Biomamman använder barnen som vapen

Jag har ingen aning så har inget att komma med. Men jag hoppas ni löser det så barnen kan få lugn och ro och skapa sina egna kontakter och få ha er alla med. Kanske är det ovant för mamman så hon ändrar sig när det är allvar och hon märker att ni är tillsammans oavsett hur/ vad hon gör

Jag vet inte om hon ändrar sig. Jag kan tänka mig (och hoppas!) att hon kanske inte sätter sina hot till verket utan kommer ändå ifall vi synar bluffen, men skulle hon låta bli att komma så är det hon som väljer bort barnen på grund av mig, inte jag som tvingar undan henne. Jag tänker inte backa och sänka mitt eget värde som person eller värdet på min och barnens relation, bara för att hon känner sig osäker eller hotad. Jag är inget som helst hot och kommer aldrig att vara det. Jag kan inte göra mer än jag redan gör för att visa det. Jag hade gärna haft en fungerande relation med henne och anser det hade varit det absolut bästa med tanke på barnen, men hon ser det uppenbarligen inte så. Hon är hur som helst välkommen att komma till oss när barnen firar födelsedag hos oss. Den här gången kommer kalaset att vara på "neutral mark" så att säga, så det är inte så att jag har försökt tränga mig in hemma hos henne. Där har hon naturligtvis sin fulla rätt att bestämma vem som kommer och går.

Jag har själv två bröder med en annan pappa och vi har stora "klansammankomster" som vi kallar det, där vi firar jul och andra högtider ihop, alla familjerna. Mina föräldrar och syskon med familjer, deras pappa och hans nya familj med släkt. Så för mig är hennes sätt att agera och reagera väldigt främmande. Jag trodde helt enkelt inte att det kunde bli såhär illa ifall man jobbade för att det ska fungera. Men det räcker inte med att bara ena sidan vänder sig ut och in i sina ansträngningar ifall den andra gör allt för att stjälpa. Jag kräver inte att hon ska vilja bli min bästa vän heller, bara att barnen ska få vara i fred och att de ska få tycka om mig så mycket de själva vill och trivas med sin tillvaro!

Tycker du verkar bra som tänker så. Fortsätt var dig själv och den du är och stort lycka till

Jag och min sambo resonerade ungefär lika. 
Det är han och jag som bestämmer hur vi vill ha det i vår familj.
Vad mamman anser om det är föga intressant, för att inte säga helt ovidkommande.
När vi tar våra beslut väger vi såklart in hur barnen känner.
Men det är rätt lätt att skilja på barnens känslor och på mammans projicerade känslor. I alla fall om man är lyhörd och inkännande på barnen.

Sen är det en viktig läxa att lära sig i dessa sammanhang  att du kan aldrig bestämma över en annan människas handlingar. Det enda du kan göra är att styra dig själv. 
Så om mamman vill använda barnen som vapen så är det hennes val, och i slutändan hennes förlust.
Det enda ni kan göra är att visa tydligt för barnen att ni inte spelar samma fulspel.
Börjar ni spela efter hennes spelregler, dvs låter henne styra, då skonar ni kanske barnen i vissa avseenden, men i stället för att ta avstånd från helheten som skadar barnen så är ni delaktiga.  
Visst är det synd om barnen att mamman skadar dom, men det tragiska är att ni inte kan göra något, såvida ni inte vill stämma för att dra in umgängesrätten, vilket jag inte tror är vettigt alls.  

Ja, det är ungefär så jag tänker. Vi måste trots allt göra det som fungerar för barnen och vår familj som helhet och ifall det inte går att lösa utan att biomammans önskemål för egen del går att tillmötesgå (att hon ska slippa se eller ha med mig att göra över huvud taget), så får hon nog faktiskt svälja det. Min känsla är att hon mest är rädd för hur min närvaro ska uppfattas av utomstående, ihop med att hon är rädd för att barnen ska ge mig uppmärksamhet när hon är närvarande - att det ska uppstå en konkurrenssituation.

