Alkoholiserad mamma.

Du är långt ifrån ensam, om det är till ngn tröst... =/

Bor du hemma fortfarande?

Jag var sgs vuxen (19 år) när min mammas alkoholism uppdagades, men bodde hemma fortfarande. Jag letade gömda flaskor och tecken på nykterhet/onykterhet och för det mesta så körde vi (jag, pappa och min lillasyster) låtsasleken när hon var onykter. Låtsades alltså som att allt var som vanligt alltså. Bara konfrontation de ggr det var riktigt eländigt och inte ens vi kunde stoppa huvudet i sanden. Och dessa konfrontationer ledde bara till att mamma skärpte sig ett tag, men det kom alltid en ny.

Jag vet inte vad vi kunde ha gjort annorlunda, men jag önskar i alla fall att jag från börjat  hade satt upp gränser för vad jag var beredd att utstå, och jag önskar att vi hade konfronterat henne oftare, om inte annat så  med ngn sorts 'jag-budskap'. När jag flyttade hemifrån sedan så kunde mamma ringa onykter, och jag markerade inte på ngt annat sätt än att bli sur och kort i tonen. Jag har också blivit hembjuden på mat, och bara härdat ut.... Min mammas missbrukar har sedan långsamt förvärrats, för att bli riktigt illa för ett par år sedan.

Idag, sedan jag själv blev förälder, så har jag äntligen satt upp gränser som är tydliga både för mig och min mamma. Det kanske inte påverkar henne så mycket, men det har i alla fall gett MIG ett slags lugn. Jag har bestämt mig, jag vänder på klacken och går hur fint hon än har dukat och fixat med maten, jag säger 'du får ringa när du är nykter' och så lägger jag på. Jo, lite har det väl påverkat mamma, för hon har faktiskt ansträngt sig att hålla sig nykter när vi ska komma o hälsa på.

Ja, en väldigt viktig sak: Jag önskar att jag hade pratat med mina vänner om detta från start! Istället har detta varit en familjehemlighet i över 10 år!!! Mina vänner var förstå jätteförstående (och förvånade) och de har varit ett enormt stöd. Nu har jag dessutom börjat berätta det ganska så allmänt - som för ngn kollega som undrar varför mina föräldrar aldrig är barnvakter. Jag har även gått och pratat med en psykolog några gånger. Hon sa inget häpnadsväckande, men det betydde ändå mkt för mig.

Du kan inte påverka dina mamma särskilt mkt, men du kan i alla fall påverka dig själv.

Lycka till!

Jag har samma problem med min Pappa. Jag är vuxen och är inte i behov av honom och tillslut när han inte lyssnade och gjorde illa mig och andra så sa jag upp kontakten det är hans val att dricka så han får stå för konsekvenserna men jag har varit tydlig med att om han vill ha hjälp att sluta så finns jag.

Det är svårt att hjälpa alkoholister som står en nära. 

när jag läser de flesta andra inläggen om andra som har föräldrar som dricker så skiljer min mamma sig lite från mängden eller vad man säger. Min mamma var världens bästa mamma, den mamman alla drömmer om. drack inte en droppe och har aldrig gjort det heller, tills dagen då vi flyttade från min pappa på hennes villkor. jag är 22 år idag och min mamma började dricka när jag var 15 år.  vilket blev en jättejobbig sitts, just när man haft det "normalt" i så många år och trodde väl ALDRIG detta skulle h'nda, jag trodde i princip att alla som var/är alkoholister har varit det hela tiden, jag visste inget annat, fören för några år sedan.

Det började med att hon hamnade med fel folk och började dricka och märkte att det tog bort det jobbiga i hennes liv. sen blev det bara mer och mer, började smyga med det hemma fast jag fattade mycket väl vad hon höll på med, men hon trodde hon skötte det snyggt förstås. det är s sjukt vilken omställning hela mitt lilla glada liv blev, helt plötsligt började min mamma sakta med säkert komma att bli alkoholist och jag blev bara mer och mer deprimerad och undrade vad som hände. hon blev elak och inte speciellt trevlig när hon blev full. det hände att vi kom ihop oss så mycket att vi kom och slåss. tillslut fick hon själv nog och försökte ta sitt liv under 3 tillfällen men misslyckades, ibland kan jag önska att hon hade lyckats sp jag hade sluppit allt detta. Efter en tid skaffa hon en yngre pojkvän, halv alkis han med, och en aggressiv sak. det är nu det senaste 2 åren. han har slagit henne vid flera tillfällen men bara på fyllan, nykter är han gudagod. han har problem och behöver vård och medicin men vill inte inse det själv så jag tog tillslut saken i egna händer och anmälde honom förra veckan då han slog henne igen, jag bor inte hemma men mammas grannar är goda vänner som är mycket vid henne och ser då mycket. Vi ringde snuten som jag gjort en gång tidigare, dagen efter plockade dom honom på jobbet, sitter nu i häktet i väntan på rättegången i slutet av feb, men min mor mår piss av detta ändå. förhoppningsvis  kommer hon in på behandlingshem. men jag har inga höga förhoppingar, sviken är ju vardagsmat nu för tiden!
 

