Är det att du inte kan just nu pga olika omständigheter eller kan du inte för att du är för rädd för att ta steget överhuvudtaget? Oftast kanske man använder omständigheterna som en ursäkt till att man inte agerar när det egentligen handlar om något annat, att man är rädd för att bli avvisad och sårad t.ex.
Plötsligt stod du bara där, igen. Mina tankar hade börjat vila och inte lika intensivt få mig att längta. Längta efter dig, oss, nära... Hösten smyger långsamt inpå och jag kan inte sova, igen. Kom, vi möts på mitten av den bro som sammanlänkar oss i en annan dimension. Kom, om du vågar!
Om du fick välja, hur hade du velat att hon möter dig?
Säg det där till henne. Inte till ett forum.
Vad är det värsta som kan hända om hon avvisar dig? Absolut ingenting. Oavsett får du ytterligare en lärdom. Du växer.
Men är det att mötas om hon gör det? I min värld är det du önskar snarare att hon tar hela initiativet. Förutom det med ögonkontakten, det skulle kunna vara att mötas utan att faktiskt gå till riktig handling.
Men du verkar ha berättat lite av vad du känner för henne. Mötte hon dig inte i det då? Vad blev reaktionen? Antingen förstod hon inte innebörden av det eller valde att bortse från det om hon inte mött dig i det. Var tydligare om du verkligen vill få svar. Låt henne inte få chansen att inte bemöta ditt försök till att mötas.
Din vän talade om att du är intresserad och att du har pratat om mig med henne ... Att du är kär i mig ... Varför säger du inget? Gör något! Möt mig ... Risken är stor att jag backar snart och då glider vi varandra utåt händerna. Jag har lovat din vän att inte avslöja henne.
Okej, ska vi göra klart för varandra en gång för alla hur vi känner?
När vi möts nästa gång, du vet var, du vet när, då möts vi i en blick som vi båda håller kvar alldeles för länge ... En blick som inte ger utrymme för tvivel!
Sker det inte, vet vi båda två att det inte är meningen, oavsett vad vi egentligen känner?
Vågar du så vågar jag allt, vågar bestiga vilket berg som än krävs, vågar riva alls murar som står i vägen ...
Jag vet att du läser här!
Men alltså, varför tar du inte kommandot och går fram till personen och säger det du känner? Du vet ju redan vad personen känner för dig?
Fast du skrev i tidigare inlägg att hens vän hade berättat för dig att hen är intresserad av dig ? Så det var lite önsketänkande från din sida?
Du tror hon skulle känna igen dig här? Riskabelt att ropa här när tiden med henne försvinner i verkligheten. Framför Allt när du redan vet vad hon känner. Är det bekvämlighet eller ett riktigt hinder som är anledningen till att du så gärna vill mötas istället för att bara ta tag i det själv? Vet hon om att du är mötbar? annars lär inte mycket ske.
Om det inte skrämmer dig, varför inte skapa tillfällen/möjligheter för att det ska kunna ske?
Hon vet att jag är mötbar, 100% vet hon det! Och det sker saker i verkligheten!! Små steg, trevande... vi vet båda vad vi känner och vi möts, ömsesidigt, lite lite i taget. Jag väntar den tid som behövs för att båda ska känna att rätt tid är inne. Hon är värd den väntan, vi är värda den! Jag är beredd att vänta i en evighet om det så krävs... Men vi möts, på flera sätt, på rätt sätt, på vårt sätt!
Bara för att jag vet saker betyder det inte att tiden är mogen... Det betyder inte att man faktiskt måste kasta sig in i något utan kan låta det som kanske sker få ske i den takt det sker helt enkelt. 
Det är svårt att mötas i samförstånd när det bara är är en som förstår, när det bara är du som vet hur det ligger till med bådas känslor. Om hon är kär i dig som vännen påstår o hon hade vetat att du var mötbar hade du inte behövt vänta längre. Mötet hade redan hänt. Hade hon dessutom läst här o kunnat känna igen dig hade det definitivt hänt. Frågan är varför ett möte i samförstånd är viktigare för dig än den tid du redan hade kunnat ha med henne om du hade agerat själv? Är det inte viktigare för dig att ni möts överhuvudtaget än att ni möts på ditt föreställda perfekta ömsesidiga sätt?
