Jag avskyr att se dig hela tiden. Se hur du går som om du ägde världen, som om inget rör dig i ryggen. Jag tycker inte ens om den jag trodde att du var längre, men den du verkligen visade sig vara fick mina känslor att försvinna nästan genast som fallande löv, ett efter ett faller de tills bara kala grenar finns kvar.
Och ändå gör du mig ännu så ont, hur kunde du? Jag känner mig fortfarande så arg och så besviken. Jag trodde du var ärlig och rakryggad men ack så fel jag hade. Jag öppnade mig för dig blev sårbar för dig. Nog såg du det, nog märkte du? Och du körde på ändå, inte helt oskyldigt skulle jag tro. Utan baktankar, visst kanske det. Men så beter man väl sig ändå inte, det måste du väl förstå?
Jag svalde min stolthet och berättade för dig för jag tänkte dumt nog att vi kanske kunde skiljas åt som vänner. Såpass mycket hade du ändå betytt för mig att jag inte bara ville bryta utan att ge dig en förklaring, inte bara bryta utan ett avslut. Jag hoppades på att få någon förklaring ifrån dig med, men istället fick jag bara tvetydigheter och sedan ingenting. Inte ett ord. Jag valde att bryta med dig för att det jag kände var fel men jag hade trott att vi kanske skulle kunna säga något till varandra som att det inte var rätt med tanke på omständigheterna, att i ett annat liv kanske. Att vi skulle ta något slags farväl av varandra och inte behöva gå runt och bära på ilska och obesvarade frågor. Och när jag sa att vi kanske borde prata så menade jag faktiskt precis det, prata, inte rulla runt i buskarna.
De känslor man har de har man, eller så har man det inte det är ju som det är. Men du borde varit man nog att säga det i så fall det var allt jag ville. Istället valde du att plötsligt ignorera mig, inte ett ord, inte tillstymmelsen av en förklaring, inte någonting. Inte ens det var jag värd, att du kunde sett mig i ögonen, stå för vad du gjort och sagt som det var. Istället valde du att tiga och sedan ljuga folk rätt upp i ansiktet med den där iskalla tomma blicken jag aldrig kunde anat att du hade. Och vilka bortförklaringar sedan, minnesförlust? När jag såg den där blicken första gången började jag förstå vem du egentligen är. En feg, iskall, ynklig människa som skiter i allt när det gäller att rädda ditt eget skinn.
Och under allt det där den lille spinkige pojken med dåligt självförtroende. Han som svor att ingen skulle se ned på honom igen, som bestämde sig för att bli en man, för att ta för sig. Han som skulle vara stark. Det gick för långt och istället blev du tom. Att behöva se dig nästan varje dag är en pina men också en påminnelse om vad som faktiskt är viktigt här i livet. Den verkliga, vackra, varma, uppriktiga och ärliga kärleken. Den har inte du och den kommer du nog aldrig att få uppleva. Mitt i all ilska är jag så innerligt tacksam över att inget mer än det som var blev, så tacksam över att jag inte behöver ha någon som dig i mitt liv. För det är jag ändå skyldig dig något sorts tack.
