Vi som snart är gravida efter utredning i Aten!

Hemma igen, allt såg bra ut. Fina gulesäckar, fin hinnsäck för att vara tvillinggraviditet. Två hjärtan som tickade fint och två embryon som var jämnstora. Läkaren tror att det är enäggstvillingar (det vet vi satte ju bara tillbaks ett i stim cykel) i en hinnsäck dvs en riskgraviditet bara där  

Ja, just nu såg allt fint ut! Och det är allt vi vet i slutändan ... just nu och här.

Nej, så tråkigt att höra!

Gynakuten igen. Ställde mig upp på praktiken och kände hur något bara gled ur mig sprang till toa och fick hela handen full ... Inte ont men så mycket blod och koagel. Gråter och skakar. Lycka ska inte vara så blandat med denna rädsla. Snart kommer de väll inte tro mig här längre och skucka mig till psyket.

Åh alla tjatar om att missfall ger smärta men jag har aldrig haft ont vid mina missfall. De har liksom bara glidit ur mig. Vill inte få missfall men orkar inte vara gravid om det ska vara så här flera gånger i veckan. Jag går sönder!

Det är kört!

Det jobbigaste är att jag precis börjat må illa på morgonen. Jätte kul idag att vakna, känna sig gravid och minnas ...

Vi har en 2-dagars kvar och vi har 1-2 färska försök kvar också. Men redan innan detta försök så var jag tveksam till att orka. Min dröm och längtan är en adoption. Där får man barn, slipper våndan och det är helt magiskt. Men familjerätten sa nej och helst vill jag fråga igen men jag vet inte om jag orkar ens det. Jag funderar mer och mer på att vara nöjd. Jag är trotts allt lyckligt lottad som har ett barn och två bonusar. Tomrummet finns där och längtan också. Men det är inte värt smärtan att leva i längtan när det finns tre barn som behöver mig här och nu. Annars är ju risken att jag längtar efter en dröm som aldrig kommer och missar stunder och år med de jag har. Jag velar och är väldigt uppgiven ...

Jo, jag märker på barnen att de tar vid av alla motgångar. De ser mig och blir ledsna.

Ja, mitt barn var så nervöst när jag kom hem ifrån gyn akuten igår. Efter flera timmar så kröp det fram - Jag var så orolig att du skulle vara ledsen mamma. Inga barn ska behöva bära eller ta det ansvaret! Men samtidigt så måste det vägas mot risken att aldrig bli riktigt hel. Jag är rädd att tomrummet skall göra mig bitter längre fram, sen när det är försent ... Svårt!