snart får jag sveriges största utbrott!

KLart hon bara vill väl, men lite respekt måste man ändå kunna kräva om du ska träffa henne. Visa sambon detta inlägg! Och prata med honom om att du verkligen mår dåligt för han fattar nog inte... Hjälper det inte blir du nog tvungen att prata med svärmor själv.

Åh, tro mig, det har jag försökt, men det går verkligen inte in! Hon hör inte på det örat. Hon är så fruktansvärt på men samtidigt helt överkänslig så det spelar ingen roll hur man lägger fram det för då låter det bara med gråten i halsen:  "allt jag gör är fel!" Det går inte att nå henne alls hur man än  gör, det enda som kanske hjälper är att be henne dra dit pepparn växer eller att hon ska skärpa sig annars får hon bara träffa barnbarnet vid jul. Jag vet verkligen inte. All energi går åt till detta känner jag.

Vad kostar det för dig att dela din upplevelse med henne? Att bjuda till och se: ni delar något fantastiskt, kärleken till ett barn! Resten av jordens befolkning är nog inte så övertygade om att ditt barn är det mest fantastiska som hänt - men svärmor håller med dig om det! Kan du inte se det från det hållet istället, och låta svärmor vara en tillgång?

Klart du inte måste lämna till barnvakt om du inte vill och behöver. Men det mesta du skriver verkar vara svartsjuka eller missunsamhet, som om du inte unnar svärmor att glädjas över barnbarnet, eller vill äga och vara ensam om ditt barn. Tänk på att du då inte unnar ditt barn hennes kärlek, heller...

Hon kan inte ta ifrån dig att du är mamma, så var inte rädd. Det är du. 

Det låter som om din svärmor älskar ert barn - inget konstigt med det.

Skulle inte du också rusa hem för att träffa ert barn så fort du landat? Tänk på att hon älskar ditt barn lika mycket som du själv gör... Vilken enorm tillgång för barnet att vara så älskad och efterlängtad!

Enligt min mamma älskar man sina barnbarn nästan MER än sina barn, haha! 

Men är det inte lite märkligt att hon vill ha en superrelation med mig nu när hon är farmor, när hon inte var så värst intresserad av att ha en relation med mig innan jag blev gravid? Jag tycker inte att jag har fel i att vara lite less på människan.

Nej, det är inget märkligt. Ni hade kanske inget gemensamt intresse förut. Nu har ni det: ditt barn och hennes barnbarn.

Jag hade inget intresse av att ha en relation till min svärmor innan jag blevmamma till hennes barnbarn. Förr var vi bara två personer utan någon direkt anledning att ha med varandra att göra. Nu förenas vi av min son! 

Det låter inte särskilt konstigt, klart att hon vill umgås med barnbarnet så mycket hon kan. Du behöver inte se det som att hon är så vansinnigt intresserad av dig numera (om du inte vill se det så menar jag) utan du är bara länken till barnbarnet.
Mina föräldrar är helt normala människor men när min bror fick barn (deras första barnbarn) och familjen kom och hälsade på hos mina föräldrar hälsade de inte ens på min bror och hans fru, de såg bara barnen. (Tills min bror sa ifrån )

Att kräva att få vara barnvakt är ju bara att bestämt men vänligt säga att "ja, jättegärna, i framtiden, men än så länge anser VI att bebisen är för liten för det". Och ta ingen diskussion om det i övrigt.

Du kan läsa alla trådar här på familjeliv om folk som tycker det är pest och elände att föräldrarna/svärföräldrarna är helt ointresserade av sina barnbarn så ger det ett annat perspektiv. Och kanske gör det lättare att stå ut.

Låter precis som min svärmor och jag älskar det!

Jag hade dött om jag hade svärmor rännandes hos mig jämt.
Hon är jätte snäll och vill bara väl, men hon är så tjatig kan inte vara tyst....

Jag kan känna igen mig lite i situationen. Jag har inga egna barn men bara äääälskar mina brorsbarn.
Jag hade kunnat vara hos dem hela tiden, men det funkar ju inte. De är ju en familj och behöver vara ifred också. Så gissa vem som kommer på ett skott när de ringer efter mig

Åh, vad jag känner igen mig. Jag räknade här för ett tag sedan. Av 8 dagar kom hon 7! Visst är det kul att hon vill träffa sina barnbarn, men jag vill faktiskt umgås med andra människor med. Men nu har jag haft 2 fria veckor då jag fick ett utbrott på henne sist. När hon den gången upptäckte att jag inte var hemma så letade hon reda på mig och hittade mig på öppna förskolan. Då fick jag nog. Jag är bara rädd att om vi träffas och pratar igen att allt ska börja om igen efter det. Har nämligen blivit så förut. Suck!

Självklart hade jag inte velat ha det åt andra hållet heller, att hon hade varit helt ointresserad men jag tycker det borde finnas en balans. Jag tycker det är helt suveränt att vi båda har föräldrar som skulle ställa upp i vått och torrt för vårt barn och skulle jag verkligen behöva hjälp så säger jag ju till, jag vill inte att hon ringer och frågar varje dag om hon ska komma över och ta ut den lilla på en promenad så jag kan vila. Hon utgår ifrån att jag skulle ha det jättejobbigt hemma när sambon jobbar. Visst, väldigt omtänksamt, men tänk om man själv skulle hinna lyfta luren ibland? Man hinner ju inte och till slut vill man inte heller.

Hon säger till oss att  man bör ha en helt barnfri dag i veckan så att jag och sambon kan umgås på tu man hand eftersom hon själv inte hade den lyxen när hennes två barn växte upp. Jag har förklarat gång på gång att så ser inte vår situation ut utan jag ser det mer som att jag har unnat mig genom att skaffa barn. Tydligen så är detta också helt obegripligt. Nu låter jag väl säkert som världens mest otacksamma människa men ibland behöver man skriva av sig. Förhoppningsvis så lugnar sig säkert allt så småningom. Småproblem egentligen, men jag tycker det är för mycket.