Bonusbarn - hjälp!
Hej!
Jag känner igen mig i det du skriver. Jag lever tillsammans med en man som har två döttrar. De var 6 och 9 när jag lärde känna dem och de tog till sig mig på samma chockartade sätt. Först blev jag alldeles vimmelkantig. Jag tror att "mina" barn tyckte att jag var ett positivt inslag i deras liv strax efter en tuff skilsmässa och med två föräldrar som inte mådde så bra.
Men jag upplever också att det går i olika faser. Jag skulle kalla den första tiden med barnen för förälskelsefasen. Sedan kom en fas där jag blev tvungen att sätta upp gränser och visa att jag var en egen individ, inte deras nya barnflicka. Jag kan känna igen förloppet i hur relationen till deras bonuspappa har sett ut:
1. Lite skeptiska och oroliga över att få en ny familjemedlem.
2. Förälskelsefas: bonusföräldern är jättehäftig! Barnen lyssnar på samma musik, berättar historier om bonusföräldern, intresserar sig för samma saker, ska sitta bedvid, sova tillsammans, duscha tillsammans, gå på toa tillsammans, pussas, kramas osv.
3. En normaliseringsfas där baren och bonusföräldern börjar förhålla sig till varandra på ett mer normalt och lagom sätt.
Jag tror att den där första, intensiva fasen kanske behövs för att bonda med barnen. Det är fint, men jobbigt och jag delade inte riktigt barnens förälskelse i mig i början - blev t ex lite ställd när de deklarerade att de älskade mig.
Angående bortskämdhet så tror jag att det finns två vanliga orsaker till det i skilsmässofamiljer:
- Det s.k. skilsmässosyndromet, dvs att föräldrarna skämmer bort barnen för att kompensera för att de skilde sig.
- Föräldrarna satsade på att serva barnen istället för att ta hand om sin dåliga relation --> skilsmässa.
I den familj jag kom in i fanns båda komponenterna. I början lade jag mig inte i så mycket, men så småningom tog jag upp hur jag upplevde barnen och min sambos beteende med min sambo och vi jobbar nu tillsammans med att försöka få vår hemmiljö till en dräglig miljö för alla att leva i. Du är/kommer att bli en lika viktig familjemedlem som din sambo och barnen och det är viktigt att du vågar stå för vad du tycker och behöver.
Det går att förändra beteendemönster hos barn och det går att jobba med bortskämdhet, men det tar tid. Jag tror att det är viktigt att du och din sambo pratar ihop er så att ni har en gemensam syn på hur ni vill ha det, även om det gäller småsaker. Det gjorde stor skillnad för mig när min sambo och jag började samarbeta mer och mina åsikter fick plats. Argumentet "De är barn och barn är så" köpte jag aldrig och det är jag glad för. Känner jag att något inte stämmer för mig i vår familj idag så tar jag upp det med min sambo och så jobbar vi på det tillsammans - även om det bara gäller att barnen ska hänga upp jackan eller gå och lägga sig tio min tidigare. Det är viktigt att känna sig hörd och sedd även som bonusförälder. Vi lever tillsammans med barnen i samma utsträckning som de biologiska föräldrarna gör.
Till sist: Att bli bonusförälder är det jobbigaste jag har varit med om och jag kämpar varje dag, fortfarande efter 2,5 år, för att kunna trivas och slappna av här hemma tillsammans med barnen. Jag är inte där än, men jag tror att det går. En viktig insikt som jag har fått är att när inte jag och min sambo mår bra i vår relation eller i oss själva så mår ingen i familjen bra. Ni gör barnen en tjänst om ni tar hand om er själva och varandra. Barn är så bra på att snappa upp sinnesstämningar. Det tycker jag att fler föräldrar borde inse.