Fråga till er som är adopterade!

Jag har aldrig någonsin kännt behovet av att söka upp mina rötter. Men inte för att min adoptivfamilj har varit bra , utan mer som...hmm..som barn ser på grönsaker...Inte direkt lockande men det är kanske nyttigt.

Jag ser på mitt ursprung som något jag önskar aldrig hänt mig.
Varken arg, ledsen eller bitter. Men har idag stora kostnader för terapi pga av det. Pga av allt.

Jag har alltid sett min adoptivmamma som den "verkliga" mamman och det är hennes bekräftelse jag sökt hela livet men aldrig fått. Min biologiska mamma är för mig bara en ung kvinna som fött barn.

Som dom flesta ser på adoption, någon form av räddning, ser jag som mitt livs straff och undrar om jag var Hitler i mitt förra liv...

varför kunde hon inte bekräfta dig?

Jag tror att ens historia alltid kommer i kapp. Sen hur det tar sig uttryck är olika för varje individ.

Jag har haft det väldigt bra under min uppväxt. Men trots det kan jag ändå känna en saknad av att inte veta.
Tror inte att det är så svart vitt.  Trots att jag haft det bra så saknas det något, något som vissa dagar kan vara jobbigt att stå ut med. En känsla av mitt liv är en konsekvens av andras handlande.

Tack för hjälpen!

Tar gärna emot fler åsikter o tankar! 

jag har aldrig haft längtan att åka tillbaka eller söka efter mina biologiska föräldrar, jag har känt mer att har de adopterat bort mig ja då har de. o jag har haft det toppen bra hos mina förälrdar. jag har haft stort behov o intresse av att veta våran släkt här.  men undermedvetet har jag aldrig riktigt kännt mig som en i släkten, för jag är ju ändå inte "riktigt" släkt. men nu sen jag fick barn själv så känns det underbart, jag har äntligen fått någon som är släkt med mig. men nu har vi i funderingar på att adoptera själva o det ska bli såååå kul om det blir så för det är nått jag alltid har velat göra. jag är tacksam för att jag fick komma hit, för funderingar finns ofta hur hade man egentligen haft det om man varit kvar i landet.......

jag tror inte blod är tjockare än vatten, kärlek är tjockare än blod,  jag har aldrig varit särskilt intresserad av mina gener.  har liksom bara en mamma och pappa,  den som jag legat i magen hos ser jag ju liksom inte som mamma direkt,  jag har haft en normal och vanlig och bra uppväxt och aldrig mått dåligt av att va adopterad.

Jag är övertygad om att blod är tjockare än vatten.
Hamnade i en svensk familj där min mamma definitivt inte var redo för att adoptera alls och min "mormor" helt klart ogillade idén om adoption av någon öht.
Hennes inställning har jag nu i vuxen ålder insett påverkade min o. mammas relation något enormt.
Hade varit intressant om jag  kunnat diskutera detta med mamma, men det är svårt att diskutera med någon som varit död sedan man själv fortfarande var tonåring..
Adoptionen som sådan fick inte nämnas i mammas närvaro, så jag visste inte mycket om min egen bakgrund den dagen jag bad min pappa om mina adoptionspapper för att kunna skicka kopior av dem till programmet som då hette Spårlöst Försvunnen.
De gjorde ett utmärkt jobb och hittade mina biologiska syskon som vi numera har kontakt med sedan drygt 10år tillbaka.
Det gjorde mig enbart g o t t även om jag får leva med sorgen att min biomamma redan var död o. min biopappa omkom i en trafikolycka några månader innan vi åkte tillbaka dit andra gången.
Jag har fått fler släktingar i två länder och hittat mig själv tack vare detta.

Undrar du ngt mer Ts så fråga .

Det absolut enda som stört mig som adopterade är när folk undrar över mina riktiga föräldrar. Eh ja, du har ju träffat dem flera gånger liksom. Det är ju dem jag vuxit upp med. Sen har jag genetiska föräldrar men de är ju INTE mina riktiga.

Precis! Och min riktiga syster är min riktigas pappas biodotter, krångligt det där min älskade kusin är fosterbarn, fortfarande min ända riktiga kusin. Så nej, blod är verkligen inte tjockare.