Vi med explosiva barn!

Jag har ett explosivt barn i alla lägen.

Hon är explosivt glad och innerlig också, för att belysa lite på de högst positiva bitarna

Men hon blir fasligt arg också och de går fort, ibland förstår jag det och andra gånger står jag helt handfallen och undrar vad som hände, vissa gånger går de att nå in, men absolut inte alltid, ibland behöver hon liksom riva igenom ilskan innan man kan nå fram och snacka om vad som just hände. För många gånger händer det innan jag ens hinner besvara t.ex frågan helt, hon liksom redan "bestämmer" att svaret skall motsatt det hon önskar.

Där sa du en sak, dagis säger att hon är grym där, alltså glad, hjälpsam, kommer överens med alla, dock kan hon vara envis som synden om hon t.ex inte fåt sitta och äta på den plats hon vill mm. Vi har pratat om hur man skall hantera det och vad jag gör hemma när hon blir sån.

jag tror dock det blir större och värre hemma, för hon är helt trygg här, hon vet att jag älskar henne oavsett, att jag finns där oavsett. För hon blev likadan när hon kom hem från sin pappa när han inte skötte det så bra, arg, ilsk och det varade i flera dagar och pappan menade att hos honom var hon minsann bara glad och sa aldrig emot. Viket familjerätten sen förklarade för honom inte var av godo utan tydde på att hon var otrygg och uppförde sig det bästa för hon inte var trygg med att hon skulle få komma dit oavsett.

Ja det var skönt att få bekräftat det och han fick det rakt i ansiktet från någon annan än mig och det låter kanske småsint, men då får det vara så. Allra helst som att han försökte använda det som försvar hos familjerätten när jag påpekade dotterns humörsvängningar vid lämning när hon varit där fre-sön och försökte få pappan att förstå att de kanske är bättre med fre-mån, så hon blir hämtad och lämnad på dagis, att de blir en vardags grej av skiftbytet typ.

Vet inte hur de är för er andra.

Men iaf min dotter uppför sig jättebra när vi umgås med andra, är ute och leker på lekplatser och sånt, de är flera som påpekat att jag inte vet hur det är att vara förälder för min dotter är SÅÅÅÅ glad och lyssnar SÅÅÅÅÅÅ bra.

Men de som lärt känna oss närmare och ser henne i hem miljön börja förstå att vi har strider och bataljer här. Det som gör (tror jag) att hon lyssnar ute och bland folk (oftast då) är att jag alltid förklarat att uppför man sig inte så går vi hem, jag räknar till tre, ändras inte beteendet så har vi gått hem. Jag backar aldrig på det, spelar ingen roll om vi varit på kalas, i affären eller vart som, jag tar striden där vi är med henne och om jag sagt att vi t.ex går hem annars, så går vi hem eller vad det nu må vara. Hon är jätte duktig i affärer och sånt får jag tillägga, hon är jätteduktig överlag på typ allt och före sin tid osv.

Men hon har ett humör och jag vet vart hon fått det ifrån, rakt nedstigande led från sin mamma som fått det av sin mamma osv. Min mamma säger att min dotter är som en kopia av mig, kanske något mer exploderande humör mellan varven. Min dotter an konsten att sura och det tror jag hon fått från sin pappa, det håller liksom längre på henne. Jag är mer poff pang, vrål och så är det klart och sen är jag glad eller helt okej igen och jag minns det även så från min barndom.

Min dotter är dock mindre fysisk än jag var, jag tvekade aldrig på att klappa till någon, min dotter slåss inte alls på samma sätt, men hon blir genuint ledsen, ogillar konflikter och har svårt att förstå varför andra barn är elaka eller inte låter alla vara med och leka osv.

Tja, orkar inte försöka läsa ikapp...

Men jag kan informera om att det är intressant att vara hemma med ett explosivt barn som har ett brutet nyckelben i vart fall och för säkerhets skull det högra. Noll möjlighet för utlopp av energi kan man säga Nå nu är hon på dagis igen, men var hemma förra veckan och tja den var tuff och ansträngande för oss både är jag säker på. Stackaren så ont hon haft

Vågade inte låta henne vara där första veckan, läkaren sa att de gick men att de kunde gå illa om hon ramlade, så benet gled ut, nu var det ju av med låg rätt om hon ramlade så kunde de flytta på sig så de fick operera det rätt. Nåja nu är hon bra. Blev bättre veckan efter när hon kunde gå på dagis, helt klart.

Men nu har hon tydligen en helt överjävlig period, vi krigar dagligen, drar så in i bombens med energi och det är just energi som är en bristvara hos mig :-S

Ibland önskar jag att jag hade ett ljudisolerat rum med madresserade väggar, kan bara inte komma på vem av oss jag skall låsa in där

Ser att ni skrivit om påklädning. När min var mindre så gjorde jag det till en tävling eller typ omvänd psykologi. Hon ville ju gärna vara stor och kunde minsann  allt själv. Så jag sa typ nu skall mamma klä på dig, för sånt kan ju inte du själv. Kan jag visst blev svaret, tog fram sakerna i ordning och hon klädde sig, vi kunde tävla om vem som blev klart först och vann ut osv.

Funkar inte alls nu kan jag säga, men det funkade då iaf

Vet inte vad det är hos oss nu, men galet är det. Har dessutom kommit på i veckan att jag backat på massor av saker för jag bara inte orkat, så jag gav mig själv en mental örfil häromdagen och har skärpt mig, resultatet krig om allt, men så får det vara då, det går över.

