Biomamman använder barnen som vapen

Jag vet inte om hon ändrar sig. Jag kan tänka mig (och hoppas!) att hon kanske inte sätter sina hot till verket utan kommer ändå ifall vi synar bluffen, men skulle hon låta bli att komma så är det hon som väljer bort barnen på grund av mig, inte jag som tvingar undan henne. Jag tänker inte backa och sänka mitt eget värde som person eller värdet på min och barnens relation, bara för att hon känner sig osäker eller hotad. Jag är inget som helst hot och kommer aldrig att vara det. Jag kan inte göra mer än jag redan gör för att visa det. Jag hade gärna haft en fungerande relation med henne och anser det hade varit det absolut bästa med tanke på barnen, men hon ser det uppenbarligen inte så. Hon är hur som helst välkommen att komma till oss när barnen firar födelsedag hos oss. Den här gången kommer kalaset att vara på "neutral mark" så att säga, så det är inte så att jag har försökt tränga mig in hemma hos henne. Där har hon naturligtvis sin fulla rätt att bestämma vem som kommer och går.

Jag har själv två bröder med en annan pappa och vi har stora "klansammankomster" som vi kallar det, där vi firar jul och andra högtider ihop, alla familjerna. Mina föräldrar och syskon med familjer, deras pappa och hans nya familj med släkt. Så för mig är hennes sätt att agera och reagera väldigt främmande. Jag trodde helt enkelt inte att det kunde bli såhär illa ifall man jobbade för att det ska fungera. Men det räcker inte med att bara ena sidan vänder sig ut och in i sina ansträngningar ifall den andra gör allt för att stjälpa. Jag kräver inte att hon ska vilja bli min bästa vän heller, bara att barnen ska få vara i fred och att de ska få tycka om mig så mycket de själva vill och trivas med sin tillvaro!

Ja, det är ungefär så jag tänker. Vi måste trots allt göra det som fungerar för barnen och vår familj som helhet och ifall det inte går att lösa utan att biomammans önskemål för egen del går att tillmötesgå (att hon ska slippa se eller ha med mig att göra över huvud taget), så får hon nog faktiskt svälja det. Min känsla är att hon mest är rädd för hur min närvaro ska uppfattas av utomstående, ihop med att hon är rädd för att barnen ska ge mig uppmärksamhet när hon är närvarande - att det ska uppstå en konkurrenssituation.

I det här fallet har mamman som sagt redan hunnit bearbeta den äldsta flickan till att säga att hon inte vill att jag ska komma på födelsedagskalaset. För att undvika en öppen konflikt på själva kalaset, som bara skulle göra situationen obehaglig för alla inblandade, så låter jag bli att gå dit den här gången. Det som känns viktigt för mig just nu är att inte ge barnet dåligt samvete för att hon är lojal mot sin mamma. Vi har många år på oss att reda upp saker och ting och jag känner inget behov av att "hävda min rätt" på något sätt. Barnet ska få ett roligt kalas, punkt.

I framtiden kommer jag och min sambo att i förväg pejla in barnens inställning och fatta beslut ang huruvida jag ska vara med på en tillställning eller inte, innan barnens mamma hinner börja ställa till med bråk eller bearbeta barnen. Från vår sida blir det då ett tydligt beslut som vi kan hålla fast vid - istället för att vi i efterhand motsätter oss mammans idéer och bara uppfattas som besvärliga och "tvärtemot".

Jag har inte gett henne någon anledning att tycka att jag är annat än reko, men att lyckas skapa någon positiv relation med henne är nog ett hopplöst företag. Hon är helt enkelt inte intresserad av något sådant. Oftast hälsar hon inte på varken mig eller min sambo när vi lämnar över barn eller grejer till varandra. Jag har valt att bortse från det och tagit för vana att alltid hälsa och le vänligt oavsett hur hon beter sig. Jag tänker helt enkelt inte ge mig in i någon tramsig krigföring eller börja bete mig illa bara för att hon gör det.
När det kommer till hennes önskemål så har vi alltid försökt tillmötesgå det som verkar rimligt, men det får inte gå så långt att det går ut över hur vi fungerar fungerar som familj eller påverkar oss negativt. Ibland är det svårt att dra gränsen och just det här var en sådan gång. Hon vill inte se mig på tillställningar ihop med barnen och hotar med att säga till barnen att hon inte kan komma på grund av mig, men samtidigt har hon ju inte rätt bestämma vart jag ska gå eller inte gå. Så vi utgår helt enkelt från vad som passar för vår familj i varje enskilt fall och bestämmer utifrån det. Sedan är det alldeles upp till henne ifall hon väljer att börja trilskas och tjura. Vi utgår från barnen och oss själva när vi fattar de beslut som rör oss och hon får själv fatta de beslut som rör henne.

