jag vill inte heller ha en son. Sen jag arbetat på förskola i ett år har jag bestämt att inte skaffa fler barn, för jag är rädd att det ska bli en kille.
Har en dotter och skulle otroligt gärna ha en till tjej, men absolut inte en kille.
Min syster har en son och jag älskar den grabben.Han är underbar, men JAG vill inte ha en son, och skaffar därför inte fler barn...
Jag är 33 år så det har inte med ålder att göra. I mitt fall handlar det om att jag tycker det är jobbigt med pojkar. De (INTE ALLA) har ett annat sätt att leka, är ofta vildare och så vidare. Saker som ni kommer att reta upp er fullkomligt på och ni kommer att säga att det finns flickor som är likadana... JAG VET!!! Men jag tycker att det är jobbigare md pojkar än flickor. Men jag tycker inte illa om killar! Älskar andras söner, min systers, min bästa kompis son, mina andra kompisars killar. Men JAG vill inte ha en son.
Jag har dessutom otroligt svårt för småkillar som tjurar och piper och gnäller då de inte får som de vill. Av nån anledning har jag inte samma problem med flickor. Som jag sagt, jag vet hur konstigt det är. Säger inte att det är normalt eller rätt. Bara att det är så jag faktiskt känner.
Jag är fullt kapabel att älska alla barn, annars hade jag inte skaffat ett, och hade inte valt att arbeta med barn. Men som sagt, jag vill inte ha en son. Skulle jag få en skulle jag älska honom, jag är inte omänsklig. Fast majoriteten av er tycker tydligen det ändå.
Enligt BVC är detta inte sjuka eller onormala känslor. Tycker ni ska sluta säga det till TS. Det kanske inte är känslor som ni accepterar, men de är ärliga ochnormala..
Alltså, när jag blev gravid första gången så ville jag VERKLIGEN INTE ha en pojke, jag gillade inte småpojkar ALLS. Bråkiga, livliga och leka krig, dra i snoppen o bla bla. Det blev en flicka och jag var såååå nöjd.
Blev gravid igen, av misstag. Jag ville hemskt gärna ha en flicka till, mina känslor för småkillar hade inte ändrats.
Det blev.................en pojke!!! Och jag var lite osäker och rädd i början att jag inte skulle tycka om honom. Men jag AVGUDAR honom... Min mammaledighet är slut snart och jag tycker det är hemskt att jag inte kommer få se min underbara, gulliga, fantastiska kille så mycket som jag är van med.
Med dottern så var jag glad att ledigheten var slut, NU är det tvärtom. Jag är upp över öronen förälskad i min son. JAG? Jag som avskydde småpojkar.!!!
Du ser hur det kan bli!