Ibland blir man bara less...

Hej.. länge sen jag skrev här nu. Tidigare spenderades det flera timmar i vecka på denna sida. Och jag fick mycket hjälp av att ventilera mina problem. 

Jag är styvmamma, till en nu 10åring. Och i början var det verkligen inte kul. Jag såg verkligen inte framemot veckan då barnet kom. Vi kör varannan vecka boende.

Och jag känner att jag blir ibland arg på min sambo, han skaffade barn tidigt.
Oplanerat, och ja, ibland känner jag inte att han gjort sitt bästa.
Vi har diskuterar barnuppfostran (pga av att jag vill det) för vårt gemensamma barn och
hur han gjorde när hans barn var liten osv, och han har med hans ord "kört på"...
Alltså han har inte riktigt tänkt på olika satt att gå tillväga, inte läst en ynka artikel om
råd eller liknande... och det stör mig.. nu. Barnet var 6 år när kom in i bilden, och det är inte
direkt lätt att börja då. Saker som respekt fanns knappt, det skreks varje dag, över vad som helst.. då mest från min sambos sida. Barnet har som aldrig lärt sig från unga år att man tex
tar bort efter sig, säger tack, visar respekt, ja det låter kanske som fåniga saker...(?) men
det tär på mig ibland.. jag är en väldigt snäll och  omtänksam person, och jag tycker
det borde föras över (dåligt ordval?) till barnet, jag visar alltid respekt, skriker typ aldrig, det har hänt kanske 3 gånger på 4 år, visar omtanke, hjälper till men försöker stärka barnet i att det kan själv, Ja allt möjligt men jag möts ofta av någon som inte gör något för någon annan än en själv. 

I mina ögon har min sambo gjort det svårt för sig själv, genom att vara en pappa som
gjort allt åt barnet, barnet smörande inte ens sina egna mackor vid 6 års ålder?!
Och fick saker varje gång man var och handlade, vilket tog några utbrott för att få bukt med. Har aldrig lärt sig att göra saker själv, att man blir större med ansvar eller liknande är något helt främmande här. (för min sambo) Att varje dag måste påpeka att ta på vinterkläder om du ska ut, för barnet har som aldrig behövt tänka sig och gjort sina val efter det. Så det är inget ovanligt att sånt glöms bort vid flera minus grader ute.. det är som att hjärnan inte är på, man måste ständigt påminna. 

Barnet har aldrig fått känna efter själv.. 

Argh... just nu känner jag mig lite trött. Något skumt med detta är också att min sambo är en väldigt snäll och omtänksam människa. Precis som mig, så jag fattar inte varför man
möts av onödigt dumma ord och respektlösa handlingar.
Att min sambo höjer rösten varje dag är dock inte så smart, för jag tror knappt barnet
förstår när det är allvar eller inte, för det tjatas som allt möjligt var eviga dag.

Måste ta ett snacka med min sambo.. igen. Utan att han ska känna sig dålig eller
som att  jag bara kritiserar, svårt att formulera sig. Otroligt svårt.. vill bara väl och bo i ett hem där vi är kärleksfulla mot varandra varje dag...  

argh... någon annan som har det lite jobbigt ibland..? 

Ska också be om ursäkt för mina formuleringar/stavning. Skriver fort och då blir det ofta fel... Men hoppas ni förstår det mesta..  

(vi har en fin liten familj trots att jag klagar, ibland känns allt bara mer jobbigt än andra dagar, speciellt när man har en ny liten bebis i våra liv)