snart får jag sveriges största utbrott!

Åh, tro mig, det har jag försökt, men det går verkligen inte in! Hon hör inte på det örat. Hon är så fruktansvärt på men samtidigt helt överkänslig så det spelar ingen roll hur man lägger fram det för då låter det bara med gråten i halsen:  "allt jag gör är fel!" Det går inte att nå henne alls hur man än  gör, det enda som kanske hjälper är att be henne dra dit pepparn växer eller att hon ska skärpa sig annars får hon bara träffa barnbarnet vid jul. Jag vet verkligen inte. All energi går åt till detta känner jag.

Men är det inte lite märkligt att hon vill ha en superrelation med mig nu när hon är farmor, när hon inte var så värst intresserad av att ha en relation med mig innan jag blev gravid? Jag tycker inte att jag har fel i att vara lite less på människan.

Självklart hade jag inte velat ha det åt andra hållet heller, att hon hade varit helt ointresserad men jag tycker det borde finnas en balans. Jag tycker det är helt suveränt att vi båda har föräldrar som skulle ställa upp i vått och torrt för vårt barn och skulle jag verkligen behöva hjälp så säger jag ju till, jag vill inte att hon ringer och frågar varje dag om hon ska komma över och ta ut den lilla på en promenad så jag kan vila. Hon utgår ifrån att jag skulle ha det jättejobbigt hemma när sambon jobbar. Visst, väldigt omtänksamt, men tänk om man själv skulle hinna lyfta luren ibland? Man hinner ju inte och till slut vill man inte heller.

Hon säger till oss att  man bör ha en helt barnfri dag i veckan så att jag och sambon kan umgås på tu man hand eftersom hon själv inte hade den lyxen när hennes två barn växte upp. Jag har förklarat gång på gång att så ser inte vår situation ut utan jag ser det mer som att jag har unnat mig genom att skaffa barn. Tydligen så är detta också helt obegripligt. Nu låter jag väl säkert som världens mest otacksamma människa men ibland behöver man skriva av sig. Förhoppningsvis så lugnar sig säkert allt så småningom. Småproblem egentligen, men jag tycker det är för mycket.