Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Till en killkompis som nyss har blivit med en ful tjej! haha

"haha, seriöst?! Hur kan du vara ihop med henne?! Hennes bästa kompis är ju ihop med Xx! (våran kompis) så det här kommer ju inte hålla länge. Hon går ju i 2an på gymnasiet och du är 22 år!! Ni har kännt varandra i en vecka eller?!  

Till min chef:

Jag har fått nog. Så jag drar. Jag la ner min kropp och själ i det här djävla företaget, men till vilken nytta då? Aldrig mer att jag står ut så länge med en så kass ledning som dragit ner mig och mina kollegor i så mycket skit igen. På onsdag får du min uppsägning i handen och jag längtar!!!
Jag blir den första som försvinner men efter jul vet jag ett par till som kommer efter. Och senare under våren ytterligare två. Men jag sticker innan skeppet går under, fattar du, jag blir hellre arbetslös än är här!

Till min syster:
" Jag har haft sex med din man i 1 års tid, nästan varje söndag ibland på lördagar, då han "jobbar". Jag är gravid i 4 månaden, vilket du vet. Barnet är din mans och inte från någon one night stand som du tror. Du vet att jag ska behålla barnet och men inte att jag tänker även behålla din man."

Till pappa

Ditt beteende är vidrigt. Jag sitter och hoppas på att du inte ska komma hem på flera timmar.

Du är lat och egoistisk. Du äcklar mig. Jag och mamma fjäskar för dig för att få nån sorts husfrid.

Jag vet vad du gör när mamma inte ser. Undrar om hon vet?

Du klagar på alla andra i din omgivning men vet du hur du uppfattas? Du är falsk och alla utanför familjen tror att du är världens snällaste farbror.

Du är på väg att bli precis som din pappa. Vill du att dina barnbarn ska ha en sån relation till dig som vi hade till vår farfar?

Jag är rädd för att jag kommer börja hata dig om jag inte kan flytta hemifrån snart.

     

          

Till min chef:

"Du beter dig som en lömsk karriärgalen apa! Jag utbildade mig för att jag brann för mitt arbete och varenda jävla dag har det varit underbart att gå dit, men du värdesätter inte en enda av mina egenskaper!!! Du ser ju inte hur bra jag är!? Och tro mig, mer självkritisk person får du leta efter, så när JAG säger att jag är bra, då är jag JÄVLIGT bra, fattar du det? Fattar du hur många människor jag gjort glada och nöjda? Fattar du att med mig kommer en energi försvinna som ni inte ens visste fanns där.

Du tycker jag ska ta för mig mer. Det som verkar spela roll för dig är att man gapar om hur bra man är, inte att man faktiskt ÄR bra. När jag försvinner kommer du märka hur mycket som inte blir gjort, för jag gör saker i det tysta. Jag är inte den högljudda sorten. Du gillar inte mjuka, blyga personer. Du vill ha människor som hörs! Som syns! Som är idésprutor! Som är fucking projektledare! Och vad är jag? En enkel arbetare som bara råkar vara bra på det jag gör, åtminstone tillräckligt bra, och jag njuter mest av alla och klagar minst. Jag är även snäll, för snäll. Jag har väl nästan bett dig att köra över mig.

Jag är inte femton längre. Jag har hyfsad självkännedom och jag VET att du av någon anledning inte ser min potential. Jag har varit så in i helvete modig hela året. Du kan inte träffa någon modigare. Och du kan inte träffa någon trevligare eller mer lättlärd. Men jag är ju lite ung och lite grön och lite tyst, ja se det går inte i ett KONKURRERANDE företag.

Den dagen jag går kommer jag att ta med mig en värme och glädje ni inte ens visste kom från mig.

Troligtvis finns det en mening med det här också, men du har fått mig att känna mig så mycket sämre än jag är. Jag har gjort mitt allra bästa och då är jag verkligen bra. Vem som helst hade älskat mig, medan du sätter armarna i kors och "nej, tyvärr kan vi inte behålla dig" fast vi båda vet att "kan" egentligen betyder "vill" men det spelar ingen roll vad anledningen är. Du har bestämt dig. Men jag förtjänar det inte.

Min självkänsla är inte vad den borde vara, och ändå kan jag med rak rygg säga: jag förtjänar det inte. Jag var den enda av dina medarbetare som valde jobbet för att jag var gjord för det, inte för att få bekväma arbetstider och bättre lön.

