Jag vill bara säga "vad var det jag sa"!

Haha jaa.. lite rätt åt är det väl. :) Men det kanske var det som krävdes för att få honom att förstå?

Lycka till! Och du får säga "Vad var det jag sa?" ;) 

Det är jättesvårt att hantera ett cancerbesked, både för patienten och för anhöriga! Skäms inte för dina känslor, alla reagerar olika och det är helt ok. Men det är kanske inte vad din sambo behöver höra av dig just nu. Leta upp en anhörigförening nära dig. De kan hjälpa dig att få prata av dig! Man får lov att vara både arg och ledsen.
Lycka till!

Min man har också fått cancer (obotlig dessvärre) och jag, min man, kuratorn jag går hos mfl, känner att det är jag som anhörig som har det allra svårast. Så glöm inte bort dig själv i det här! Du får lov att säga "vad var det jag sa" och du får lov att vara ledsen. Sen kanske du inte alla gånger ska släppa fram det inför din man utan hitta någon annan att prata med. Stå på dig om du vill ha en anhörigstödjare, det var inget som jag blev erbjuden via sjukvården. Kuratorn jag träffar nu har jag fått via barnavårdscentralen istället.

det är mycket värre att vara anhörig än att vara drabbad, tro mig, jag har upplevt båda. Du ska be att få en kuratorskontakt du också. Inte tillsammans med mannen, utan själv. Det är tillåtet att vara arg, bitter, sur, rädd men man måste få ur sig alla känslor för att kunna ta sig vidare. Lycka till.