...och nu sitter jag här igen och bevakar en grön prick på Facebook... *suckar* Fast jag undrar en sak. Om du var så lycklig med din fru, så skulle du väl vilja ligga i sängen med henne om nätterna, och inte sitta uppe vid datorn? Ni kanske inte ÄR så lyckliga?
skriver här igen
blivit kär igen!
det som tidigare tycktes vara omöjligt har nu hänt igen. synd bara att han har fru och barn och bor i en annan stad. men notering till mig själv.. även om man känner sig hopplöst förälskad så finns det alltid någon ny att bli det i. så om jag hamnar djupare ner i den mjuka bädden av kärleksskimrande rosor så vet jag att jag kan ta mig upp och även om kärleken inte är besvarad så kan jag ta mig ur tillståndet. är jag där ännu, att jag måste försöka dra mig ur det som håller på att hända...
Jag är inne och kollar på din arbetsgivares Facebooksida, för att se om det finns något nytt om dig - så patetiskt! Det finns det, ett foto där ni står allihop utspridda runt er senaste skapelse. Jag känner igen dig direkt, för de speciella djupa, kilformade flikarna i ditt hårfäste, ditt smala "ädla" ansikte, din längd och din slankhet och att du alltid står en aning utåt med fötterna. Allt hos dig är så kärt. Jag skulle känna igen dig direkt bland tusen andra!
Jag känner t.o.m. igen dina chefer nuförtiden, och vet vad de heter! Och jag har lärt mig om din bransch. För två år sedan hade jag inte vetat vad en kölläggning är för något! Så dumt...
Jag kanske börjar komma över dig ändå. Men samtidigt vill jag inte det, för du har varit nästan hela mitt livsinnehåll i över två år - förmodligen utan att du har vetat om det. Om jag inte kan intressera mig för dig längre, vad blir det då kvar? Total tomhet, total gråhet...
Samtidigt är det så fruktansvärt synd att det inte kunde bli vi, för vi skulle ha passat så bra ihop. Och till skillnad från andra män som jag svärmat så här starkt för, så SKULLE DET faktiskt ha kunnat bli verklighet. Du är inte en filmstjärna eller världsartist, utan du finns i min verklighet, och många skulle nog betrakta dig som "vanlig" - även om du har ett relativt bra och välbetalt jobb. Om jag hade träffat dig innan din fru gjorde det, eller i alla fall innan ni skaffade barn...
Men - om "om" inte vore, så skulle jag vara Kejsarinnan av Kina också... Meningslöst att älta sådant.
C! Tänker på dig idag när det är Julafton, och du firar med din lilla familj. Som det ska vara naturligtvis. Du har ändå berikat de senaste två åren för mig, bara genom att finnas till, trots att vi har haft så lite kontakt IRL. Du är en speciell person, väldigt intelligent. Du säger att du skulle kunna rädda världen från klimatkrisen, om världens regeringar gav dig uppdraget och tillräckligt med pengar, och rätt att anställa vilka du ville. Och faktum är... att jag tror dig!
(God Jul till alla andra här i tråden som också längtar efter någon de aldrig kan få. Det har varit en liten tröst att man inte är ensam i alla fall.)
Såg en video från ditt jobb nu, i vilken du figurerade lite. Du är inte så snygg egentligen..! Du är slank - men inte muskulös. Du börjar få lite mage - vilket i och för sig är normalt, du ÄR ju 55 år. Din haka är ganska vek, din näsa ganska lång och stor och böjd... du ser nästan lite fågelliknande ut i profil. Och dina ögon sitter djupt och nära varandra och är ditt sämsta drag, särskilt i profil. Det är nog därför du har de där solglasögonen jämt - men inomhus på jobbet kan du ju inte ha dem.
Det känns inte likadant att se dig, som att läsa allt vad du skriver på nätet på Facebook och på ett annat forum. Där framstår du som en helt annan person - mycket manligare, självsäkrare, äventyrligare. Jag vet inte om jag ska vara ledsen eller glad åt det här? Ledsen för att du kanske inte är så märkvärdig ändå, inte den jag drömt om... men glad över, att du i så fall inte heller är så ouppnåelig, som jag har föreställt mig dig.
