Bonusbarn - hjälp!

oj, vad svårt. Jag är oxå bonus mamma. Jag blev nog oxå ganska involverad snabbt med bonusdottern men var aldrig tagen för givet utan min sambo frågade om jag kunde hjälpa med vissa saker och sa tack osv. Jag tyckte att det var roligt att hjälpa till men det hade nog varit annorlunda om jag känt mig "tvingad". Sen kan det nog bli lite jobbigt i framtiden att ni har olika syn på uppfostran. Visst det är hans barn, men du kommer ju finnas där också och blir vare sig man vill eller inte bli involverad mer eller mindre. Du kan ju inte heller begära att han ska ändra uppfostringstaktik heller... Du bör nog fundera på vad du verkligen vill, det är ett stort antagande att bli medlem i en familj..

Oj då.
Tror du inte det är bäst att diskutera detta med din kille så fort som möjligt, innan du hinner bli ännu mer irriterad över det?
Tycker det låter jätettufft om ni bara precis har träffats och du redan känner såhär.
Visst, det tar tid att lära känna barnen och starkare känslor för dem tar nog tid att växa fram, men ni får ingen schysst start såhär.
Var beredd på att kämpa, det är ingen lätt situation du hamnat i och tänk på att kommunikation mellan er två är a och o.
Lycka till! 

Mitt tips:

Fortsätt vara 25 utan barn tills du skaffar barn själv.

Om du ens vill ha några efter ha vart involverad i en styvkonstellation

Spring allt vad du kan! Det här är INTE normalt. Bra att du inser att det är pappan det är fel på, inte barnen. Men den här mannen tror att han hittat en "ny mamma", och vill inte axla något föräldraansvar själv utan tycker att det är praktiskt att dumpa av det på dig. Snälla, hitta någon bättre, dra dig ur nu! Du kommer hitta någon bättre. 

för det första ska man ta det lugnt när barn e inblandade.... min sambo har ´barn sen tidigare å det dröjde nästan 2 månader innan jag träffade barnet första gången....å med att barnen e bortskämda å att han lassar över ansvaret på dig e inte ok från hans sida som förälder tycker  jag

Hej!
Jag känner igen mig i det du skriver. Jag lever tillsammans med en man som har två döttrar. De var 6 och 9 när jag lärde känna dem och de tog till sig mig på samma chockartade sätt. Först blev jag alldeles vimmelkantig. Jag tror att "mina" barn tyckte att jag var ett positivt inslag i deras liv strax efter en tuff skilsmässa och med två föräldrar som inte mådde så bra.
Men jag upplever också att det går i olika faser. Jag skulle kalla den första tiden med barnen för förälskelsefasen. Sedan kom en fas där jag blev tvungen att sätta upp gränser och visa att jag var en egen individ, inte deras nya barnflicka. Jag kan känna igen förloppet i hur relationen till deras bonuspappa har sett ut: 
1. Lite skeptiska och oroliga över att få en ny familjemedlem.
2. Förälskelsefas: bonusföräldern är jättehäftig! Barnen lyssnar på samma musik, berättar historier om bonusföräldern, intresserar sig för samma saker, ska sitta bedvid, sova tillsammans, duscha tillsammans, gå på toa tillsammans, pussas, kramas  osv.
3. En normaliseringsfas där baren och bonusföräldern börjar förhålla sig till varandra på ett mer normalt och lagom sätt.

Jag tror att den där första, intensiva fasen kanske behövs för att bonda med barnen. Det är fint, men jobbigt och jag delade inte riktigt barnens förälskelse i mig i början - blev t ex lite ställd när de deklarerade att de älskade mig.

Angående bortskämdhet så tror jag att det finns två vanliga orsaker till det i skilsmässofamiljer:
- Det s.k. skilsmässosyndromet, dvs att föräldrarna skämmer bort barnen för att kompensera för att de skilde sig.
- Föräldrarna satsade på att serva barnen istället för att ta hand om sin dåliga relation --> skilsmässa.

I den familj jag kom in i fanns båda komponenterna. I början lade jag mig inte i så mycket, men så småningom tog jag upp hur jag upplevde barnen och min sambos beteende med min sambo och vi jobbar nu tillsammans med att försöka få vår hemmiljö till en dräglig miljö för alla att leva i.  Du är/kommer att bli en lika viktig familjemedlem som din sambo och barnen och det är viktigt att du vågar stå för vad du tycker och behöver. 

Det går att förändra beteendemönster hos barn och det går att jobba med bortskämdhet, men det tar tid. Jag tror att det är viktigt att du och din sambo pratar ihop er så att ni har en gemensam syn på hur ni vill ha det, även om det gäller småsaker. Det gjorde stor skillnad för mig när min sambo och jag började samarbeta mer och mina åsikter fick plats. Argumentet "De är barn och barn är så" köpte jag aldrig och det är jag glad för. Känner jag att något inte stämmer för mig i vår familj idag så tar jag upp det med min sambo och så jobbar vi på det tillsammans - även om det bara gäller att barnen ska hänga upp jackan eller gå och lägga sig tio min tidigare. Det är viktigt att känna sig hörd och sedd även som bonusförälder. Vi lever tillsammans med barnen i samma utsträckning som de biologiska föräldrarna gör.

Till sist: Att bli bonusförälder är det jobbigaste jag har varit med om och jag kämpar varje dag, fortfarande efter 2,5 år, för att kunna trivas och slappna av här hemma tillsammans med barnen. Jag är inte där än, men jag tror att det går.  En viktig insikt som jag har fått är att när inte jag och min sambo mår bra i vår relation eller i oss själva så mår ingen i familjen bra. Ni gör barnen en tjänst om ni tar hand om er själva och varandra. Barn är så bra på att snappa upp sinnesstämningar. Det tycker jag att fler föräldrar borde inse.

Jag hade själv med mig en 3åriga in i min nuvarande relation och innan vi bodde ihop var jag sjukt noga med att:

1)   min  nya tjej inte skulle göra något av de grundläggande rutiner som en förälder gör (som lägga, se till att dom äter, se till att dom kommer i tid till dagis etc)... detta inte minst för att jag hade en exfru som med all rätta hade tyckte jag var en skitstövel som lät en för henne okänd person ta hand om hennes barn

2) jag pratade med henne om vad hon tyckte från dag 1 så att det inte skulle bli något problem med barnet... givetvis hade både hon och jag ett jättebehov av att prata uppfostran m.m.
  

din kille verkar inte seriös... att inte prata med dig om hur han vill ha det och att bara låta dig ta en del i uppfostran utan att diskutera det hela är jättekonstigt... att han inte frågar dig vad du tycker om att plötsligt få barn på halsen... det låter inte som han är seriös   

jag menar, du gillar en kille och får barn och exfru/sambo på köpet... om man inte pratar om det, vad pratar man då om?

och när ni pratar om det hela, glöm inte att det inte är hans regler som gäller när du umgås med barnen... du har dina egna regler, så måste det vara... om du och barnen kommer överens om att du skall läsa 1 saga och dom sen tjatar om att få läsa 2 så får inte han gå in och vara domare och bestämma att det blir 2, du bestämmer... annars får han läsa dom där sagorna själv

 eftersom du är mkt yngre är det ännu knäppare att han inte pratar med dig