Innan jul hände det ett antal saker som gjorde mig så fruktansvärt upprörd, men den upprördheten har lagt sig nu. Oftast kan jag skratta åt eländet. Det som känns skönt är att min sambo och jag har bestämt hur vi tänker agera och hantera vår situation, i fler hänseenden än det här fallet, och jag känner mig helt trygg med att det kommer att gå bra. Att barnens mamma är svår att samarbeta med kommer vi att få leva med länge än, men det har jag redan insett och accepterat. Det ingick i paketlösningen. Och hon är ändå värd att dras med när jag tänker på allt annat fint som följde med när jag valde min sambo. Dessutom har det blivit väldigt mycket lugnare under året som gått. Hon kan fortfarande bete sig fullständigt hänsynslöst, som om hon vore den enda människan på jorden och åberopa "Barnens Bästa!", men det är inte lika hysteriskt och psykotiskt som det var så sent som i våras. Och bara det är ju något att glädjas över! :)

Jag trodde också att det kunde vara en lösning eller åtminstone en hjälp, men där bedrog jag mig. Barnens mamma och min sambo har gått på samarbetssamtal hela hösten när det gäller barnens veckovisa boende och "kommunikationen", men det ger inte särskilt mycket. Snarare ingenting. Samtalsledarna är så långt ifrån opartiska man kan komma. De har hållit barnens mamma om ryggen sedan det första mötet. När sambon kom hem från de första mötena och berättade om hur det fungerade så var jag så upprörd och frustrerad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Men det har börjat sjunka in och jag har helt enkelt fått acceptera att samarbetssamtalen helt enkelt inte kommer att hjälpa oss. Barnens mamma har bland annat suttit på mötena och insinuerat att min sambo misshandlat/misshandlar både henne och barnen. Samtalsledarna sväljer hennes historier utan att blinka. Hon har tidigare anklagat honom både för det och för att ha försökt mörda henne, vilket gjort att han inte längre törs träffa henne ensam. Han har fått sitta och försvara sig lika mycket, om inte mer, mot samtalsledarnas angrepp som mot exfruns. Helt absurt! När det gäller det växelvisa boendet har de inte ens tittat åt de förslag min sambo lagt fram utan bara gått på mammans önskningar och sagt till min sambo:
"Att samarbeta innebär att det är du som får kompromissa!"
Hans invändningar om att det väl snarare är två parter som får kompromissa fick inget gehör.. Det finns mer att räkna upp, men jag ids helt enkelt inte. Jag kan bara konstatera att samarbetssamtalen inte kommer att hjälpa oss eftersom samtalsledarna redan bildat sig en uppfattning om vems talan de tänker föra och alldeles tydligt tagit ställning mot min sambo. Så ser det ut i det jämställda Sverige 2012. :)

Jag har följt med ibland när sambon hämtar och på så sätt träffat personalen både på förskolan och skolan. Det kändes skönt att ha gjort det när min sambo inte kunnat lämna barnen själv ett par ggr. Då har jag kunnat rycka in och se till att båda kommer till skola/fsk. Än viktigare är det ju inför hämtningar eftersom personalen givetvis inte får lämna ifrån sig barnen till vem som helst. -------------- (skriver på tfn så jag kan inte göra blankrader) -------------- Under våren har deras mamma hållit en låg profil och schemat för sommaren lyckades de bestämma utan att gå till familjerätten (sambon vägrade gå dit igen trots att hon bokat tid. Han sa att han ansåg att de borde kunna bete sig som vuxna och diskutera sig fram till en lösning ändå, och det visade sig gå galant den här gången. :) Sköönt!!) Till hösten hoppas vi att det ska gå att få till ett schema med varannan vecka ist för hattandet som varit hittills. De argument som mamman använt för att ha det som det varit tidigare håller helt enkelt inte längre, så jag håller tummarna för en smidig höst och vinter! -------------- -------------- Vi väntar barn till hösten och jag hade gruvat mig alldeles otroligt över vad som skulle hända när hon får beskedet, men än så länge har även det gått över förväntan. Hon beter sig fortfarande egendomligt och har konstigheter för sig, men så länge det håller sig på den här nivån så står jag ut utan problem.. Jag har nästan börjat våga hoppas på en mer permanent vapenvila (peppar peppar...).

Jag har aldrig propsat. Det är barnens mamma som drar igång en stor apparat varje gång en födelsedag, skolavslutning eller grillfest med andra föräldrar från barnens dagis närmar sig. Jag har aldrig med en min eller ett ord visat att jag blir ledsen eller på något sätt kommenterat det hela. Min sambo sköter kommunikationen med barnens mamma (precis som det ska vara) och barnens mamma hänger över barnen för att vakta sitt revir. Så lägg inte den skulden på mig, för jag har aldrig varit och skuvat på någon termostat för det känslomässiga klimatet i vår familj!

