Beslutsångest inför snitt eller ej?!?!

Oki då förstår jag. Hoppas du kan få hjälp av någon som du kan prata med.

Har bara läst detta inlägget av dig, men måste säga att jag känner igen mig i det du berättar. Mitt andra barn (dotter, 4 år sedan) föddes med akut snitt, vilket trots allt kändes relativt okej just då och även tiden efter, även om det var traumatiskt på sätt och vis, men jag tänkte att "jag kommer ju aldrig att genomgå det igen, så det är bättre att glömma hela händelsen". Tänkte inte skaffa fler barn pga. min rädsla nämligen.. Men..så blev vi "bebistokiga", mannen och jag, och jag blev gravid på första försöket. DÅ kom känslorna tillbaka...dem som jag ju trots allt aldrig bearbetat, i tron att jag "var okej". Har fått och pratat med en psykolog på mödra- och barnhälsovården ett antal gånger, angående det faktum att jag haft rätt svårt att verkligen tro på och relatera till att jag faktiskt ska genomgå en förlossning till, och få en ny bebis. Det kändes liksom overkligt, på alla nivåer. Kunde inte förmå mig själv att titta på bebiskläder, ännu mindre att köpa några. Drömde inte om bebben på natten, som jag alltid gjort i överflöd med de andra två. Att köpa vagn kändes märkligt.. I mitt huvud kunde jag nämligen inte se ett lyckligt slut på allt detta med graviditet och förlossning. Jag kunde inte se mig själv komma hem med en frisk och glad bebis, jag såg bara olycka, stress, panik och komplikationer. Och ingen bebis.

MEN: Efter mycket om och men, och framförallt mycket tänkande och kännande från min egen sida, har jag nu äntligen kommit fram till lösningen: jag vill ha ett planerat kejsarsnitt, och har fått det beviljat också, (för 1 vecka sedan, i v.33..) så det känns skönt. Börjar först NU kunna släppa oron och faktiskt längta riktigt ordentligt efter den tid som nu väntar. Att få uppleva bebistiden igen, gosa, amma och allt det där mysiga.. Men det är för jäkligt att nästan hela graviditeten skulle ägnas åt oro och ångest (fick ingen hjälp tidigare, trots att jag efterfrågat sådan sedan grav. v.6-7...!!)

Vet inte hur långt gången du är, men mitt råd är att söka hjälp hos Aurora/Klara-BM snarast, om du inte redan gjort det, för att få prata om hur du känner och vilken lösning som är bäst för just DIG och DITT barn. Tillsammans kan ni förhoppningsvis reda ut dina känslor och rädslor, och komma vidare till någon lösning som känns överkomlig och acceptabel för dig. Så du kan börja njuta av din graviditet, du också. Lycka till!

Är i vecka 28. Har fått en tid om drygt en vecka till Aurora. Känns väldigt bekant förrutom att vi hade räknat med ett barn till. Är sjukskriven sedan december så har alldeles för mycket tid att tänka. Kommer mest fram till att jag inte vill tänka på det. Men börjar nästan luta åt att ett planerat snitt är bäst för mig så jag kan börja känna mig trygg i min situation.

Har ju inte alls samma rädsla eller panik som ni men allt detta velande gör mig galen.
Du och jag är ju lika långt gångna =) kul. Hoppas att du får hjälp hos bm så att du kan njuta av sista tiden.

Har aldrig frömt om mina förlossningar eller bäbisar undern ågon av mina gravidteter och gör det inte nu heller.    

Vad kul! Det jobbiga är att jag mådde så bra och var så lugn och trygg när jag väntade mitt första barn och denna gången har allt varit tyngre och mörkare. Lite dåligt samvete gentemot lillebror i magen. Han är precis lika efterlängtad som sin storebror men har inte kunnat njuta av att bära honom. Försöker förbereda storebror på vad som komma skall men är rädd att han känner av hur jag känner och hur det ska påverka honom när lillebror kommer. Min BM tyckte jag skulle försöka låta bli att tänka på det tills jag träffar Aurora. Ja tjena, man blir ju påmind om den lilla dagligen.

Usch ja, jag känner så väl igen mig där. När jag väntade första barnet mådde jag mycket bättre, psykiskt. Visst kände jag ett litet "sting av oro" ibland, över hur förlossningen skulle gå, hur det skulle kännas att föda barn, om allt skulle gå bra, hur barnet skulle se ut och må osv.. Men inget mer än så. Kände mig på det hela taget säker på att allt skulle gå bra, och att jag skulle fixa en förlossning galant. Men redan inför nästa graviditet kändes det liiiite mindre tryggt och säkert och när sedan DEN gick lite snett...så var det kört.

