Söndagar är min städdag och det mesta har faktiskt blivit gjort. Ungarna hakade på fortare än väntat. Skönt!
Alla sängar är bäddade, persienner uppdragna, sinken shinad, toan swipad, Samtliga golv är dammsugna och moppade. Känns bra. Körde ett par hotspots och fått till två tvättar, köksbord och vardagsrumsbord är fortfarande rena.
Där emellan har jag tagit lite promenader, haft picknick på gården med barnen, samt slappat en hel del.
Förstår inte riktigt hur jag fick till det med tiden men underbart känns de.
Ibland känner jag för att kasta in handduken. Men sen gör jag det bara. Slutar upp med alla dumtankar som "jag gör det i morgon" m.m.
Känns sååå skönt då man är klar och då kommer man på banan igen.
Och jag tror jag faktiskt aldrig slappat på ett sånt närvarande sätt som jag gör nu.. Förut hade jag alltid dåligt samvete då jag satt framför tv/data eller satt och pysslade eller lekte med barnen. För städningen låg alltid och gnagde i bakhuvudet och då jag städade så tänkte jag att nä, jag borde ju leka med barnen/ha egentid, passa på att göra dittan och dattan. Alltid vara nån annanstans än där jag var. Nu är jag full fokus på det jag gör. Och det är en otrolig skön och bra känsla kan jag lova!