När slutar man längta efter fler?

Hej! Ser att det här är en äldre tråd som ingen skrivit i sen maj men jag svarar iaf. Jag har i hela mitt liv varit tveksam till det här med barn. När jag och maken gifte oss hade jag ett allvarlig samta med honom om det faktum att jag troligtvis inte vill ha barn. Förklarade att om han ville gifta sig med mig måste han acceptera det. Men hur som blev jag gravid och fick en liten tjej. Kärleken till min lilla tjej tog mig med storm, den var helt överväldigande. Trodde aldrig man kunde älska någon så otroligt mycket. Jag var dock helt övertygad om att hon skulle bli mitt enda barn. Ville inte att hon någonsin skulle behöva känna sig osidosatt (som jag så ofta gjort under min uppväxt). Men när dottern var runt året höll jag på att längta ihjäl mig efter en bebis, med allt vad det innebär, så för ett halvår sedan föddes mitt andra barn. Under graviditeten bar jag på en ständig sorg över att "this is it", sista gången jag är gravid, sista gången jag förlöser ett barn osv. Halvået som förflutit har varit det värsta i mitt liv. Tvåårstrots utan dess like, skrikbebis, amningsproblem, förlossningsdepression, anknytningsproblem, ständigt dåligt samvete över att inte räcka till och sjukdomarna har avlöst varandra (inga jätte allvarliga men har resulterat i två inläggningar på sjukhus med bebis). Jag svor på att jag ALDRIG någonsin skulle skaffa ett barn till men nu när allt börjar ljusna längtar jag efter en till. Som någon skrev längtar jag efter hela resan, hela paketet. När jag ser gravida blir jag vansinnigt avundsjuk, det riktigt värker i mig. Fattar inte vad det är för fel på mig!?