Även jag har lite dåligt samvete gentemot lillasyster i magen, och hoppas att hon inte på något sätt kan känna av mina tankar och känslor.. Vi vill ju verkligen HA ett barn till, och skapade henne medvetet, så det är inte på något sätt så att vi/jag ångrar vårt beslut. Det råkade bara bli så att jag blev skiträdd, väl stickan visade PLUS.. Visste inte på förhand att det skulle ske.

Men men, nu börjar det vända i alla fall, och för MIG var det snittbeskedet som vände på steken. Nu ska jag försöka slappna av och sluta känna oro över hur DET ska gå också...Lättare sagt än gjort dock..

Min första graviditet och jag har stor oro inför förlossningen, känner mig ibland som en "dålig kvinna" för att jag inte vill föda normalt. Jag är 99,9% säker på att jag vill ha planerat kejsarsnitt, hur tidigt ska man ta upp en sådan sak med sin BM? Ska in på KUB ultraljud om två veckor, ska man redan då fråga om Aurorasamtal eller hur gör man?
Jag är ett kontrollfreak, och känner personligen att ett planerat kejsarsnitt är mer kontrollerbart än en vaginal födsel då allt möjligt kan hända.  Usch man vill ju mest vara glad men denna förlossningsångest "förstör" lite av det hela.

Desto tidigare du tar upp det med dom, desto tidigare kan du få hjälp och tid att hinna bearbeta allt. Hade nog tagit upp det direkt för att så tidigt som möjligt få hjälp och stöd. Sen vet man ju inte hur lång tid det tar att få en tid till nästa ställe,

ok, blir att ta upp det nästa vecka helt enkelt

Hemma från läkarbesöket. Fick göra ett TUL och det visade sig att denna redan ligger 27% över kurvan. Väger nu 2035 g, ska tillbaka om 3 veckor och följa upp.

Kanske ska uppdatera. Var på möte med aurorateamet i måndags. Mycket bra samtal, känner mig stärkt och peppar. Gick igenom förra förlossningen och journalen. För första gången denna graviditeten har det gråa stora molnet över mig lättat. Ska försöka mig på en vaginalförlossning om allt fortskrider som det ska. Men har också fått med i min journal att vi avslutar med snitt om det blir tvärstopp mentalt. Känner mig lugn och trygg på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Rekomendation, sök Aurora kontakt om det känns tungt! 10 veckor knasigt nu tänker jag njuta!

Vad härligt att samtalet kändes så bra för dig! Hoppas verkligen att du kan hinna njuta lite nu innan det är dags, det förtjänar du verkligen
Hoppas på ett liknande scenario för mig själv den dagen jag blir gravid igen! Låter verkligen som att du fick ett jättebra bemötande av aurorateamet.

Har inte fått någon remiss av Aurorateamet än, men hoppas det kommer snart. Har ju inte BF förrän i september, men skulle vilja vara skönt att rensa tankarna innan det blir sommar!

Usch vad deppad jag är nu. Precis kommit hem från det andra TUL. bäbisen ser ut att ha det bra där inne och har växt rejält sedan förra gången.
Då låg den 27% över kurvan och vägde 2035 g.
Nu ligger den 36% över kurvan och väger redan 3153 g.
Den är ju färdig nu, och så har man 6 veckor kvar. Vill verkligen inte detta och hoppas att den kommer innan. Drömmen om en vaginal "normal" förlossning ser nu ut att aldrig bli sann =(

Ska tillbaka om 3 veckor och se om den ökar ytterligare eller om den håller sig på samma som nu. Dom gör inget (varken igångsättning eller kejsarsnitt) förrän den beräknade vikten är uppe i 5 kg. Vill inte ha en 5 kgs klump ju =( Vill så mycket och just nu känns det osm 3 veckor är 3 år bort.

BLÄ. Som tur är ser den ut att ha det bra iaf och må bra så det är väl huvudsaken.    

Själklart alltid viktigast att bebisen mår bra, men förstår ändå din oro, om man kan kalla det oro.
Hoppas det ser bra ut om tre veckor, så du får din dröm.

Själv väntar jag fortfarande på remiss till auroragänget. Usch vill få allt klart nu!