Vet du vad? Det var bara bra att du var otrevlig mot mig i lördags. Jag blev sårad just då - men nu ser jag dig klart! Jag har sett dig i ett konstigt, romantiskt skimmer i två år... men du är ju inte ALLS så. Du är en arrogant, uppblåst, självcentrerad mansgris! Nu är jag färdig med dig! Det är en SÅDAN lättnad!
Jag är så otroligt trött på din arrogans. Sättet du tar för givet, att alla ska uppvakta dig, lyssna på dig, ta till sig av vad du säger. Utan att du någonsin behöver ge något intresse eller någon uppmärksamhet tillbaka. Men nu, på den allra sista tiden, har jag märkt att det är fler än jag som har tröttnat! Som vägrar sitta vid dina fötter (bildligt talat) och lyssna som om du vore en guru, längre. Till slut kan du bli ensam, om du inte ändrar ditt sätt!
Fick se nya bilder på dig igår, tagna i obarmhärtigt solsken. Där såg man tydligt hur gammal du blivit: mycket rynkor och påsar runt ögonen, konturen på ansiktet upplöst, de hårlösa flikarna i tinningarna som alltid varit ditt speciella kännemärke, nu mycket breda och djupa och inte längre speciella och fina, och ditt sämsta drag - som du har över tänderna och munnen - mer framträdande än förr, då man inte tänkte på det för att du var så snygg i övrigt.
Tja, du ÄR ju 54 år. Du BÖRJAR bli gammal.
Det här låter så fult, men det kändes som en lättnad. För om du blir gammal och ful, så behöver jag inte längre vara svartsjuk på din fru...
På lördag ska du hålla ett tal, nere i Tyskland. Jag skulle så gärna vilja åka dit, bara för att se dig och höra dig. Men det skulle verka konstigt, om du skulle se mig där i publiken, och förstå att jag åkt så långt bara för att se dig... Det har ju hänt en gång förr. Varför måste det vara så här..?
Jag har varit sjuk av oro idag, för du skulle hålla ett tal i Tyskland. Kollade ortens lokaltidning på eftermiddagen, och de hade ett reportage - men du nämnes inte och var inte på bild. Alla de andra som skulle tala (talarlistan har annonserats förut), nämndes samt var på bild. Så jag fick för mig att något måste ha hänt dig - allvarlig sjukdom, trafikolycka? - för annars tror jag inte att du skulle avstå från, att få tala inför en folkmassa och komma i tidningen. ( :) ) Detta är ditt sämsta drag, nämligen!
Men nu såg jag att du hade skrivit ett inlägg på Fejjan igen, och jag blev så lättad och glad! :) Önskar att jag skulle våga messa dig, och säga det till dig! Men du får förstås inte ens veta, att jag har varit inne på tyska sajter och "spionerat" på dig... Så jag skrev bara en mycket saklig liten kommentar, om ämnet för nattens Facebookinlägg...
Du är också vaken nu i småtimmarna. Jag kan se det för du är aktiv på Facebook. Så patetiskt av mig, att sitta och bevaka en ljusgrön prick, liksom! Det känns som att vi har en gemenskap på så sätt, även om du förmodligen inte har en tanke på mig. Jag vet hur det ser ut där du sitter, för du har tidigare lagt ut bilder på din plats vid datorn i ditt hemmakontorsrum
Jag får dina kommentarer i mitt flöde ibland, och då blir jag så glad, trots att själva ämnena sällan intresserar mig: elbilar, vindkraft, flygskam, CO2, miljöförstöring. Men jag tycker att det är fint att DU är så engagerad i att rädda världen, även om jag inte orkar vara det. Du använder ett exakt, rikt språk, och ofta kommer det roliga kommentarer och ibland någon glimt från ditt privatliv. Jag lever för de där glimtarna, den här känslan av att ha en gemenskap med dig när jag ser att du är online och skriver i realtid...
Jag önskar att jag skulle våga messa dig, men jag törs helt enkelt inte. Är rädd att verka efterhängsen, är rädd att förlora den lilla kontakt jag har med dig. Dessutom är du gift, så jag har ingen RÄTT att försöka lirka mig in i ditt liv heller... Det är nog det värsta av allt. Blyg och osäker blir jag alltid inför män som jag är intresserad av, men nu skulle jag dessutom vara en dålig kvinna om jag skulle visa intresse för en gift man...
Det här är tokigt. Om jag vaknar fram på småtimmarna för att jag behöver gå på toa (och det händer de flesta nätter), så sätter jag mig vid datorn och uppdaterar Facebook. Det gör jag, för att jag då ofta får upp kommentarer som du har skrivit på någon Facebooksida. Och sedan blir jag sittande och läser, alldeles för länge, fast jag borde sova, då jag ska upp klockan 6:30. Och trots att jag för det mesta inte ens är intresserad av de ämnen du skriver om (el-mobilitet, CO2, klimatkrisen, Greenpeace, Greta...)
Men jag känner att jag måste läsa tvångsmässigt, för att "I am thriving on" dina roliga, snitsiga formuleringar, och för att det då och då kommer en glimt från ditt privatliv... Es ist wie eine Sucht.
Jag måste sluta med det här. Du är en gift man och du har en liten dotter. Det kan aldrig bli vi. Och - du är uppenbarligen inte intresserad av mig... Men du är allt jag har - det enda som ger mitt liv mening och intresse, det enda som får mitt hjärta att klappa i en grå vardag. Det KÄNNS som att vi har en gemenskap, ett hemligt band när jag sitter och läser vad du skriver i realtid...