Förlossningsrädd och verkar inte bli beviljad planerat snitt. Rädd!!!!

Men vad är det som gör dig så rädd TS? Är du rädd för att tappa kontrollen, smärta, förlora barnet, eller att du själv ska dö? Det går inte att kontrollera kroppen. Hur mycket man än vill det, så bestämmer kroppen - inte din vilja. Att föda barn är inte något onormalt - utan helt normalt. Det finns många sätt man kan jobba på för att kunna bemöta denna okända upplevelse som det är, att föda barn.

Det handlar absolut inte om att man är en bättre människa eller en bättre mamma om man föder - det är inte alls det jag är ute efter.

Jag har mött den här rädslan för det okända på många sätt och jag tänker att är det inte bättre att se den i vitögat och gå igenom den?

Vid min första graviditet var även jag rädd inför förlossningen, men säkert inte lika rädd som du. Jag fick verkligen lära mig att kroppen bestämmer och det blev ett akutsnitt.

Vid den andra graviditeten ville jag jätte gärna föda vaginalt. Jag ville så gärna vara med om upplevelsen och mest av allt ville jag ge min bebis en så bra start som möjligt. Jag lät kroppen bestämma, slappnade av så mycket det gick och ut kom en bebis.       

Nej, det är riktigt. Men vid all typ av buk operation kan man efteråt få bukbråck och tarmvred. Både bukbråck och tarmvred är förenat med stor smärta och risk för skador på tarmen. Speciellt vid tarmvred finns risk för att tarmen spricker med efterföljande bukhinneinflammation och stor risk för att avlida.

Det finns risker med allt. Man kan inte kalkylera med en mindre riskfylld väg. Det är bara riskerna som varieras. Jag själv skulle varken villa få sfinkterruptur eller tarmvred. Men livet har lärt mig att jag inte sitter med den valknappen. Visst har man till en del rätt att bestämma över sin kropp. Men till ännu större del, så är det den som bestämmer över dig. 

Jag vet inte. Finns säkert statistik på hur många som dör i det per år. Jag själv är sjuksköterska och har vårdat många. Det är klart att inte alla får tarmved. De som får det besväras olika hårt av det. Det är inte alla som får sfinkterruptur heller. Menar du föresten att 25% av 7-10% förstföderskor har risk för analinkontinens eller har 25% av alla förstföderskor risk för analinkontinens?

Jag själv har ju gjort båda. Är inte inkontinent, men kanske får tarmvred en vacker dag - vad vet jag ? 

Ja. Det stämmer säkert det du säger. Själv tycker jag inte att det konstigt om man får någon typ av ärr förändring i underlivet om man spricker och måste sys, vilket ändå är vanligt. Det vet man med andra ärr man har på kroppen. Huden blir aldrig lika dan igen.

En sak man ändå kan tänka på. Du vet när man biter sig i kinden. Det gör skit ont och man blöder. Men efter ett par dagar är allt borta, utan några synliga spår. Det är samma hud i underlivet. Huden läker snabbt och bra där. 

Inkontinens är mycket vanligt förekommande efter menopaus. Även om man inte fött barn. Hormonerna ändrar förutsättningarna i kroppen. 

Jag tänker inte skriva någon på näsan som fått besvär efter sin vaginala förlossning. Det sker.  
Jag tycker att man får gå in i graviditeten och den stundande förlossningen med öppna ögon. Det är olika, men ändå samma som vi får ta ställning till.

Jag gick in i min andra graviditet med vetskapen om att jag kunde bli sjuk i Havandeskapsförgiftning igen. Jag tog ställning till att bli dödsjuk, förlora det ofödda barnet eller tid på Neonatalen. Mest av allt fick jag ta ställning till att sätta mig själv före det ofödda barnet, för främst satte jag mitt levande barn. Jag ville ju inte göra honom moderslös. Igentligen står alla gravida kvinnor inför det ställningstagandet, men kanske inte alla tänker på det.