Någon gång

När alla helger lagt sig så skall jag bara slappa känner jag. Önskar er alla en god jul

Sluta bry dig om andras blickar! Vad andra tycker eller tänker är fullständigt oviktigt! Skit i dom.

Annars har din mamma ganska rätt, rid ut stormen.

Jag var mycket av allt som barn,oavsett vilken känsla jag levde ut så var jag mycket. Min dotter är det också, men buttrare än mig och min mamma säger att hon är sjukt lik henne som barn och att det inte bådar så gott in för framtiden. Men det är inget som skrämmer mig, mamma är 52 och överlevde och det blev folk av henne också så

Don dotter låter som de flesta tvååringar jag mött

Åhh jisses jag hade så mkt principer om vad mitt barn minsann inte osv innan jag fick barn, minsann inte godis mer än på lördagar, minsann inte macka till middag, dessa gick åt pipsvängen Kag tror man måste välja sina strider och lägga sin energi där den gör mest nytta och verkan. Jag har uselt med energi, det är alltså ett problem för mig, jag är sjukskriven och jag går på samtal, iaf på ett av dessa samtal sa jag  vilken ur usel förälder jag är som inte ens kan få till lagad middag varje dag ( en sån där grej jag har dödsångest för till och från) Varpå min samtals person säger, jaha jasså så lagad middag är alltså det absolut viktigaste för att vara en bra förälder.. ehh nej sa jag ju då.. Men jag är kass på rutiner också de blir inta alls i säng vid samma tid eller upp vid samma tid även om jag försöker., Får svaret ahhh rutiner och middag är det viktigaste. Kan du förklara för mig exakt hur dessa saker är det mest avgörande för ett gott föräldraskap.. Ehh näää blev mitt svar. Får då frågan kärlek och tid, har det möjligen något med gott föräldraskap att göra.. Joo såklart, nå vad jag förstått under det här året vi pratat du och jag så är det just dessa saker som ditt barn får enormt av och de är dessa saker som gör henne trygg, det är grunden, sen om lagad mat blir kvällsmat och macka middag eller macka bägge gångerna eller fil eller om hon hamnar i säng kl 20 eller kl 19 går upp 07 eller 08 är mer eller mindre skit samma.
Jaha,sa jag. Men det minskade min ångest och jag tänker på det där samtalet ibland när jag känner mig kass pga av olika saker jag inte lyckas prestera.

Mitt barn skulle bara få se på tv när bompa var, inte alls sitta där några timmar på morran på helgerna, detta får hon, jag kom på att det var bäst för oss bägge. Jag behöver få vara själv på morgonen och hon behöver också få vara själv och vakna till, detta blev lösningen, fast jag inte gillar att barn bor framför tvn typ. Nu blir det inte så att hon bor där förutom när hon varit sjuk och inget annat orkar. Vi hade inte ens tv från hon var tre tills hon var 4 och några månader, skaffade kanaler i mars förra året, då hade vi bott mer än ett år utan tv kanaler. Jag ser nämligen inte på tv.

Under ett tag i höstas backade jag på allt, jag orkade inte strida jag mådde uselt, nu innan jul skärpte jag till mig och vi har krigat om allt, allt... nu denna veckan har det känts mindre, vi strider men inte lika hårt. Klart hon strider hon fick ju vips välja mellan allt och bestämma och nu får hon två val och bråkar hon blir det inget alls, punkt och slut, time out och så testar vi om en stund igen.

Nu skall jag försöka att inte tappa fotfästet sådär igen, det är inte bra för någon av oss och striderna blir ju sju resor värre. Jag hinner inte prata/svara klart fören ungen redan gapar och kastar sig i golvet och far runt som en tok. Nu säger jag bara okej, när du e klar kan vi snacka vidare, så går jag eller fortsätter med vad jag nu höll på med. Förut försökte jag prata, trösta hålla, bli arg osv, men de var skit samma vad jag gjorde, de är likadant på dagis. Jag har sagt åt dem att bara gå samtidigt som de säger att vi pratar klart när du är lugn igen och fått vråla färdigt. Det verkar fungera, det verkar vara det som hittills fungerat bäst.

Min mamma sa barn skall inte ha för många val, låt dem välja mellan två, röd eller blå, ost eller skinka. de klarar inte av att ha ansvar för fler val än så, det blir för mycket och man är inte elak bara för att man fortsätter hävda att nej inte grönt, utan röd eller blå är det du har att välja mellan.

Pratade med min barndoms väns mamma förra veckan när vi krigat som gnuer här. Hon sa ungefär precis samma sak och jag fick ett bra tips man kan använda när man är i affären, måla en lapp av vad barnet skall hämta, tex 3 äpplen så målar man ett äpple jämte, om barnet inte kan läsa då, så får barnet sina uppgifter och sitt ansvar under tiden i affären och man själv har sitt ansvar. Skall testa det där i vart fall, fast Freja faktiskt uppfört sig i just affärer förutom förra veckan då när hon bara försvann och jag blev sjuk av oro, hon brukar alltid säga till eller fråga inte bara försvinna Nå de var lugn hon var inne i affären igen och allt var bra, men jag var så rädd herre jisses jag var helt genomsvett innan hon kom fram.