när jag läser de flesta andra inläggen om andra som har föräldrar som dricker så skiljer min mamma sig lite från mängden eller vad man säger. Min mamma var världens bästa mamma, den mamman alla drömmer om. drack inte en droppe och har aldrig gjort det heller, tills dagen då vi flyttade från min pappa på hennes villkor. jag är 22 år idag och min mamma började dricka när jag var 15 år.  vilket blev en jättejobbig sitts, just när man haft det "normalt" i så många år och trodde väl ALDRIG detta skulle h'nda, jag trodde i princip att alla som var/är alkoholister har varit det hela tiden, jag visste inget annat, fören för några år sedan.

Det började med att hon hamnade med fel folk och började dricka och märkte att det tog bort det jobbiga i hennes liv. sen blev det bara mer och mer, började smyga med det hemma fast jag fattade mycket väl vad hon höll på med, men hon trodde hon skötte det snyggt förstås. det är s sjukt vilken omställning hela mitt lilla glada liv blev, helt plötsligt började min mamma sakta med säkert komma att bli alkoholist och jag blev bara mer och mer deprimerad och undrade vad som hände. hon blev elak och inte speciellt trevlig när hon blev full. det hände att vi kom ihop oss så mycket att vi kom och slåss. tillslut fick hon själv nog och försökte ta sitt liv under 3 tillfällen men misslyckades, ibland kan jag önska att hon hade lyckats sp jag hade sluppit allt detta. Efter en tid skaffa hon en yngre pojkvän, halv alkis han med, och en aggressiv sak. det är nu det senaste 2 åren. han har slagit henne vid flera tillfällen men bara på fyllan, nykter är han gudagod. han har problem och behöver vård och medicin men vill inte inse det själv så jag tog tillslut saken i egna händer och anmälde honom förra veckan då han slog henne igen, jag bor inte hemma men mammas grannar är goda vänner som är mycket vid henne och ser då mycket. Vi ringde snuten som jag gjort en gång tidigare, dagen efter plockade dom honom på jobbet, sitter nu i häktet i väntan på rättegången i slutet av feb, men min mor mår piss av detta ändå. förhoppningsvis  kommer hon in på behandlingshem. men jag har inga höga förhoppingar, sviken är ju vardagsmat nu för tiden!

Jag jobbar inom missbruksvården och jag kan säga att det som biter bäst är när barnen klart och tydligt säger ifrån. "Ring inte mig när du är onykter", "Kom inte hit när du är onykter", "Jag kommer en annan gång - då du är nykter" osv. Våga ta avstånd och markera. Bli inte medberoende, vilket är så otroligt svårt! Det är inte ert ansvar! Det är ingen annan som satt era föräldrar i den sits de sitter i, förutom de själva.

Säg att ni gärna umgås, träffas och pratar så länge de är nyktra. Har ni barn själva så får ni se till att dom bara träffar mormor/morfar då de är nyktra. Klipp bandet om det behövs, ni ska inte behöva lida för det era föräldrar gör. Försök få dem att förstå att de har ett problem, som bara dem själva kan ta itu med. Erbjud att ni följer med på träffar eller liknande... Eller så ringer ni soc och gör en orosanmälan. Ring soc och be om hjälp, tips och stöd.

Jag är 20, snart 21 år gammal och bor fortfarande hemma och jag känner igen mig här..

Enda sedan jag var liten kan jag minnas att min mamma har kommit in till mig och frågat om samma fråga var tionde minut, något jag trodde var normalt, "hon har väl bara glömt av" tänkte jag för mig själv.
Jag hade inga problem med att ta hem kompisar, för jag tyckte ju att mamma var helt normal, bara att hon hade lite dåligt minne, men det är väl inte jättekonstigt.

När jag blev äldre insåg jag att någonting vart galet och speciellt efter att jag hade varit full själv..
Har mamma problem, tänkte jag ofta.
Som tur är har jag alltid haft min fem år äldre syster och min ett år yngre syster hemma hela tiden och de har upplevt allt likadant. Allt var normalt när man var liten och nu när vi är vuxna inser vi att vi inte alls har haft en så normal uppväxt.

Min storasyster kan minnas episoder från när hon var fem, sex år gammal och jag låg i min säng nerspydd och med en överfull blöja och mamma hade däckat på soffan..

