Snart lycklig: Håller med alla andra som skrivit så klokt, låt inte andras okänslighet förändra hur du känner för din plan! Det GÅR verkligen inte att få särskilt mycket förståelse från personer som inte varit i samma situation, jag berättade knappt för någon under alla år (bara en bästis som inte själv har barn och ett par kollegor som faktiskt också gjort IVF).
I övrigt har både jag och maken hållit tyst om det, dels för att jag kände att jag verkligen inte skulle orka med frågor i stil med "hur går det för er?" eller medlidsamma blickar, även om jag så klart fattar att många börjar ana att något inte står rätt till när man varit ihop en evighet och båda är 30-40 år.
Så lita på din magkänsla, känns det bra och rätt för dig så ÄR det rätt, vad andra tycker och tänker kvittar faktiskt helt och hållet. Särskilt med tanke på att ingen av dem skulle kunna säga säkert hur de själva agerat om situationen vore den omvända. Det är lätt att säga att man borde ge upp vid en viss ålder efter ett visst antal år – tills man själv är där och inser att längtan efter barn är så otroligt stark motivationskraft att man faktiskt orkar kämpa nästan hur länge som helst.
Du drar gränsen, ingen annan. Stor kram!