Äldre prematur barn. Hur har det gått för dem?

Kan bara tala för mig själv- jag föddes v.27+ (alltså v.28) 1988. Idag är jag i ju för sig kort i rocken, 152cm lång men mår i för övrigt fin fint. Pluggar till läkare och väntar mitt första barn i april 2012.

Du ska se att allt kommer bli bra med din son

Oj, du hade större odds mot dig då än vad min son hade när han föddes. Har du varit en livlig tjej under uppväxten? Min son är det full fräs på och jag intalar mig just att han kommer spurta ända bort till kärnfysik programmet eller något i den stilen. Han kanske blir läkare?  Vad roligt att du ska ha barn, grattis!

En av de värsta på dagis men lugnade mig lagom till skolan
Ja, när jag nu läst en del om barn och prematurer har jag börjat förstå att mina odds kanske inte var de bästa när jag föddes.

Tack, det är riktigt häftigt att känna pyret i magen

Vår son är född vecka 24+4 2008... Vi åkte hem med syrgas men efter 2 veckor hemma kunde vi ta bort syrgasen och han blev utskriven från NEO men vi går dit enligt vårt sjukhus kontrollschema. Edvin är nu 3 år och ligger före i språk och tal och i tiden med det motoriska och kopplingar mellan saker. Längden har han (ligger på understa kurvan) och i vikten ligger han efter men det kan inte tro när man ser han...

Hur går det för honom på dagis? Är han en frammåt kille eller mer tillbakadragen? Har man på Neo sagt något om hans psykologiska utveckling? Har han träffat psykolog?

På vårt sjukhus så går gränsen vid att träffa psykolog för utvecklingsbedömning vid v 27, så min son kvalade inte in . Tänk vad olika det är ändå på sjukhusen med kontrollerna, men det är klart din son föddes ju tidigare än min så det kan mycket väl vara avgörande.

Det är helt otroligt vilka starka små prinsar och prinsessor det finns.   

Vår 8åring föddes v 24+0,neotiden var en berg och dalbana, men det tog ju inte slut bara för att man kom hem... Han har alltid varit liten, vi ansåg från början att förskolan skulle behandla honom som de som är ett år yngre. De trilskades ändå med att jämföra med jämnåriga, vi kämpade i tre år med att få honom att stanna på förskolan och det har vi aldrig ångrat.
Vi har varit inskrivna och är fortfarande, på habiliteringen pga matproblem. Han sondmatas, via knapp. Ätandet går framåt.
Han har fortfarande svårt för socialt samspel, men nu har vi lagt ner lite tid på att ta hem kompisar en och en vilket har gett frukt den sista tiden. Det finns ett par killar som ofta vill leka med honom också.
Talet var jättesent, han sa nog inte mamma förrän han var nästan två tror jag. Det ligger ju klart efter rent ljudmässigt, hans ordförståelse är okej men han har svårare att uttrycka saker själv. Ibland stöter man på uttryck som han inte har samma förståelse för som vi andra har.
Vi har gjort två psykologbedömningar, har logopedkontakt både via hab (för maten) och skolan (uttalet), specialidrott på skoltid med specialutbildad pedagog. Han har resurs i skolan, de säger att han har svårt att koncentrera sig men att han klarar en kvart om han vet vad som ska göras osv.
Jag är själv specialpedagog och jag ser ju självklart att han har stora behov, men han har ett mycket gott hjärta och vill alla så gott. Det tycker jag är det viktigaste faktiskt! Nu efter en termin i ettan börjar han känna igen hyfsat många bokstäver, är logisk i matematiken och mycket intresserad av att lära sig saker.
Efter tre veckor i skolan satt vi och tittade på tv när det började åska ute:
- Mamma, tror du att det är vattenmolekyler ute nu?
Då svimmar man nästan som mamma.
När han låg på neo och kämpade för sitt liv sa jag till honom att om han då kämpade för vår skull så skulle jag alltid kämpa för honom. Det har jag hållt och kommer att hålla framöver också!
Så kämpa på, be om hjälp så han får möjlighet att komma igång med sådant som du och personalen tycker skulle vara bra. Det finns hjälp att få, se till att det kommer så tidigt som möjligt för det vinner ni på i längden!
Lycka till!

