Anonym (Skiljas?) skrev 2011-10-13 11:06:53 följande:
Jag vet att förälskelsen inte varar i åratal. I vilket fall har jag och min man aldrig varit sådär otroligt kära i varandra på samma gång. När jag var jätteförälskad var inte han det och när han märkte att jag började svalna blev han tokkär i mig (efter 2 år först! Han såg det som ett "äventyr" fram tills dess) Jag tror inte heller på att skilja sig för minsta lilla och som du ser i mitt inlägg tänker jag på barnen. Jag kan tänka mig att stanna och försöka igen och igen och igen för deras skull. Samtidigt är jag själv uppvuxen med föräldrar som inte verkar ha en toppenrelation men som varit gifta i snart 45 år. Tyckte själv inte det var så kul att ha föräldrar som ofta verkat missnöjda med varandra.
Jag kan själv stå ut med porrfilmer och sexträffsajter om min man sköter det snyggt (vet folk som aldrig hade accepterat det!). Jag står ut med att förälskelsen inte finns där längre. Jag tror snarare att jag längtar efter mindre distans, mer tvåsamhet, att känna mig upplyft och stärkt av mitt förhållande, att det ger mer energi än det tar, att få mindre kritik (eller i alla fall att kritiken blir mer konstruktiv), att känna att min man tycker jag är en underbar person även med fel och brister (är det överdrivet att vilja känna sig "underbar" i hans ögon, kanske bara är trams och orimligt egentligen?)...Den senaste veckan har han dykt ned framför TV:n varenda kväll så fort barnen somnat utan att säga ett ord (han svarar dock på tilltal tack och lov). Både jobb och barn tar ju energi så jag förstår att han bara vill slappa framför TV:n utan att prata, men jag kan inte ha det så varje kväll. Däremot har han t.ex energi att omorganisera mina prylar och kläder som han tycker ligger rörigt ibland (imorse upptäckte jag att han bytt plats på mina underkläder t.ex), han har energi att kontrollera hur mycket tvätt jag lägger in i tvättmaskinen, om jag öppnat min post, om jag verkligen gav barnen ett bad, om jag verkligen släckte lampan, låste dörren, stängde fönstret...Att han t.ex organiserar mina saker är ju snällt på ett sätt men ibland känns det lite som att han "idiotförklarar mig", vilket är ganska knepigt egentligen för han har ingen anledning till det (tycker jag själv i alla fall!).
Jag tror inte man ska lämna sin man för älskaren om och om igen. För mig är det mest något ångestladdat och skuldbelagt att jag tänker på och har kysst en annan man, det är ingenting jag mår bra av direkt och ingenting jag kan rekommendera. Jag vill hellre ha mina känslor på plats och veta vad som gäller framöver och med vem. Att lämna sin partner för en annan finns det nog väldigt många olika exempel på och kan nog gå olika från fall till fall. Jag känner till fall där det funkat och funkar sedan väldigt länge, andra inte. Det enda gemensamma var att den tredje personen blev som en språngbräda ut ur ett inte alltid sunt förhållande.
Precis så där är det för oss också. Min sambo har aldrig sagt att han älskar mig. Om jag frågar om han älskar mig så säger han "inte när du gör si el så" eller "inte när du tjatar". Jag tycker faktiskt att jag är värd bättre. Vet många par som varit ihop länge som ändå visar varandra kärlek coh respekt. Det gö rinte min man. Och tyvärr har jag också tröttnat, när jag aldrig får nåntign tillbaks...
För mig är det också viktigt att hitta någon jag kan prata med. Nån som tröstar mig när jag är ledsen isf säga att "fy fan vad jobbigt, jämt ska du grina".
Har iaf gjort slut nu. Och mannen svarar med... tystnad... Tänker dock försöka diskutera ikväll, hur vi ska lösa boendet etc.
Jag är värd mer. Så enkelt är det. Jag är värd en man som jag känner att jag kan flyga till månen för, och tvärtom... OM det finns nån sån. Annanrs blir jag väl ensam med barnen. Men då slipper jag iaf va besviken på nån.
