Medgivandeutredning Vintern/våren 2012! :D

Hej på er!

Vi har inte alls kommit långt... mest tankar!

Ska ringa och boka in första samtalet med familjerätten i morgon och har precis ställt oss i kö också. Hos Ffia. Står lite och vacklar just nu, mellan fosterbarn, adoption och att testa vårt sista ivf-försök.... men orkar  nog inte med fler ivf... det tog hårt på oss.

För oss blir det ett syskon till min biologiska son, då vi har avårt att få gemensamma. Men det är också på sätt och vis en politisk handling för oss... då vi anser att det finns så många barn som kan behöva oss, och på samma gång får vi ge vår kärlek till en till och vår son får ett syskon att få samhörighet med osv...

Hur tänker ni, varför adopterar ni?

GreenGal: Vad menar du?

Så du tycker att man inte kan längta efter ett syskon? Vi längtar såklart efter ett barn samtidigt!!! Samtidigt som vi vill finnas där för ett barn. Alla barn har rätt till trygghet och en familj, därför tänkte vi på familjehem, men det skulle kännas så jobbigt att inte "ha rätt till" barnet. Att behöva skilljas. Vi vill ha ett barn till i vår familj å eftersom vi inte kan f biologiska barn får vi kolla på alla andra alterativ. Tog mycket ila upp av din kommentar.

Jag och min man har varit tillsammans i 11 år och försökt få barn ca 8 år av den tiden... sen var vi ifrån varandra 1 år ungefär efter våra 2 ivf/icsi för att vi var totalt slut och ledsna och uppgivna.

Då träffade jag en man en helg (en ungdomskärlek) och blev väldigt oväntat gravid... (med preventivmedel OCH dagen efter pilla)

Efter ett tag, när sonen var ca 3-4 månader hittade jag å min man tillbaka till varandra. Efter 1,5 år adopterade han sonen. Men nu längtar vi ändå efter att få uppleva att längta och få ett barn tillsammans och att sonen kan få ett syskon på något sätt.

Tror inte vi orkar gå igenom ivf igen... å biologin är inte viktig för oss. Men det är nog ändå för tufft att vara fosterfamilj...

Eftersom du skriver att det finns fler föräldrar som vill adoptera än barn, undrar jag om du anser att jag ite ens borde inleda en adoptionsprocess, eller varför du skriver så?

Jag kanske helt har missuppfattat ditt inlääg, men det tog och jag blev sårad, så kände att jag måste förklara min situation.

Tycker du det är lika fel med de som adopterat ett barn och nu vill ha syskon?

Kanske får vi ge upp om vår dröm om ett barn till, men alla har väl rätt att försöka ändå?

Hoppas du inte tar illa upp av mitt svar.

Jag kommer lämna tråden. Trodde att man fick ha olika åsikter. Jag är redan aktiv medlem på ffia som jag har skrivit i tidigare ilägg.

Varför är det så kontroversiellt att prata om barnens rätt till föräldrar???

Jag VET hur det är att vara ofrivilligt barnlös.

Ledsen om jag inte passar in i mallen.

Förstår inte varför adoption ska vara ens SISTA va, finns faktiskt de som väljer bort IVF för att det känns bättre med adoption. At det finns färre barn nu är väl enbart BRA?

Vad jag menar med "hjälpa ett barn" är endast något som jag känner inombords... att jag försöker känna vad som känns bra att göra i våran situation, vad min väg i livet ska vara om jag är i den situationen jag är, vad är meinge med mitt liv? Vad är mitt öde?
Det var inte meningen att trampa på era tår.

GreenGal: Ok, då missförstod vi varann helt enkelt...

Är juh känsligt allt det här... för oss alla.

Vi vacklar hela tiden fram och tillbaka, "ska vi "nöja oss" med ett barn... eller ska vi försöka få adoptera osv... så jobbigt att få bakslag också...

Å att ta hand om ett barn med handikapp kräver så mycket mer. Självklart finns alltid det senariot att barnet har något handikapp, hur man än väljer att få barn...

Går här å väntar på ett tecken... har inte fått tummen ur att boka samtal ännu ens... vet inte riktigt vad jag/vi ska säga när vi känner oss så osäkra...

Tack för att du bad om ursäkt! Jag ska också be om usäkt för att jag tolka ditt inlägg fel...

lillove: Nej det är svårt... Vissa dagar känns det fullt tillräckligt med vår son (min biologiska) och andra längtar vi sååå efter att få en till i familjen. Lille O som är 4 år 'är verkligen redo för ett syskon och kunde vi få biologiska hade vi fösökt få ett syskon (vilket vi fortfarande gör... men det vill juh inte bli nått).
Då tänker man juh en stund extra på om VARFÖR man vill... är det yttre press, att man ska ha flera barn? Eller är det meningen för oss att vi ska ta emot ett barn till?

Ibland vill man bara få svaren serverade...

Jag vet att vi absolut skulle ha tid och kärlek för ett barn till! Å jag får små`"tecken" ibland att adoption är det som vi ska göra. 
Ångrar ibland att vi gjorde ivf först... för det tog så mycket på krafterna att man liksom "tappade" glädjen i att vänta på barn... 
       

JRS: Tack för svar! Kan man söka dit själv innan man samtalar med kommunen?

JRS: ja, allt kostar.. men det tycker jag är ok. Viktigt att allt går rätt till. Får väl ringa kommunen, men just nu har min man så mycket med jobbet.

Hur var det för er, var era män lika drivande och tog tag i samtal osv? 

Vi är inte direkt unga (jag 30 han 37) 

Hur gamla är ni andra?