Varför måste livet vara så svårt..? Varför är det så lätt för vissa att bara bli ömsesidigt förälskade, och att aldrig behöva hålla på så här..?
Såg en video från ditt jobb nu, i vilken du figurerade lite. Du är inte så snygg egentligen..! Du är slank - men inte muskulös. Du börjar få lite mage - vilket i och för sig är normalt, du ÄR ju 55 år. Din haka är ganska vek, din näsa ganska lång och stor och böjd... du ser nästan lite fågelliknande ut i profil. Och dina ögon sitter djupt och nära varandra och är ditt sämsta drag, särskilt i profil. Det är nog därför du har de där solglasögonen jämt - men inomhus på jobbet kan du ju inte ha dem.
Det känns inte likadant att se dig, som att läsa allt vad du skriver på nätet på Facebook och på ett annat forum. Där framstår du som en helt annan person - mycket manligare, självsäkrare, äventyrligare. Jag vet inte om jag ska vara ledsen eller glad åt det här? Ledsen för att du kanske inte är så märkvärdig ändå, inte den jag drömt om... men glad över, att du i så fall inte heller är så ouppnåelig, som jag har föreställt mig dig.
Varför måste livet vara så svårt..? Varför är det så lätt för vissa att bara bli ömsesidigt förälskade, och att aldrig behöva hålla på så här..?
Jag vill så gärna chatta med dig nu när alla sover. Ser din gröna plupp men kan inte skriva, det skulle vara för på. Jag undrar vem du är, jag vill veta mer om dig. Jag önskar jag hade en anledning att starta en konversation såhär sent....
C! Tänkte att jag inte skulle ge dig några fler reaktioner på FB, för det är ju uppenbart att du inte är intresserad av mig. Men kunde ändå inte låta bli att lajka en fin bild av dina hemtrakter, som du la upp igår... med ett hjärta till och med. 
Äsch, vad spelar det för roll..? Ingen av oss är ung längre. Om 30 år kan vi mycket väl vara döda både du och jag. Ja rentav om tre veckor, för vi är redan i den åldern där risken för allvarlig infektion ökar, även om vår ålder inte i Sverige räknas som riskgrupp. Och då kommer det inte spela någon roll, om jag skickade dig ett virtuellt hjärta denna kyliga vårmorgon...
Träffas skulle vi för övrigt inte kunna ändå, med totalt inreseförbud för svenskar i ditt land... och så kommer det nog att förbli minst ett år till.
Så dumt... Jag är så glad för att min dotter inte blev som jag. När hon gillar någon kille, så frågar hon bara! Och hon blir inte helt sänkt om hon får ett nej. Kanske för att jag var och är en bättre mamma, än vad min mamma var..?
C!
Jag saknar dig så mycket! Jag VET ju att det är så, att kärlek går över, och att man alltid upplever den som man älskar för tillfället som den största och enda kärleken. Men det här ÄR speciellt. För tidigare har det alltid varit så, med alla mina förälskelser, att jag börjat se klart efter ett tag, och se de felen som männen har, och de saker som gjorde att vi inte passar ihop - och då har förälskelsen gått över.
Men när det gäller dig, så kan jag se en rad saker, som jag skulle ha retat mig på om det hade varit någon annan - men jag älskar dig ändå! Jag älskar dig MED dina "fel", och jag skulle vilja leva med dig trots faktorer som jag aldrig skulle acceptera hos någon annan (T.ex. det partiet som du inte bara röstar på utan till och med är medlem i, och umgås med folk ifrån, och att du arbetar så mycket, och det fritidsprojektet du har som också tar väldigt mycket tid, och som jag av vissa skäl inte skulle kunna delta i.)
För känslan av att vi hör ihop för Evigheten, är så mycket starkare, än alla sådana världsliga, temporära saker. Om jag visste att du skulle komma hem till mig och sova bredvid mig om natten, skulle jag inte bry mig om något annat. Och så har jag faktiskt aldrig känt förr i hela mitt liv. Mitt hjärta värker av saknad!
