Rid skräck

Jag har alltid ridit, mer eller mindre. Som barn och tonåring var jag fullständigt tokig, det var vilda uteritter barbacka.
Sedan höll jag upp några år men skaffade en foderhäst igen. Under småbarnstiden red jag inte alls. Så för ca 8 år sedan började jag rida igen. Jag red två ggr/v samma häst. Vi var alltid två som red tilllsammans och jag stornjöt av att ha återupptatt mitt intresse.
Så hände det som inte fick hända i mitt fall tydligen. En dag var det glashalt och vi slarvade med broddar. Min häst gick omkull med mig på. Det hela hände i skritt och jag slog mig egentligen inte alls. Men efter detta har jag blivit livrädd att rida. Jag red några gånger till efter att vi gått omkull, sedan flyttade tyvärr ägaren 20 mil bort.
Men jag har hela tiden haft tillgång till olika hästar att rida. Stora trygga stadiga supersnälla kallblod. Men jag blir bara mer o mer rädd. Så fort hästen halkar till det minsta knyts det i magen och jag känner paniken komma.
Dottern undrade nyss om jag skulle med på en tur, men nu är det ju minusgrader och halt så - Nej tack. Jag vågar inte.
Jag vill inte rida när det är halt, inte lerigt, inte på asfalt.
Detta gör att jag inte rider alls nästan. Men jag vill så gärna komma över detta. Ska tillägga att det är skitten som är värst. Då hinner jag ju verkligen känna efter om hästen halkar.
Hur ska jag sluta upp med att vara panikslagen för att hästen ska halka o gå omkull ?
Ridning är ju underbart och jag vill så gärna bara njuta av det igen.