans problem. Och han lade lika mycket energi på att inte förändra någonting.

    Jag tror att har man dessutom som Noone barn, så kommer man till slut att gå under om man både ska vara mamma åt sina barn och hela tiden kriga för att få ihop en relation om inte båda bjuder till lika mycket.  
    Nej nej nej!!!
    Absolut inte så jag menade!
    Inte den typen av kämpaglöd!

    Håller fullständigt med dig om att man inte kan fixa någon annan till den graden.

    Jag menar inte den typen av problem, jag menar relationer mellan två vuxna även där behöver man kämpa men på ett annat sätt. Det kan vara att man får kämpa för att hålla glöden i parrelationen när vardagen mest består av att hämta och lämna barn, planera middagen fixa logistiken...då kanske man behöver kämpa för att hitta tiden att vara ett par. Att orka samrbeta, stötta varandra, engagera sig i varandra och inte bara gå in i robotläge för att få allt gjort så smidigt som möjligt. Kämpa för att uppvakta varandra i det lilla.

    Är du med?
    Jag pratade och utgick ifrån relationer mellan två vuxna, inte där den ena måste lösa den andres omognad eller så.
Svar på tråden Ärliga nätdejtingstråden!