Jag kanske ska tillägga att det här inte är det enda området som varit problematiskt och situationen jag beskriver i ts är tagen ur sitt sammanhang. Hade allt annat varit frid och fröjd så hade jag nog kunnat svälja det här. Inga problem. Jag är verkligen inte den som söker konflikter eller har svårt att anpassa mig eller vara flexibel. Men det finns en gräns för hur många gånger man kan vika sig dubbel för någon annans skull innan det till slut tar stopp. När tacken dessutom alltid bara är skäll och anklagelser så blir det allt svårare att uppbåda den där goda viljan som jag hade så mycket av i början.

I min värld existerade inte ens sådana här problem innan jag träffade min sambo och hans exfru. Mina storebröders pappa och hans nya familj har varit en naturlig del av mitt liv och alla familjerna har kunnat umgås tillsammans utan problem. Jag trodde alltså i min enfald att det borde och skulle vara så enkelt med nyfamiljer, särkullsbarn och nya respektive. Jag har dock insett att den här människan helt enkelt inte är riktigt som alla andra och att jag aldrig kommer att kunna ha en bra relation till henne.

Den här tråden är fortfarande aktuell eftserom vi inte orkat ta konflikten med henne än. Andra områden har fått komma före. Men inom en inte alltför avlägsen framtid så kommer vi av olika skäl bli tvungna att ta tag i det här området igen. Jag hoppas hon hunnit sansa sig tills dess.

Min relation med barnen är jättebra och jag hjälper till med tex hämtningar på fsk/skola, läxläsning, nattningar, mys och allt annat som hör till och krävs för att vardagen ska gå ihop. Konflikten jag tog upp i trådstarten är dock vilande. Relationen mellan min sambo och exfrun verkar vara lite mindre infekterad för närvarande och jag ligger helt enkelt lågt och hoppas på att kriget inte ska blossa upp igen. Min sambo har äntligen lyckats få igenom ett umgänge där han och barnen får lika mycket tid med varandra som barnen och deras mamma får - utan att behöva ta det till tinget(!) - och det är värt väldigt mycket.

All den goda vilja jag hade gentemot barnens mamma när jag gick in i förhållandet med min sambo är dock helt bortblåst och jag känner inte att jag skulle lägga två strån i kors för att få hennes skull. Hon har helt enkelt skadat vår (icke-)relation för mycket, förbrukat allt kapital. Det jag gör gör jag för barnens, min sambos och min egen skull. Det finns helt enkelt en gräns för hur mycket skit man klarar att ta.

Vi väntar barn och när som helst så får de två "stora" barnen en lillebror eller lillasyster. Dessutom har vi köpt hus och är mitt uppe i flytt och renoveringar, så det finns inte riktigt energi över till att orka strida eller "stå på sig". Det har inte heller varit några tillställningar eller evenemang som varit aktuella för hela familjen att gå på, så frågan har inte aktualiserats. I framtiden kommer det däremot att bli egendomligt ifall inte hela vår familj, inklusive lillebror/lillasyster och jag, får följa med på eller delta i saker som händer (tex uppvisningar, födelsedagskalas och familjeaktiviteter). Och blir det strid om den saken igen så får vi väl ta upp diskussionerna då.

Jag ser det också som att "bonusbarnen" har två familjer eller möjligtvis en enda stor där ingen exkluderas (i famlijen där jag är uppvuxen, med halvsyskon, styvsyskon, nyingifta vuxna osv, fungerar det så. Vi är en enda stor "klan" som umgåtts utan problem så länge jag kan minnas). Rutinerna och rollerna stabiliseras förhoppningsvis ännu mer alleftersom tiden går, och trots att det väl egentligen är osannolikt så går jag  fortfarande och hoppas att biomamman ska sluta känna sig hotad av mig och därmed också upphöra med sitt revirpinkande..

Jag tänker lite som så, att vi tar henne på ren utnötning. Jag är inte mycket för att ställa till scener eller "vinna krig", men jag har grymt tålamod och stor uthållighet. Och trägen vinner, är det inte så? :)

En liten uppdatering:
 
Lillasyster har kommit till världen och storasyskonen avgudar henne. Allt frid och fröjd så långt alltså. Men jag har typ gett upp kampen för bonusbarnen. Jag är fortfarande inte önskvärd på födelsedagskalas, skolavslutningar eller andra aktiviteter där barnens familj närvarar. Och jag orkar liksom inte bry mig längre. Det är tyvärr på bonusbarnens bekostnad, för de hamnar faktiskt lite vid sidan av i min värld. Men jag orkar inte hålla på och slåss mot den där människan längre! Och jag orkar inte bry mig om att familjen blir tudelad heller. Jag orkar precis bara dra runt mig själv, liten och relationen med sambon. Som bonusförälder så ger, ger ger man, men får sällan något tillbaka. Att aldrig få dela barnens stora dagar och vara en del av de upplevelserna och minnena gör att man hamnar offside. I och med vår tystnad har vi godkänt ordningen med att jag aldrig närvarar. Låter jag bitter? Jo. ibland är jag fan det!