Jag är en man som tror på mirakel.
Miraklet i det här fallet skulle vara om det kom ett fredagssms från dig, kanske bara för att fråga vad jag gör just nu, eller något annat trivialt.
Men det kommer nog aldrig hända.
Jag tror inte du ser, vet eller förstår.
Jag kan bära bördan, jag är stark och tålig, det har jag alltid varit. Och jag kan dölja den.
Jag sitter ned nu och börjar bli komfortabel med att inse att det nog aldrig skulle bli något.
Det är något i dina sms och samtal som kanske visar intresse, men det kan vara jag som misstar mig. Jag är sämst på att tolka.
Det har varit dagens bästa stund när du ringer eller jag ringer dig. Ditt skratt sitter kvar långt efter samtalet.
Pulsen har alltid gått upp ett snäpp.
Men det känns ganska ok nu, känner mig lugn för första gången på länge.
Men tänk ändå om jag vågat fråga...
Tråkigt det här, att du inte vill göra det rätta. Varken för dig själv eller dina medmänniskor.
Ja blir verkligen fylld av sorg när ja läser era inlägg..ni berör på så många sätt.. kärlek suger när den e enkelriktad, lr när den bara bytt objekt.. ja vet knappt vad som e vad numera.. men ja vet iaf att ja aldrig vill uppleva samma skit igen.. då måste de ju vara bra?
Det är ju inte jag, iofs.
Har aldrig varit det minsta Lars.
Idag e en sån dag då alla minnen helt plötsligt ska tvinga sig på en..
Idag känner ja oxå att ja vill ha rättvisa! Kan man anmäla nån för psykisk misshandel 2 år senare? Där han även påverkat andra att normalisera saker? E de nån som vet? 😔
Känner mig vilsen idag...igen... som ja säkerligen kommer göra 300 ggr till.. men varför ska saker kännas mer dom månaderna saker hände? Ja ville tro att ja bearbetat mycket, men nu e ja fan inte säker längre.. fan för detta! O fan för dig!