Fråga till er som är adopterade!
Jag har aldrig någonsin kännt behovet av att söka upp mina rötter. Men inte för att min adoptivfamilj har varit bra , utan mer som...hmm..som barn ser på grönsaker...Inte direkt lockande men det är kanske nyttigt.
Jag ser på mitt ursprung som något jag önskar aldrig hänt mig.
Varken arg, ledsen eller bitter. Men har idag stora kostnader för terapi pga av det. Pga av allt.
Jag har alltid sett min adoptivmamma som den "verkliga" mamman och det är hennes bekräftelse jag sökt hela livet men aldrig fått. Min biologiska mamma är för mig bara en ung kvinna som fött barn.
Som dom flesta ser på adoption, någon form av räddning, ser jag som mitt livs straff och undrar om jag var Hitler i mitt förra liv...