När vi tog upp det med pappa förnekade han allt och sa "men mamma och jag dricker lika mycket, vilket skulle betyda att jag också har problem med alkohol".
Han förstod inte att hon sprang till köket och tappade upp ett nytt glas ur den åh, så farliga bag in boxen, så fort han inte såg.

För ett par årsedan när mina syskon var borta över natten kom mamma och pappa instormande i mitt rum mitt i natten och pappa sa "nu går mamma härifrån och hon säger att hon aldrig mer kommer att komma tillbaka". Hon hade anklagat pappa för att ha varit otrogen mot henne och där sprack det för honom och han blev arg, ledsen och besviken och det var väl det som satte igång allt..
Självklart var det tomma hot från mamma, precis som både pappa och jag visste. Mamma skulle aldrig lämna oss, det hade hon inte vågat och absolut inte klarat.

Vi har sagt till mamma flera gånger att hon är alkoholist, men hon säger att hon absolut inte har problem och att hon "ska sluta".
Vilket ledde till att hon började gömma spritflaskor och vinare lite överallt.

Hon arbetar mellan 07 och 11, är hemma vid 12 och då sätter drickandet igång.. På kvällarna är det ett helvete hemma, någonting jag har vant mig vid och har lärt mig att hantera.

Långt inlägg och antagligen inte helt lätt att tolka, men när allt är så klart för mig så är det svårt att få ut det..

Är det någon som har tips?
Mamma vägrar såklart att söka hjälp då hon är "helt frisk" och pappa har sagt att han inte vill koppla in någon..

jag puffar!

Är det något jag har lärt mig utav min mamma som är alkoholist och som har varit det sen jag var 3, idag är jag 25 så är det att inget hjälper. Jag kan glädjas över att vi har 23 mil emellan oss tillsklinnad från min lilla och stora syster som bor i samma stad som henne. Det enda jag kan göra är att fundera över vad JAG mår bra utav, i mitt fall är det så lite kontakt som möjligt, hon är  ändå min mamma så klarar inte av att säga upp den helt. Se till att ställa kravet på att hon ska vara nykter när vi träffas och även när hon ringer. Tack och lov insåg min  mormor och min morfar (innan han dog) att hon har problem, dem har alltid skyddat henne. Detta uppdagades när min son skulle döpas för 4 år sedan och hon var på väg till dopet, ringer för att fråga efter vägen och är stupfull! Bad min pappa ta samtalet och be henne fara och flyga. Hon ljög såklart för min mormor och morfar om varför hon inte fick komma på dopet, men då berättade jag och mina syskon sanningen.

Att få min mamma att söka hjälp funkar inte, jag har kommit till insikt att hon är och kommer alltid förbli en alkoholist. Det kommer bli hennes död och tyvärr så vore jag inte överdrivet ledsen om det sker snart. den människan sårar mer än vad hon älskar.   Hennes drickande har iaf lett till något gott, det har fått mig att inse att jag vill jobba med unga missbrukare, tror att erfarenheten jag har efter min mamma kan komma till nytta.

Hej.
Sitter i samma båt som dem flesta här verkar, med en alkoholiserad mamma sedan många år tillbaka som nyligen åkte dit för rattfylla vilket jag tycker är bra för då vart lite mer folk inblandat i att försöka hjälpa henne.
Känner själv att jag går på en skör tråd från att bryta ihop och vill ju bara lägga allt bakom mig och starta ett nytt "liv" men känner väl att jag inte att jag har moral till det.
Hur som helst verkar det mesta man hittar här på nätet är att man just ska skita i det och det är hennes val och endast hon som kan lösa det!
Finns det nån som kan säga att dem ens har lyckas eller ska man ta och ge upp??

Oj vad jag känner igen mig i detta.

Nu är det första gången jag skriver på familjeliv och jag fattar inte hur man svarar till någon, men du som undrade om man kan påverka, få dom att sluta dricka... NEJ!

Jag är 28 år, min mamma är alkoholist och just nu nykter sedan 2 år tillbaka. Hon var nog ganska nära döden där på slutet varpå hon insåg själv hur illa det var och att hon inte ville dricka ihjäl sig som sin far. Jag hade ägnat typ hela mitt liv till att "rädda" henne. Försökt med allt. Extremt medberoende. Det hjälpte aldrig. Hon säger nu själv att inget man säger eller gör för en alkoholist kan få dem att sluta dricka (hon går idag på AA-möten där de andra säger samma sak)

Insikten måste komma från en själv. Jag brände ut mig själv totalt i försöken att rädda henne och ingen skillnad gjorde det. Jag jobbar fortfarande med min medberoendeproblematik trots att hon är nykter just nu. Men börjar hon dricka igen drar jag lååångt lååååååångt bort. ????????????