Hjälp, min dotter har inga kompisar längre!
Jag är orolig för min dotter som går i ettan. Problemen började när hon bytte förskola vid 4,5 års ålder. Innan det upplevde vi henne som ett visserligen envist och viljestarkt barn men trots det smidig i umgänge med andra och som en populär kompis i dagisgruppen. Efter förskolebytet har situtionen successivt försämrats. Det började med första utvecklingssamtalet på nya förskolan där det kom fram att vår dotter har svårt för sociala relationer, hamnar ofta i konflikter och är mycket känslig och gråter lätt och får utbrott/låsningar som var svåra för personalen att hantera. Hon får även utbrott hemma ibland och detta blev värre under en tid och även för oss föräldrar var det svårt att hitta en strategi vid dessa låsningar som ofta börjar med att hon känner sig kränkt eller orättvist behandlad på något sätt, och ofta saknar det för oss vuxna en verklig grund, eller att en mycket liten sak blir väldigt stor för vår dotter. Personalen på förskolan tyckte att vår dotter var jobbig och besvärlig förstod vi och hade egentligen inte något positivt att säga om henne trots att hon är en mycket kreativ och duktig tjej på många sätt!
Sedan hon började i förskoleklass förra året har situationen inte blivit bättre, snarare tvärtom. Nu i ettan har hon fått färre och färre kompisar och ny har hon i princip inte någon kompis i skolan som hon leker med efter skolans slut och det är aldrig någon kompis som ringer henne och vill leka heller längre. Det har gått så långt så att hon inte själv heller frågar om hon får ta med en kompis hem längre – något som hon alltid gjort nästan varje dag tidigare, troligen beror detta på att det inte finns någon kompis i skolan som vill leka med henne heller och jag tror att hon har slutat fråga. De kompisar hon hade tidigare har börjat leka med andra kompisar i stället. Hon vill inte berätta så mycket om vad som händer i skolan men vi vet att hon är ledsen och gråter varje dag i skolan, men enligt personalen så har det ”blivit bättre”, dvs hon gråter inte lika mycket. Hon har ändå berättat att hon känner sig ensam i skolan och om några situationer när hon frågat klasskompisar på rasten om hon får vara med och det svarar undvikande, vi vet inte riktigt, vi ska fundera en stund… och sedan är rasten slut innan de svarat, eller så svarar de att nej tyvärr det går bara att vara två eller tre på den här leken….
Min dotter lägger skulden på sig själv är jag rädd och säger att hon får inga kompisar för att hon gråter så mycket och hon vill sluta gråta men kan inte säger hon.
Skolpsykologen var inkopplad under vårterminen i sexårs men sedan blev det sommarlov och byte av lärare i ettan och sedan har fritidspersonalen sagt att det går mycket bättre och läraren säger också att de jobbar med att hjälpa henne när hon blir sådär ledsen. Men jag är orolig för min dotter och det gör ont att hon inte har några kompisar längre och vet att hon inget hellre vill än att få vara med och leka med kompisar hon också. Jag misstänker att min dotter blir utfryst i skolan av sina kompisar.
Vi har också kontakt med BUP angående vår dotter för att hjälpa vår dotter att inte reagera så starkt på saker och ting, att lära sig att hantera sina känslor och att bli bättre på att sätta sig in i att andra kan tänka/vilja andra saker än hon själv. Hon har svårt med detta men jag misstänker också att det kan finnas saker som händer i skolan som förstärker/förvärrar för henne.
Jag blir väldigt ledsen över att min lilla tjej har det så här jobbigt, det ska inte behöva vara så att hon ska behöva vara ledsen och gråta flera gånger per dag och känna sig ensam i skolan. Hon säger att hon har slutat säga till personalen nu när hon tycker att någon varit dum, de lyssnar inte ändå säger hon…. ? Jag har bokat in ett möte med hennes lärare nu igen för att ta upp min oro och för att kräva att skolan också behöver ta tag i det här, om det faktiskt kan handla om mobbing.
Är det någon som har några kommentarer eller tips på hur jag ska gå vidare med detta?