47 år?

Här måste jag verkligen ifrågasätta dina uppgifter då man helt saknade preventivmedel och kvinnorna ansågs "giftasvuxna" vid senast 18 års ålder. Menar du att genomsnittsåldern för dem ändå var 29 år???? Källa?
Snarare var nog medellivslängden 45-50 år... 

Källa är Sveriges kyrkböcker, folkbokföring har förts i hundratals år. Giftasåldern för kvinnor under 1800-talet var ca 28 år, och man fick oftast inte barn innan giftermålet. När man väl var gift fick man barn under hela sin fertila period, eller så avled man i barnsäng innan dess. Varför exakt det var så, får du fråga en historiker. Det jag enkelt förklarat vet, var att ungdomar inte hade råd att bilda familj. Kanske svårt att inse, men vi var ett fattigt land utan sociala förmåner. Man jobbade som pigor och drängar under ett antal år för att senare i livet kanske bilda familj. Det man numera alltid refererar till är 40-talisternas tidiga barnafödande, det lägsta i modern tid, som kom sig av bra ekonomiska tider och försörjningsmöjligheter för unga.

Jag har också sett i min släkt att många kvinnor började få barn ganska "sent". Absolut inte redan före 20! En var 32 när hon fick första och fick ändå 8 barn,varav 4 efter 40. Farmor var 25 vid första och fick 12 barn-11 föddes levande.

Ok, intressant. Måste kolla upp det dära- fortfarande skeptisk. Med tanke på att man fick lov att gifta sig om kvinnan blev med barn och man säkerligen hade en sex-drift tidigare än 28 års ålder så tror jag många fick gifta sig unga trots att de inte ville... Men som sagt, jag ska checka detta. :)

Detta med DS måste jag också bara kommentera, utan att lägga någon värdering i att föda barn med DS...

Det är sant att det föds flest barn med DS av mödrar som är "lagom" gamla (vad det nu är...)  Men det beror bara på att det föds så otroligt många fler barn av mödrar som är runt 29-30 år än av mödrar som är 45 år. Risken för att få ett barn med DS är om jag inte minns helt fel ca 1:1000 generellt sett, men om man är över 45 år så är risken hela 1:50. Det betyder ju att risken för DS vid 25 års ålder är mycket mindre än 1:1000 statisktiskt sett. Om man sedan väger in att äldre föderskor oftare gör fostervatten-prov än andra och att hela ca 90 % av alla upptäckta DS-foster aborteras så blir statistiken lite svår att tolka.
 

Jagvetmest: Där sade du det "Alla fattar väl att det handlar om statistik?? "

Men du har fortfarande inte gett oss några specifika risksiffror för oss "äldre" mammor och källor till dessa.
Mytbildning och okunskap finns även inom sjukvården. Ta nu inte detta personligt!

Risken för DS är 1:23 för en kvinna i min ålder, 44,5 år. Åldern i sig säger dock inte allt, och statistik är som alltid ett väldigt trubbigt instrument på individnivå. Eftersom detta är min åttonde graviditet så är det knappast av "hänsyn" till en gammal barnalängtande kvinna som vården avhållit sig från några pekpinnar: Det brukar de ju vara ganska bra på i vanliga fall.

Att få ett barn med DS är inte det värsta som kan drabba en  i livet. Hela livet består av ett enda stort risktagande varje dag.
Det är bara svenskarna som lever i illusionen om att vi kan "försäkra" oss mot allt ont. 

Min farmor fick 10 barn, det sista vid 43 år. Min mormor fick bara två barn, men gifte sig sent och fick första vid 35 och andra vid 42.

Att gifta sig förr krävde pengar och försörjning, i allmogen var det som sagt många som snällt fick vänta tills omständigheterna tillät giftermål. Det var överklassen som gifte bort sina döttrar tidigt, angelägna som de var om att säkra sina tillgångar genom allianser med andra besuttna släkter. 

         

   

     

             

Ja, men visst är det statistik det håller jag absolut med om. Jag skulle dock vilja fråga hur har ni räknat.
 