Vad du gör i verkligheten är det ingen som vet. Jag svara bara på det du skriver här. O anledningen till att jag o flera här reagerar på dina inlägg är nog för att du sitter på info som många här hade drömt om att ha o ändå gör du inget åt det. Jag blir nyfiken varför.
Hade jag varit hon du syftar på och fått reda på hur du tänker hade jag inte varit intresserad längre.
Du vet att ni vill mötas i samförstånd tillsammans på djupet? Har du pratat med henne om det eller är det bara i ditt huvud det existerar? Du tror inte att det är inbillning och önsketänkt för att DU är kär? Är hon upptagen? Därför du vill att hon ska ta initiativet?
Nej, hon är inte upptagen! Nej, jag vill inte att hon tar initiativet, vi tar stegen tillsammans.
Det låter lite som att du inte riktigt törs? En riktigt man tar för sig och är säker i sig själv.. Hur vet hon vad du känner? Har ni pratat om det eller skickar ni er vän emellan? Hur gamla är ni?
Förlåt för att jag är så på men jag förstår verkligen inte? Hade jag vetat vad mannen som jag är intresserad av känner och vill så skulle jag nog aldrig tveka att ta kontakt? Vad väntar du på? Är det en rädsla som ligger bakom eller vad är själva grejen ?
Ta för dig , innan det är försent? Är hon singel så lär hon ha ögon och öron öppna.. för eventuellt en annan man som tar henne med storm!
Du är medveten om att hon när som helst kan träffa en annan, någon som ger henne starka känslor men inte tvekar en sekund utan gör allt lätt och underbart?
Jag har själv sen jag kom på att jag är bitjej haft otaliga situationer kanske liknande din fast mkt tydligare där det funnits uttalat ömsesidigt intresse men ingen har helt satsat. Men tröttnade helt på allt sånt till slut, träffade istället någon som vet vem hon är och vad hon vill. Inget mer tassande och vägande alls utan bara mkt tydlig jakt på varandra. Kan ju säga att jag håller med den som sa att om jag fått reda på att den jag var kär i tänker som du så hade mitt intresse dött. Kanske är även hon så försiktig som du så att det är ok för henne men för dom flesta så väger handlingskraft och drive mkt tungt. Om hon tvekar så kan det vara så attraktivt att hon faller för charmig målmedvetenhet.
Inget är givet, om hon är intresserad av dig idag så finns det inget alls som säger att hon är det även imorgon.
Tycker inte du ska "internetskrika" för att du får höra andras åsikter här. Om du vill undvika det så kanske du skall välja ett annat forum. Eller helt enkelt skriva på din kammare.
Var snäll och förstör inte den här tråden för att du tar illa upp. Tycker att den helt klart har ett bra syfte.
Tänker bara bemöta det här, blir sista jag skriver.
Det är inget som helst påhoppande, det är en realitet. Om tjejen jag skrivit mycket om här skulle komma till mig imorgon och säga det som jag vet är sant, att hon har känslor för mig så skulle det inte spela någon roll eftersom jag är upptagen av en annan numera. Skulle vara roligt om hon sa det, visst, men det är försent iaf just nu. Man kan bevisligen bli förälskad i en annan även om man redan är kär.
Men eftersom du säger dig vara nöjd med din situation, att du hellre har känslor på håll än t ex åker på romantisk weekendresa med henne så förstår jag inte riktigt att du tar åt dig av vad anonyma främlingar här anser. Bra att du gjort klart vad du inte tycker är önskvärt men jag tycker att du gjorde det på ett väl ohövligt sätt...lite störande när man lagt energi på att försöka hjälpa dig. Men man tycker att olika saker är ok tydligen.
Lycka till hur som helst.
Du behöver bara se på mig, möta min blick och visa att du vill... Du vet likaväl som jag att vi balanserar på gränsen. Ett steg och det kommer gå åt helvete!
Hade det gjort skillnad om du vetat det jag vet? Saker är inte vad dom var förr. Vart står du nu?
Ångrar min kyla och fasad. Jag skyddade mig själv. Och fortsätter att göra det. Jag slits mellan att vilja visa och att spela oberörd och stark. Men jag vill ha och behöver mer, tills dess är muren kvar. Om du vetat, hade det gjort skillnad?