Till min fd kompis J: Du sårade mig. Jag kände mig utbytt när du började umgås med C. Jag tröttnade på att alltid va den som hörde av sig. Jag har gamla kompisar som liksom har trillat bort för att man är dålig på att höra av sig. Så är inte fallet med dig, jag har valt att inte höra av mig. Du är borta från mitt liv av en anledning. Du är nog den enda ovän jag har.

Jag tänker på dig ofta fast jag vet att det inte hade funkat. Jag är egentligen glad över att det inte blev vi eftersom jag hade behövt flytta 50 mil från min familj för din skull. Men så hör jag en låt på radion ibland och då är det kört. Du kommer alltid vara min Tom Hanks. /Din Meg Ryan

Till mina föräldrar.......

Min högsta önskan är att vi kunde ha en normal öppen relation. Jag hatar er och älskar på samma gång. Men jag är så trött på att köpslå er kärlek till mig med min son. Jag hatar att han är en bricka i spelet, och utan honom hade vi väl aldrig mer hörts av. Men när du säger till mig, mamma att mina kläder är fula, att jag är ful, mitt hem likaså, du kan inte ens låtsas som brorsans fru, när vi hade renoverat hela undervåningen och jag hade fått mitt drömhem, så var det bara suckar och huvudskakningar.
Jag hatar att du kommer med gardinlängder och prydnadssaker som du får ta med dig hem igen. Jag hatar att jag fortfarande lägger ner pengar på att ge er fina julklappar som är eran stil, efter så många år, när ni inte ens kan låtsas för min skull.
Jag hatar när mina vänner berättar om sin bästa vän, mamma, jag blir så avundsjuk att jag dör snart.

Jag hatar att jag är 34 år gammal, och ni börjar bli jättegamla och kanske dör snart och då är det verkligen för sent. Jag har försökt och försökt men ni vill inte!!! Varför kan ni inte älska mig bara???
Jag hatar att ljuga om er, att berätta hur otroligt kul vi har, när det kanske i själva verket handlar om 15 minuter av att vi inte ryker ihop under en hel lång helg som ni hälsar på.

Och pappa!! Jag skämdes så otroligt mycket när du började vifta med plånboken när mina svärföräldrar var här och mina man ville betala notan. Jag vet att du vill hävda dig inför dem eftersom hans föräldrar har vanliga kneg, men jag skämdes så otroligt mycket. Jag hatade verkligen hur du gjorde narr av min svärfar när han fick säga till dig att låta hans son betala som han ville.

Jag önskar bara så att det var er som jag kunde ringa till när jag verkligen behövde prata eller bara berätta något skoj. Men det är som om ni stänger av er för mig. Jag duger inte. Tyvärr, jag kommer fortsätta köra mitt race och vara den jag är. Men jag kommer verkligen sakna att jag aldrig fick uppleva en öppen relation med mina egna föräldrar.
 

Skulle vilja skicka detta till en av mina bästa kompisar.

Jag går och bär på nåt som jag velat berätta för dig länge.
Det är nämligen så att jag är kristen, precis som din pojkvän.
Detta är verkligen inget att skämmas för, men jag skäms för att jag inte berättat för dig.           
När vi lärde känna varandra så tänkte jag inte så mycket på det eftersom det är en sån självklart del i mitt liv.
Men när det kom upp så hann du alltid slänga ur en negativ kommentar som fick mig att backa. Tex när vi såg Carola på tv, så hann du utbrista "kristna idiot" med en väldigt nedlåtande ton, innan jag ens hunnit öppna munnen. Jag vet att jag fegat men jag väntade på rätt tillfälle. Det kom aldrig. Sen blev veckor till månader och år. Nu har det gått 7 år och du vet ingenting!
Det gjorde inte saken lättare när du träffade din pojkvän och hans kristna familj. Jag vet vad du tycker om dom och jag vill inte att du ser på mig på samma sätt.
 Jag är rädd för att berätta nu för jag vet vilket humör du har och jag vill inte att du snackar skit om mig, som jag vet att du gjort mot dina andra kompisar.  Jag är rädd att du inte förstår. Det är nog lättare att komma ut som gay i Sverige idag, än som kristen.