Åh, vad rörd jag blev av det här. Precis så sa jag till min dotter (född i v.24+1 2006) och "låt mig få komma hem med dig, så gör jag vad som helst. Bara du klarar dig."

Ja, det var jätte fint skrivet mamma7412. Din son blir nog vetenskapsman när han blir stor . Tror knappt att jag kunde säga vattenmolekyler när jag var 8 år. Ja. Jag ska kämpa för min son. Ska först på utvecklingsbedömning snart och se vad det mynnar ut i. Vad jag förstår så kan det vara bra om en arbetsterapeut träffar honom och ser på hans samspel. Vet inte om vi redan nu ska trycka på att en remiss skrivs till psykolog.

Hur har barn och föräldrar sett på din son? Har de förståelse?  

Jag blev också väldigt rörd av det du skrev mamma 7412!

Jag bad fruktansvärt mycket till Gud (fastän jag egentligen inte är religiös) medan jag låg i sängläge i väntan på att förhoppningsvis INTE föda och sedan när min son föddes i v 27+1. Jag lovade att jag aldrig skulle be om någonting mer i hela mitt liv om han bara skulle låta mig få behålla min son i livet. Det fick jag. Vi har haft en sagolik tur och min son som nu är ungefär 3,5 år mår alldeles utmärkt.

Jag har ändå varit noga med att alltid korrigera hans ålder. För jag är av den uppfattningen att barn aldrig kan "hoppa över" tillväxttid och därmed aldrig "komma ikapp".  Däremot så slutar ju de där månaderna att spela roll när barnen blir äldre... Jag menar, 3 månader hit eller dit när man är åtta år eller 22 år spelar ju ingen roll. Men när man är 1 år eller 2 eller 3 så spelar det faktiskt roll. Min son är född precis 3 månader för tidigt, (vi gjorde insemination så jag vet exakt ägglossning dessutom).

Samtidigt säger ju kloka neoläkare att man ska lägga på en månad för varje "jobbig" vecka som ens barn har under neovistelsen. Dvs är de födda 3 månader för tidigt och deras tillstånd är kritiskt 3 veckor pga infektion, hjärnblödning eller annat så ska man korrigera dem sex månader i ålder. Bara som ett exempel, men jag tror att det ligger väldigt mycket sanning i det påståendet.

 

Det luriga med att korrigera åldern det är att nu när sonen är äldre och då i bland gör tokiga saker, så känner jag att jag kan ju inte springa runt till föräldrar i lekparken, affären, förskola eller var vi nu är och säga att sonen är inte så stor som han ser ut, igentligen är han yngre i sinnet och född för tidigt. Vi har liksom lämnat den tiden bakom oss då han var liten och söt och alltid var glad. Jag kan ju inte ha en liten boddy i storlek 38 i fickan och dra fram den när han puttat ett annat barn, eller snott en leksak och säga " titta på den här, den var för stor när han var 2 månader gammal, kan ni förstå hur liten han var? Han är inte elak med flit".

Det är konstigt det där. Det är som att vi har gått in i en ny fas. Lämnat den lilla plutten som kämpade så tappert bakom oss. Nu står vi där med en pojke som "bara" är sen i utvecklingen. Att han kämpade så tappert räknas liksom inte längre. 

Jag förstår hur du menar...

Men samtidigt måste jag ändå envisas och säga att "det räknas visst!"
Och man kanske ska välja sina tillfällen men jag tycker absolut att man förklara sig och sin sons galenskaper vid tillfällen... med att han är sen pga det och det etc. Men visst, det är jobbigt.

Ja, det räknas visst!