ADHD - få donerade ägg?

Till viss del håller jag faktiskt med dig Betty. Jag tänkte också mycket i de banorna förut!

Men å andra sidan - ingen skulle väl äta folsyra eller göra fosterdiagnostik om alla tänkte så (Att alla har en plats med eller utan funktionshinder)?
Och alla skulle röka och dricka när de var gravida utan att tänka närmare på det...

Vad jag menar är; att de flesta av oss gör väl vad vi kan för att förhindra det man vet kan hända?

Jag har ju själv fått uppleva, både som barn och nu som vuxen, vilka problem man kan ha av ADHD, och mamma och pappa kan inte springa före och efter och fixa allt hela livet. Man får kämpa mycket själv - även nu som vuxen när jag är medveten om min diagnos och mycket väl vet mina rättigheter, så är det jävligt tufft ibland.

Ibland önskar man nästan att man hade fått ett mer "synligt" funktionshinder istället. Det är liksom ingen som kan ifrågasätta att man behöver t.ex en ramp när man sitter i rullstol... Det är svårare att få den hjälp man behöver med NPF :(

Vi tycker inte att det känns rättvist att fullt medvetet ta risken att vårt barn får detta. Sen kan ju självklart i stort sett vad som helst hända ändå, varje graviditet är en komplex process där mycket kan ske! Självklart älskar man ju sitt barn oavsett vad, och gör det bästa av situationen om han/hon skulle drabbas av något oförutsett. Men nej, vi vill r som sagt inte ta risker med flit.

Hej!
 
Blir oxå lite nyfiken hur kriteriet ligger på detta, nog för att jag faller inom ramen för andra anledningar till äggdonation så vaknade mitt intresse.
Räcker det med att ens egen mamma är utvecklingsstörd t ex? Eller handlar det om sjukdomar som Huntingtons.
Jag hade varit osäker på, samt tvekat till att skaffa egna barn i bägge fallen och en donation hade ju röjt viss oro även om vad som helst kan hända under en graviditet i a f.

Kvinnor som av ärftliga skäl inte bör bli gravida med egna ägg.

Du kan väl höra av dej om du hittar någon som kan precisera vilka ärftliga skäl det gäller.

Jag har svårt att tro att adhd skulle kunna räknas som ärftliga skäl till att en kvinna inte bör bli gravid med egna ägg. Därmed inte sagt att man inte kan ha goda skäl att inte vilja bli gravid med egna ägg även när det inte handlar om en allvarlig ärftlig sjukdom eller liknande. Men jag tror verkligen att det är sjukdomar (eller något annat) med risk för tidig död eller avsevärt nedsatt livskvalitet. Och där ärftligheten är lite enklare.

För även om det finns en starkt ärftlig komponent vid adhd och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så tror man inte att det gäller alla som har npf. Det är inte heller alltid så enkelt att säga att en viss persons genetiska barn har ökad risk för att själv få npf  och att en annan persons barn inte har det. Men det är klart, är det en släkt där relativt många har npf bör ju sannolikheten vara större än i en släkt utan npf.

Jag förstår ju att man kan vilja skydda sina barn mot allt som kan göra livet besvärligt. Olika personer drar olika gränser och givetvis beror det mycket på personliga erfarenheter. Men just adhd och andra npf tror jag att det är svårt att "skydda" sig mot. Jag vet inget om detaljerna i de krav de ställer på donatorerna när det gäller ärftliga sjukdomar etc, om npf är något som alls tas upp, och var de i så fall drar gränsen.

Även om de frågar om det finns någon i den närmaste familjen som har någon form av npf och sållar bort donatorer som svarar ja, så kan det finnas odiagnosticerad adhd eller personer som har vissa svårigheter men inte tillräckligt för en npf-diagnos. Jag känner till exempel ett par som fick en son med svår adhd med autistiska drag, där det inte fanns någon person som hade eller misstänktes ha adhd eller autism i de respektive familjerna. Mycket hos barnet påminner om pappan som liten men pappan har inte några egentliga svårigheter, ingen funktionsnedsättning mer än att han inte hade så lätt för sig i skolan. Mamman har läs- och skrivsvårigheter men ingen diagnosticerad dyslexi. Mor- och farföräldrar och föräldrarnas syskon och syskonbarn har inga svårigheter mer än att mamman har en bror som har svårt att stava. Det kanske var den här kombinationen som gjorde att barnet fick den funktionsnedsättning som han har, men ingen hade ju kunnat gissa det utifrån föräldrarna och deras familjer.

