Jag vill bara säga "vad var det jag sa"!

Jag tror inte du är arg på riktigt. Du är rädd. Och det får man vara! Prata med din sambo, han är nog minst lika rädd som du! Kram

Jag förstår dej helt. Men tyvärr så hjälper det ju inte honom att vara efterklok. Är nog bara att stötta och hjälpa honom så gott det går.

Haha jaa.. lite rätt åt är det väl. :) Men det kanske var det som krävdes för att få honom att förstå?

Lycka till! Och du får säga "Vad var det jag sa?" ;) 

Det är jättesvårt att hantera ett cancerbesked, både för patienten och för anhöriga! Skäms inte för dina känslor, alla reagerar olika och det är helt ok. Men det är kanske inte vad din sambo behöver höra av dig just nu. Leta upp en anhörigförening nära dig. De kan hjälpa dig att få prata av dig! Man får lov att vara både arg och ledsen.
Lycka till!

Min mamma har haft maligt melanom. Hon gick själv till läkaren med ett födelsemärke som blivit en STOR böld på ena axeln. HON var oroad men läkaren den idioten kollade bara på det och sa " nej det där är inget att nojja över. Det är bara en sjönhetsmiss. Men du ska väl inte gå i bikini iallafall?"(flin flin).

Att denna läkare är väldigt känd i media är ju även det vidrigt då han är så satans dryg och bezzerwisser som satan. Det var först när hon sökte hjälp hos en AANNAN läkare som hon togs på allvar och skickades på biopsi. Och mycket riktigt var det cancer. Dom fick operera bort en STOR del hud runt bölden för att få med allt. Hon har idag ett hål i axeln efter ingreppet.

Kan säga att det var en jobbig tid med cellgifter och diverse sprutor efter beskedet. Hon gick på regelbundna kåller ofta men är idag tack och lov helt friskförklarad. En sak jag mins är dock att hon blev väldigt personlighetsförändrad av medicinen. Så var beredd på det ts. Hon blev elak ena dagen. Ledsen andra och tredje dagen sov hon bara eller låg och frös trots 4 täcken=(

Vi pratar, men det är ju hans sorg och hans känslor i fokus. Det är ju han som är sjuk, och som antagligen kommer behöva behandlas under lång tid.
Det positiva är ju att överlevnadschanserna är relativt höga även med viss spridning och han är en frisk ung man i övrigt.

Vi ska till sjukhuset på måndag för att få klara besked kring vad som händer nu, diskutera behandling mm. Gissningsvis så får jag då även möjlighet att träffa en anhörigstödjare.

Men jag är skitförbannad och håller med svårighet tillbaka känslan att han dragit på sig det här helt på egen hand och utsätter MIG för det här.

Min man har också fått cancer (obotlig dessvärre) och jag, min man, kuratorn jag går hos mfl, känner att det är jag som anhörig som har det allra svårast. Så glöm inte bort dig själv i det här! Du får lov att säga "vad var det jag sa" och du får lov att vara ledsen. Sen kanske du inte alla gånger ska släppa fram det inför din man utan hitta någon annan att prata med. Stå på dig om du vill ha en anhörigstödjare, det var inget som jag blev erbjuden via sjukvården. Kuratorn jag träffar nu har jag fått via barnavårdscentralen istället.

det är mycket värre att vara anhörig än att vara drabbad, tro mig, jag har upplevt båda. Du ska be att få en kuratorskontakt du också. Inte tillsammans med mannen, utan själv. Det är tillåtet att vara arg, bitter, sur, rädd men man måste få ur sig alla känslor för att kunna ta sig vidare. Lycka till.

Jag ska visa ditt inlägg för min man för han hoppar också över solskyddet rätt ofta, hur mkt jag än tjatar!

Det är nu några år sedan jag skrev den här tråden. Min sambo är idag frisk, tack och lov, men det har varit några tuffa år med många operationer för att ta bort melanom, och tre omgångar med cellgifter då han också hade lymfom. Idag förstår han varför jag blev arg...

Tråden är bara 4 år gammal