Vill göra abort om det är en pojke

varför har ni öht försökt att skaffa barn när du vet att du inte vill ha en pojke?
Bearbeta dina problem först, sen skaffa barn.

Fattar inte ens hur du tänker... 

Det är inte det att jag drömmer om en flicka- jag vill inte ha en pojke. Rättare sagt, jag vill inte sätta en man till världen. Jag har blivit utnyttjad, misshandlad, våldtagen och trakasserad av pojkar/män inklusive min bror och min pappa. Därför har jag mycket låga tankar om män/pojkar.

Som svar på frågan så var vår relation mycket bra när vi "försökte" skaffa barn. Vi har inte "försökt" på ett år, sen det blev dåligt mellan oss. Med det sista försöket menade jag med vår relation, inte att skaffa barn. Att jag blev gravid var oväntat och oplanerat.

Vad sorgsen jag blir av att läsa om vad du gått igenom.

Jag tror att du behöver fråga dig hur din uppväxt och den syn du fått på män och pojkar kommer att påverka ditt föräldraskap överhuvudtaget, och jobba med den biten. För även om just ditt barn är en flicka finns det fortfarande män och pojkar i världen, och det är inte rättvist mot henne att växa upp med utgångspunkten att hon riskerar att bli utsatt för hemska saker om hon inte aktar sig. Det kommer att begränsa henne, och det kommer att begränsa dig.

Ditt barn är en ny människa, en ny individ, oavsett vilket kön han eller hon har. Det är DU som formar hans eller hennes syn på sina medmänniskor och lära honom/henne vad som är rätt och fel. Om du sätter en man till världen är det också du som bestämmer vilken sorts man han blir.

Jag tror säkert att du rent logiskt sett inser att det är fel att lasta en nyfödd pojke för vad andra män begått för fel, men jag förstår också att dina upplevelser är något som måste bearbetas innan du kan hantera ett föräldraskap - oavsett könet på barnet. Personligen tycker jag att det snarare är ansvarfullt av dig att fundera över sådana här saker innan barnet är fött.

Jag hoppas att du fortsätter med terapin, och jag hoppas att det ordnar sig för dig.

TS! 

Vill börja med att säga att skit i alla idioter som skriver här i tråden. Tyvärr, eller ska man säga dessbättre(?), har de flesta här i världen glidit fram på bananskal och förstår väldigt lite om vad det innebär att leva. Mao har de heller inte särskilt mycket att tillföra i en debatt!

Jag förstår din tanke TS.  Jag kände själv lika dant när jag väntade mitt första barn. Var väldigt rädd att jag inte skulle tycka om det ifa det var en pojke. Det här kom sig precis som i ditt fall från hur min uppväxt varit. Min pappa utsatte mig och mina systrar för sexuella övergrepp och han hatade flickor. Framhöll alltid vår bror och förklarade alltid hur värdelösa flickor var medan pojkar och män var det enda som hade ett värde. 

Jag gick hos en otroligt bra MVC psykolog som väl kanske egentligen inte fick mig att tänka så mycket annorlunda, men hon gav mig väldigt mycket perspektiv på andra områden i mitt liv.  

Mitt första barn blev en flicka. Mitt andra en pojke. Mitt tredje en pojke och mitt fjärde en flicka.  Kan säga såhär, jag ÄLSKAR alla mina barn, men jag är kär i mina pojkar. För mig har det blivit nästan tvärt om, min relation till mina pojkar är väldigt speciell. Det finns något i och över dem som gör att jag älskar dem så innerligt. Inte mer än flickorna, men på ett annat sätt. Och när jag väl fick en pojke i mina armar så var det inte några som helst problem att tycka om det barnet. Jag tror och hoppas att det kommer gå bra för dig också. Ofta är de där hjärnspökena, just hjärnspöken!

*KRAMAR OM*