Försöker skrev 2013-06-24 20:39:56 följande:
Wittra - Klart du får känna så! Sen tror jag du satte huvudet på spiken precis där... Det är just den där rädslan du pratar om som är så paralyserande skräckfylld. Åtminstone var (är) det så för mig. Jag känner att jag kan vänta all tid i världen på ett adoptionsbarn (eller ett lyckat IVF försök för den delen, det beror ju på vilken väg man vandrar), bara jag vet att det blir. Det är osäkerheten som tar kål på en, som fräter sönder en...
Sen tycker jag inte nödvändigtvis att det är negativt att tänka så. Positivitet i all ära men självinsikt är också bra, tror jag. Det leder till ödmjukhet inför sånt man kanske en dag måste acceptera. Och om man lyckas (vilket ju verkligen många gör!), då känner man djup tacksamhet. Och så föder det förståelse för andra i samma situation.

Ja, precis. Just adoption är jag rädd för, jag är rädd för att det blir enda alternativet och helt ärligt är jag inte säker på om jag vill det. Att ta hem ett annat barn och uppfostra som sitt eget...nja. Känner mig inte bekväm med det.
Jag är väl också rädd att vi ska gegga runt i barnlöshet såpass till den grad att vår relation tar stryk. Vi har visserligen varit ihop i 10 år och varit med mycket ihop. Är bara rädd att relationen inte håller för detta....tillslut.
Sedan ibland kan jag tänka "om vi förblir barnlösa...kommer det hålla då? Kan man leva lyckligt ändå? Eller kommer något ständigt saknas?"
Åh...alla dessa tankar....