Är det fler än jag som känner sig som en bitterfi..a ibland?

Ja, det är viktigt med meningsfull sysselsättning och jag är otroligt tacksam att jag har ett kul och spännande jobb som upptar mycket av min tid. Då har jag inte tid att tänka på så mycket annat. Sen har jag ju mina kvällar när jag ägnar mig åt självdestruktivt beteende som att titta på förlossningskliniken, barn till varje pris mm mm. Då sätter jag mig och grinar en skätt såklart och det behövs ibland. Det går i perioder det där. Nu känner jag mig lite peppad igen för nu kör vi IVF-försök och ska ta ut ägg nästa vecka. Det är skönt att få lite hjälp på traven när man har försökt förgäves månad ut och månad in sedan förra IVF-försöket.  Så nu håller jag tummar och tår att det vill fastna och stanna!

Det verkar vara otroligt långa köer överallt och de tvingas ju prioritera dem som sitter i den "värsta" situationen med tanke på ålder, antal missfall och sjukdom så jag förstår att du haft svårt att få hjälp. Oss tog de in på utredning efter 3 missfall och vi försökt i drygt ett år. Inget fel hittades såklart och vi fick ok att göra IVF. Det hela gick ganska snabbt, men det var nog pga min ålder. Och tro mig, 2 missfall är så himla vanligt när man börjar prata med folk och även om det inte är till någon tröst så har du åldern på din sida. Det svåraste är ju längtan man känner trots alla statisiska fakta som man försöker klamra sig fast vid för att hålla hoppet och gnistan vid liv. Många av mina vänner peppar mig och säger: gud vad du är stark, jag fattar inte att du orkar. Hurdå undrar jag? Vad har jag för val? Varje ägglossning är en påminnelse, varje finne och tår innan mens är en påminnelse, mensen påminner mig i en hel vecka. Jag har några lugna dagar sedan innan nästa ägglossning och sen är det igång igen. De som inte trasslat med detta tror att man kan komma till en punkt där man "ger upp". Det går ju inte! Då får man använda preventivmedel för att slippa hoppas varje månad på att mensen inte skall komma, slippa räkna dagar till ägglossning omedvetet eller medvetet. Och när man så gärna vill ha barn är ju inte preventivmedel ett alternativ - för det finns ju en liten, liten chans varje månad och den tanken försvinner aldrig. Aldrig! Så nej, man "ger aldrig upp". 

Fast det där är nog svårt för killar att förstå varför det känns viktigt för oss tjejer att hålla koll på. Gör det som känns bra för dig! Du får förklara varför det är viktigt och att du mår dåligt annars.

Å vad jag känner igen situationen! Jag klarar knappt heller av att umgås med bekanta som planerar/just blivit gravida/är höggravida/nyss fått bebis. Min man är helt oberörd och tycker bara det är roligt och han är lika optimistisk hela tiden oavsett hur dåliga våra odds är. Helt otroligt! Jag fattar inte hur det fungerar men jag är glad att han är sån för han lyfter upp mig då och inger en smula hopp. Nu har vi nyss satt in ett embryo och väntar på att få göra gravtest och han är ju helt säker på att det funkar nu och kan prata om barnvagnar och bilbarnstolar. Jag vill inte ens tänka tanken och är helt inställd på ett stort fett minus på testet för att inte bli helt förkrossad.

Ja du, det där med facebook har hon jäkla rätt i!! Jag har börjat fundera mer och mer sista halvåret om jag helt enkelt bara ska stänga ner mitt konto. Har många gånger undrat vad jag haft för glädje av facebook. Ibland kul men också ofta knäckande när alla lägger in sina nyfödda bebisar och graviduppdateringar hela tiden. Bra gjort!

Som om inte allt man gått igenom skulle vara nog! Nej, mer salt i såren ska man ha. Vi har nyligen gjort IVF nummer 3, fick tillbaka ett jättefint embryo med fin prognos. Blev gravid och hade skyhöga hormonnivåer jättetidigt, fint tänkte jag, denna gång känns det annorlunda. Till saken hör också att min bästa kompis och hennes kille bestämde sig för att skaffa barn trots att hon har en allvarlig sjukdom som är riskabel för graviditeten och hennes hälsa. Vad händer? Jo, hon blir gravid på första försöket exakt samtidigt som mig, bara med några dagars förskjutning. Sen bär det sig inte bättre än att mina gravsymptom nu börjar avta som de gjort tidigare innan jag fått missfall. Om jag jag förlorar detta embryo efter vårt sista IVF-försök och hon går igenom en normal graviditet så kommer detta bli helt outhärdligt. Jag vet inte hur jag ska stå ut och ens orka umgås med henne! Hur FAN kan livet vara så grymt? Det känns så djupt orättvist att jag mår illa.