För det första så vill ju de flesta kvinnor inte ha barn så sent men man måste ju ta med dem i beräkningen, hur gör man det?
För det andra så tänker jag som så att det faktum att vi som är äldre oftast äter bättre än när vi var unga måste ju göra att vi kanske blir friskare än de som fortfarande äter dåligt?

Eller är det rent av så att de som fortfarande äter dåligt när de är äldre kanske är de som inte skaffar barn som äldre, för att de inte orkar helt enkelt?!

Jag tror att kost och motion spelar en avgörande roll om man pratar rent generellt och det gillar jag att göra för att prata om enskilda fall går ju inte med 9 miljoner människor.

Många yngre kvinnor verkar ha jätteproblematiska graviditeter och jag skulle vilja påstå att det riskerar alla att få om de äter felaktigt under graviditeten.

Ta mjölk till exempel. Jag mådde verkligen dåligt när jag var 31 år, gravid och hinkade mjölk. Jag gick upp mycket i vikt och var på gränsen till att få havandeskapsförgiftning.

Året efter var jag gravid igen och uteslöt allt dåligt, ikl mjölk och åt lite och nyttigt. Jag mådde prima.
Allra bäst mådde jag när jag väntade 5:an vid 43 års ålder. Då åt jag bra och hade tränat regelbundet många år innan.

Jag tycker att det verkar jättesvårt att jämföra statistik när så många inte är med sas. Vem vet hur de hade mått om du förstår vad jag menar?

Statistik är statisktik och ingen mytbildning.
Att få barn med DS är inte det värsta som kan drabba en i livet, absolut, men vem tar hänsyn till de handikappade barnen? Allt handlar ju inte om mamman?
Hela livet handlar om risktagande säger du. Visst är det så- så länge man kan erkänna att det är ett risktagande- något som många härinne inte verkar vilja eftersom de är så förblindade av barnalängtan- vilket jag också kan förstå. Bara svenskar tror de kan försäkra sig mot allt ont.... What? Snacka om mytbildning :)
Det sista du beskriver är anekdoter, vilket jag inte tänker kommentera eftersom det är i stil med "min farmor som röker har inte lungcancer...."

Jag fattar att man vill ha barn även som äldre. Det kanske jag själv skulle försökt få med om jag nu inte redan hade 3 barn vid 34 års ålder. ALLT jag sa var att risken för mor och barn ökar med moderns stigande ålder- vilket är en sanning- ingen mytbildning. Om man kan välja att se det som kvinna och vara 45 år och fortfarande känner att det är värt riskerna så är det väl bara att köra? :)   

INGEN här förnekar att riskerna ökar med åldern, det har redan påpekats ett flertal gånger i denna tråd.

Jag har däremot velat nyansera den bild du Jagvetmest gav av att riskerna skulle vara SÅ höga (att vi äldre, underförstått, borde ha vett att avstå?)

Att tala om missbildningar  osv på det sätt som du gör     Citat: "Spännande att höra att riskerna för kvinnor över 35 år är överdrivna! Du kanske skulle kunna informera mina kollegor inom obstetriken om det (som tror att det faktiskt är så). De många fler fallen av svår havandeskapsförgiftning, HELLP, fosterskador/ missbildningar, blodproppar, skyhöga blodtryck och för att inte tala om svårare förlossningar- det måste vara nåt de heeeelt missat??? :) "       utan att kunna ge exakta fakta om den statistik du refererar till, syftar väl inte till annat än att skrämmas.

Jag tror knappast någon kvinna 40+ som medvetet försöker få barn är så ignorant eller omogen att de inte vet med sig att det finns ökade åldersbundna risker med en eventuell graviditet.  Du underskattar oss om du tror att du behöver skriva oss på näsan.     

     

Angående åldern på förstföderskor så lyckas jag inte länka, men på scb.se kan man söka upp en rapport som heter "Vilka faktorer kan påverka barnafödandet? (pdf)". Där står det att i slutet av 1800-talet var medelåldern troligen 27-28 år. Jag har också sett en siffra på att under babyboomen på 40-talet var 5% av alla nyblivna mödrar över 40 år, men jag hittar ingen källa nu.