I det här fallet har mamman som sagt redan hunnit bearbeta den äldsta flickan till att säga att hon inte vill att jag ska komma på födelsedagskalaset. För att undvika en öppen konflikt på själva kalaset, som bara skulle göra situationen obehaglig för alla inblandade, så låter jag bli att gå dit den här gången. Det som känns viktigt för mig just nu är att inte ge barnet dåligt samvete för att hon är lojal mot sin mamma. Vi har många år på oss att reda upp saker och ting och jag känner inget behov av att "hävda min rätt" på något sätt. Barnet ska få ett roligt kalas, punkt.

I framtiden kommer jag och min sambo att i förväg pejla in barnens inställning och fatta beslut ang huruvida jag ska vara med på en tillställning eller inte, innan barnens mamma hinner börja ställa till med bråk eller bearbeta barnen. Från vår sida blir det då ett tydligt beslut som vi kan hålla fast vid - istället för att vi i efterhand motsätter oss mammans idéer och bara uppfattas som besvärliga och "tvärtemot".

Vad klokt du resonerar om att barnen ska slippa välja i detta, det tycker jag gäller i många situationer. Tror att det är skönt som barn att inte ha vetorätt.
Just den biten som du skriver om är nog en av de klurigare bitarna med "nyfamiljen", dålig självkänsla hos föräldrarna kan ge possessiva uttryck , liksom bitterhet över misslyckad relation eller att man är så rädd för vad andra ska tycka.
Jätteskönt att läsa att du och din man verkar eniga om hur ni ska göra, det är så viktigt att kunna prata om det här.
Samtidigt är det säkert jättejobbigt för mamman. Kanske du skulle kunna försöka med en vänskaplig trevare till henne - det ultimata är ju att hon faktiskt tycker att du är reko och att ni kan funka ihop.

Har varit (är?) i din sits. Biomamman hade en rad krav på när jag fick vara med och hur mitt umgänge med barnen skulle se ut. Jag fick tex inte vara ensamma med barnen förrän hon träffat mig (tog 7 månader innan hon gick med på att göra det) , jag fick inte träffa barnen tillsammans med deras pappa när hon var bortrest ett par månader (under förevändningen att barnen kunde traumatiseras och behövde tala ut med henne om det), jag fick inte vara med på kalas de två första åren. 
Vi följde hennes vilja, men ibland kändes det märkligt. Avslutningar o dylikt vill hon fortfarande inte att jag är med på och det kan jag acceptera även om det känns lite löjligt och barnen undrar ibland.
I våras (tredje året) så var ena barnets kalas hos deras pappa och då var jag med och hon fick välja hur hon ville göra. Hon var med och vi betedde oss som vuxna och det funkade fint. Ibland måste man försöka sätta ner foten lite och avdramatisera det hela.
Lycka till, det kommer bli bättre! 

Jag har inte gett henne någon anledning att tycka att jag är annat än reko, men att lyckas skapa någon positiv relation med henne är nog ett hopplöst företag. Hon är helt enkelt inte intresserad av något sådant. Oftast hälsar hon inte på varken mig eller min sambo när vi lämnar över barn eller grejer till varandra. Jag har valt att bortse från det och tagit för vana att alltid hälsa och le vänligt oavsett hur hon beter sig. Jag tänker helt enkelt inte ge mig in i någon tramsig krigföring eller börja bete mig illa bara för att hon gör det.
När det kommer till hennes önskemål så har vi alltid försökt tillmötesgå det som verkar rimligt, men det får inte gå så långt att det går ut över hur vi fungerar fungerar som familj eller påverkar oss negativt. Ibland är det svårt att dra gränsen och just det här var en sådan gång. Hon vill inte se mig på tillställningar ihop med barnen och hotar med att säga till barnen att hon inte kan komma på grund av mig, men samtidigt har hon ju inte rätt bestämma vart jag ska gå eller inte gå. Så vi utgår helt enkelt från vad som passar för vår familj i varje enskilt fall och bestämmer utifrån det. Sedan är det alldeles upp till henne ifall hon väljer att börja trilskas och tjura. Vi utgår från barnen och oss själva när vi fattar de beslut som rör oss och hon får själv fatta de beslut som rör henne.