C!
Du skulle bara veta att jag lär mig ditt språk på Duolingo, för att vi ska kunna prata på det och inte på engelska, om och när vi ses igen IRL när gränserna öppnar igen! Du är den bästa motivation jag haft! :) Lektionen med "flirt" gör jag varje dag, och då tänker jag alltid att du är med mig, och att jag uttalar de fraserna till dig...
C!
Du har stängt mig ute, du vill inte ha med mig att göra mer. Jag förstår - du är ju faktiskt gift. Dessutom bor vi i olika länder, med var sina barnkullar (även om mina kids är så gott som vuxna) - i verkligheten hade det nog kunnat bli stora svårigheter... Men jag hade varit beredd att ta de svårigheterna för att få vara med dig.
...men det gör så ont! Jag har blivit beroende av ditt speciella, rika, nyanserade sätt att skriva, din höga intelligens i kombination med dina stora praktiska färdigheter (det är ovanligt), din ungdomlighet (i kombination med den mognad och erfarenhet som dina 55 år för med sig), din underfundiga humor (som inte alla förstår, men jag gör det alltid), din positivitet - ingenting är omöjligt!, din energi.
Vi har samma förmåga att bli våldsamt passionerade över en sak åt gången, och det gör att jag kan förstå ditt starka engagemang i dina projekt - vilket jag tror att inte så många kvinnor skulle göra.
Du har varit nästan konstant i mina tankar nu i start tre år.
Under andra omständigheter hade det kunnat bli vi, det är jag övertygad om. Jag tror aldrig mer att jag kommer att träffa någon som du... 
C! Jag hoppas att vi trots allt en dag, när allt det här coronakrånglet är över, kan ta en öl någonstans nere vid floden Warnow...
Jag hade ju tänkt att jag skulle glömma dig. Men nu googlade jag på ditt namn i alla fall. Och då var du förstås i tidningen, med din senaste konstruktion, och du såg så fruktansvärt bra ut i din blåa kostym. Manlig, självsäker, öppen, strålande, hela världen i din hand. Konstigt nog såg även du yngre ut än när jag senast såg dig. Du är en av dessa lyckans gullgossar, som måste kompenseras upp med hundra tusen tråkmånsar i den andra vågskålen för att det ska bli jämnt i universum, och det går inte att göra annat än att älska dig, hur dumt det än är...
C!
Jag drömde om dig nu innan jag vaknade, det var en så fin dröm. Vi var äldre i drömmen, runt 70 kanske. Vi bodde i en fyr ute på havet, precis som i filmen med Alicia Vikander som jag såg igår. Men utan tragiken. Jag tror att du skulle trivas med att bo i en fyr när du blir pensionär, du älskar ju havet. Men din ukrainska fru skulle aldrig vilja det, det skulle vara för obekvämt för henne. Hon vill ha det bekvämt när hon nu har fått komma till ett rikt västland genom dig. Önskar att du och jag hade träffast innan du träffade henne... Det önskar jag jämt.
C!
Plötsligt hörde du av dig igen, out of the blue! :o Jag blev glad, överraskad, närmast chockad. Jag har nu varit skärrad i flera dagar! Jag trodde aldrig att vi skulle ha någon kontakt mer. Jag trodde att du mest bara varit någon i min fantasi... men det kanske var verkligt ändå? NÅGOT intresse måste du ju i alla fall ha av mig. Du vet vem jag är, du har sett mig, och du har inte glömt mig under den här tiden!
En god vän till mig gissar, att du bara högg på sakfrågan som jag tagit upp i ett inlägg, för att det var inom din intressesfär. Och så kan det vara, men om du VERKLIGEN ville fasa ut mig ur ditt liv, så skulle du väl inte kommentera - dessutom två gånger, och mitt i natten - bara för en sakfråga? Som du kunde disktutera på nätet på några hundra andra ställen än på min Facebook... Det var inte precis som att min synpunkt var unik.
Nej, jag fattar ingenting. :o Det hade faktiskt varit lugnare om du INTE hade skrivit något mer, efter så här lång tid, så jag hade kunnat fortsätta glömma...