Hemundervisning

Eftersom det finns så många stökiga barn som förstör för andra nu för tiden tycker jag att det sk sociala samspelet är överreklamerat. Skolan är till för att lära sig nånting, inte för att träffa sina kompisar i första hand.
Om man inte kan studera i lugn och ro i skolan är det väl bättre med privatundervisning hemma. 

Precis. Den svenska skolan kan inte konkurrera internationellt. Kunskapsniva ar alldeles for lag.
Och aven samspelsmassigt kan inte den svenska skolan konkurrera internationellt.
Alldeles for manga diagnosbarn som forstor for andra och stokar till.
Jag ser ingen fordel att bra uppfostrade barn ska lara sig "samspela" med stokiga barn som bara forstor for andra. Vill hellre att min dotter aldrig kommer i kontakt med brakiga/stokiga/diagnosbarn.

Alla vet val att de flesta diagnoserna ar pahittade. Bara ett satt att fa in extra resurser i klassen nar lararna inte lyckas halla ordningen langre eftersom de inte far bestraffa barnen nar de uppfor sig daligt (=krankning ju).

 

Min dotter gar pa en forskola i Asien dar alla barn ar asiatiska.
De valjer inte barnen, dock finns inget barn med "diagnos".
Darfor tror jag absolut att det ar mest en pahitt, aven om det finns sakert hopplosa fall.

Alla barn maste visa respekt for sina larare, och gor det i de allra flesta fallen. Gor de inte det sa far de nan form av bestraffning. Alla barn forstar detta mycket val och kanner sig inte ett dugg krankta.

Nar jag laser FLs psykolog som svarar till en mamma som har en 6-aring som har enorma vredesutbrott pa dagis att det ar helt normalt ramlar jag fran min stol.

Vada normalt??

Och gentemot alla andra valuppfostrade barn som behover sta ut med ett sant barn, ar detta verkligen ok?

Saklart gor varken "pedagogerna" eller mamman nat at det, eftersom det anses som "normalt".
 

Jag har aldrig traffat barn med diagnos har sa jag vet inte hur det ser ut.
Jag har aldrig heller sett 3-aringar med napp  har (inte ens bebisar har napp har).
Jag har aldrig sett 4-aringar som ar i "trotsalder" (alltsa den nodvandiga utvecklingsfasen som det kallas det for).

Uppfostra ett barn i Asien = Lyfta barnet uppat, sa langt uppat det gar.
Uppfostra ett barn i Sverige = barn ska vara barn och kunna bete sig som Pippi Langstrump, och lar sig anda mer pa charterresa i Turkiet an i skolan (det varsta ar att det stammer sakert...) 

Jag bara tycker att det är extremt underligt att väldigt många föräldrar klagar på att det stökigt i klassrummen. Att dessa stökiga barn har diagnos eller inte är bara ett tecken på att lärarna inte klarar hålla ordningen och behöver hitta ett sätt att få in extra hjälp för att hantera ohållbara situationer - samtidigt som att det ger en chans till föräldrarna att inte ifrågasätta sig...

Jag har ALDRIG träffat liknande situationer i Asien, det är bara det.
 Bara en sån sak som att sitta still. Hur många ggr jag har hört svenskar påstå att ett barn som är 6 år kan bara inte sitta still och därför bör skolan börja när barnet fyller 7 och inte innan. Svenska barn kan inte heller börja spela piano innan de är 9, de kan inte koncentrera sig, och då är det 30 minuter i veckan.
Min dotter är 4 och har 3 ggr * 60 minuter pianolektioner i veckan och hon kan absolut sitta still. Likaså många japanska / koreanska barn som går i hennes skola.

Det asiatiska skolsystemet har INGENTING att göra med det svenska som bygger på falska ideer kring vad barnen klarar och inte klarar.
I Asien har man förstått att man det går att öva koncentrationen, och att man inte behöver ha fyllt 7 för det.

Jag tror också att barnen som inte kan läsa har en tendens att bråka, ungefär som att barnen som inte kan prata slåss oftare för att uttrycka sig. Analfabetism är ett problem, inte bara hos vuxna. Barn som kan läsa tidigt är ofta mycket mer reflekterande och lugnare. De kan komma in längre i sina resonemang.

Allt detta påverkar självklart hur klassrummen ser ut i olika delar av världen.