Innan jul hände det ett antal saker som gjorde mig så fruktansvärt upprörd, men den upprördheten har lagt sig nu. Oftast kan jag skratta åt eländet. Det som känns skönt är att min sambo och jag har bestämt hur vi tänker agera och hantera vår situation, i fler hänseenden än det här fallet, och jag känner mig helt trygg med att det kommer att gå bra. Att barnens mamma är svår att samarbeta med kommer vi att få leva med länge än, men det har jag redan insett och accepterat. Det ingick i paketlösningen. Och hon är ändå värd att dras med när jag tänker på allt annat fint som följde med när jag valde min sambo. Dessutom har det blivit väldigt mycket lugnare under året som gått. Hon kan fortfarande bete sig fullständigt hänsynslöst, som om hon vore den enda människan på jorden och åberopa "Barnens Bästa!", men det är inte lika hysteriskt och psykotiskt som det var så sent som i våras. Och bara det är ju något att glädjas över! :)

Vad du är bra, det kommer säkert lösa sig helt ok, bara mamman får tagga ner lite och inse att hon inte behöver hävda revir eller vara rädd för dig.
För jag tror att i de flesta fallen när mamman el pappan håller på så där så är de i själva verket jäkligt osäkra och livrädda att "tappa i värde" hos barnen plus såklart en nypa bitterhet om man är den som känner sig lämnad och ratad. Det minsta det där beteende har att göra med är dej. 
Jag tycker det blir lättare att på nåt sätt härda ut eller till och med förstå mammans beteende om jag tänker så , däremot behöver man inte acceptera det och där verkar ni vara skönt tydliga.

Lycka till! 

Samarbetssamtal på tex FR, skulle det vara något för föräldrarna?

Tydligt är ju att samarbetet inte fungerar när hon håller på så som hon gör. Utgångspunkten skulle kunnat vara "hur ska vi samarbeta/göra för att barnen inte skall komma emellan"

Jag trodde också att det kunde vara en lösning eller åtminstone en hjälp, men där bedrog jag mig. Barnens mamma och min sambo har gått på samarbetssamtal hela hösten när det gäller barnens veckovisa boende och "kommunikationen", men det ger inte särskilt mycket. Snarare ingenting. Samtalsledarna är så långt ifrån opartiska man kan komma. De har hållit barnens mamma om ryggen sedan det första mötet. När sambon kom hem från de första mötena och berättade om hur det fungerade så var jag så upprörd och frustrerad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Men det har börjat sjunka in och jag har helt enkelt fått acceptera att samarbetssamtalen helt enkelt inte kommer att hjälpa oss. Barnens mamma har bland annat suttit på mötena och insinuerat att min sambo misshandlat/misshandlar både henne och barnen. Samtalsledarna sväljer hennes historier utan att blinka. Hon har tidigare anklagat honom både för det och för att ha försökt mörda henne, vilket gjort att han inte längre törs träffa henne ensam. Han har fått sitta och försvara sig lika mycket, om inte mer, mot samtalsledarnas angrepp som mot exfruns. Helt absurt! När det gäller det växelvisa boendet har de inte ens tittat åt de förslag min sambo lagt fram utan bara gått på mammans önskningar och sagt till min sambo:
"Att samarbeta innebär att det är du som får kompromissa!"
Hans invändningar om att det väl snarare är två parter som får kompromissa fick inget gehör.. Det finns mer att räkna upp, men jag ids helt enkelt inte. Jag kan bara konstatera att samarbetssamtalen inte kommer att hjälpa oss eftersom samtalsledarna redan bildat sig en uppfattning om vems talan de tänker föra och alldeles tydligt tagit ställning mot min sambo. Så ser det ut i det jämställda Sverige 2012. :)