Jisses, jag önskar att jag vore 29!! Jag är 38 nyss fyllda så min ålderspanik är ett faktum. Och nej - jag ska väl inte måla fan på väggen, det har du så rätt i. Men det är vid denna tid som det alltid har skitit sig förut så lite orolig blir man allt. Nu har jag gått in i vecka 7 och jag hoppas att tiden går fort. Nästa vecka ska jag på VUL och hoppas att jag får se ett litet hjärta där. Det vore i så fall första gången av alla graviditeter! Bara en sån sak skulle göra mig överlycklig.

Jag förstår att det känns frustrerande för dig. Det klart att det för utomstående inte känns som samma panik när man bara ser till åldern, men man har ju ingen aning om hur länge alla andra har försökt och längtat. Alla har sina egna referensramar. Jag vet hur det känns när alla runtomkring skaffar barn - nummer 2 och 3 t.o.m. Vi har försökt i 3 år nu. Jag blev gravid direkt på första försöket  och då tänkte vi att det här var ju lättare än vi trott. Sen rullade det på med missfall och ett par graviditeter till. Vi gjorde utredning och de hittade såklart inget fel, men kroppen ville inte bli gravid igen. Så vi provade IVF med positivt resultat första gången som följdes av missfall i vecka 7, andra gången negativt och nu tredje gången positivt resultat.
Som du säger: jag känner mig värdelös! Det finns egentligen ingen anledning till det för vad sjutton ska jag göra åt det?? Det är ju inte som att det är mitt "fel". Och det som också bekymrar mig är hur förhållandet ska hålla om vi inte lyckas få barn.

Jag har gått i Örebro och vårdgarantin gör att max väntetid var 3 månader för att komma på första samtalet om utredning. Vi blev kontaktade redan efter 1 månad pga återbud så det var skönt.  Vid samma tillfälle lämnade vi blodprov för analys (infektionssjukdomar, kromosomavvikelser mm). Mannen fick komma tillbaka vid senare tillfälle och lämna spermaprov (man ska spara sig i tre dagar). När analyssvaren var klara ca 2 veckor senare fick vi komma på samtal igen. Analyserna visade att allt var normalt hos oss båda och gemensamt bestämde vi att vi skulle gå vidare med IVF pga min ålder och att det tog ca ett år för mig att bli gravid på egen hand varje gång. Det var bråttom att få ut så många ägg som möjligt helt enkelt. Efter två månader sen satte vi igång med hormonbehandling. De skrev ut alla preparat och i samband med det fick jag komma och träna på att spruta mig i magen och sen var det bara att köra på. Man blir lite otålig i början när man inte vet vad som skall hända. Jag kände liksom du att jag ville ha ALL information och ALLT klart från första dagen, men sen lär man sig att när man väl är inne i ruljansen så kan man luta sig tillbaka och ta en sak i taget för de har stenkoll på allting.
Så när första väntan på samtal är över kan du pusta ut för då kommer allt igång snabbt. Ibland kan det ta någon månad innan man blir igångsatt på sprutor/närsspray för att du ska vara rätt i din menscykel samt att det skall klaffa med deras behandlingsscheman av andra patienter. Periodvis har de väldigt fullt men gör alltid allt för att det ska gå så fort och smidigt som möjligt.
Hoppas du fått lite mera koll och lycka till nu med allt!

Vi är jättenöjda! MEN, ska du vara lite mer strategisk så har Falun större erfarenhet av långtidsodlingar av embryon och har bättre resultat pga det. De odlar dem ibland lite längre än de vanliga 2 dygnen för att man då ännu bättre kan avgöra vilka som är bäst att återföra. De har mycket info om detta på sin hemsida. Örebro har inte gjort detta rutinmässigt, utan när jag har bett om det om vi haft embryon som vi inte återfört. Jag ville att de skulle testa det och se om de klarade sig och då gick att frysa inför framtiden.

Vi lämnade blod och spermaprov bara en gång. Varför har ni lämnat två? Var de osäkra på resultaten?

Ah ok! Men det är bra att de är noggranna när de gör utredningen. Du får tänka så när det känns tjatigt och krångligt att det är för att du/ni ska få allra bästa behandlingsmetoden. Men har man försökt i en "evighet" innan så känns det otroligt frustrerande!