Jag vet inte hur de gör på de ställen i Sverige där man kan få betala privat för fertilitetsbehandling med donerade könsceller, om man ställer samma krav som när det finansieras av landstinget. De jag känner och känner till som gjort det har haft gemensamma barn eller inte velat vänta i lång kö, men annars uppfyllt de villkor som ställs för landstingsfinansierad behandling. Men eftersom det är så ont om ägg kan jag tänka mig att det kan vara lite svårt att bli godkänd även om man betalar själv, om det inte handlar om fertilitetsproblem, allvarlig genetisk sjukdom el. dyl.

Dessutom är det så när man får behandling i Sverige att man kan inte själv ställa något krav på donatorn (om man inte har en egen donator). Man får inte heller veta något om donatorn i förväg. Den information som finns är det bara barnet som kan få tillgång till i mogen ålder. Det är den behandlande läkaren som avgör vilken donator som hon eller han tycker är mest lämplig för paret i fråga. Om man däremot är på en klinik utomlands kan man i många fall få mycket information om donatorerna och dessutom välja själv. Där kan det säkert vara lättare att kolla om det finns npf i donatorns släkt.

tycker det är bra knepigt att du tycker att adhd är en sådan stort handikapp att du inte ens vill ha biologiska barn. men alla har väl sina åsikter om bokstavsdiagnoser i guess.

Det är ju inte direkt så att ett donerat ägg gör att risken försvinner, ADHD kan hoppa flera generationer och det krävs så lite för tex en förändring i hjärnan när bebis blir till. Det är ju svårt att veta att inte ägget har ADHD-släkt när äldre sällan fått diagnos...  Dessutom kan första levnadsår för bebis påverka, hjärnan utvecklas ju långt efter födsel. SMå saker som inte tillräcklig stimulans eller ett litet trauma för barnet kan göra att det blir lite knas med nervcellerna och dopamin och noradrenalin-nivåerna.

Tycker du TS verkligen att välja bort dina gener är värt det? Sorgligt för vi med ADHD har ju faktiskt MYCKET positivt i oss också. Hoppas du inte sitter och känner att du själv är värdelös pga din ADHD? 

Källa: Det är vad min psykiatriker berättat kring ADHD och ärftlighet. 

Du har helt rätt i att det är skillnad på bör och vilja! Men du, det är också stor skillnad på att tro och att veta. ;)

ADHD är ett rent biologiskt tillstånd. Dvs det är funktionen i komponenter i hjärnan som är påverkad eller nedsatt. Man föds med sin ADHD, det är inget man kan "få" i efterhand. Det växer inte heller bort och försvinner, eller kan botas, utan finns kvar hela livet.

Förut trodde man att miljön och olika faktorer under barndomen och uppväxten spelade stor roll, att ADHD var något som man "fick" av t.ex dålig uppfostran och dylikt, men idag är det en förlegad syn.

Forskarna är överens - ADHD är till 75% ärftligt. Endast 25% andra faktorer påverkar - t.ex rökning eller alkoholintag under graviditeten har visat sig ha viss betydelse, bland annat. Det är idag väldigt få faktorer i miljön som anses ha någon betydelse, men själva grunden föds man som sagt med.

OBS att jag snackar endast ADHD - andra NPF-tillstånd är jag inte i närheten av lika påläst om!

Du säger: "Jag vet inget om detaljerna i de krav de ställer på donatorerna när det gäller ärftliga sjukdomar etc, om npf är något som alls tas upp, och var de i så fall drar gränsen"

Jag säger: Varför svarar du då i tråden? :)

Jag är ute efter fakta - de som har egen erfarenhet eller på annat sätt vet och kan säga säkert. Spekulationer och "jag tror" hit och dit är jag inte hjälpt av, tyvärr.

JAG tycker det är bra knepigt att du inte vet att jag genom ÄD blir barnets biologiska - men inte genetiska mor...

Men alla har väl sina kunskapsnivåer i guess. ;)

Du har rätt i att man inte helt kan gardera sig - men vi vill iaf känna att vi gjort vad vi kunnat, precis som att man äter folsyra för att förebygga att barnet får ryggmärgsbråck. Det behöver inte heller vara ett "stort" handikapp, behöver inte ens märkas överhuvudtaget, många kan gå och allt - ändå vill de flesta gravida förhindra det...  :)

Sen kan som sagt vad som helst hända ändå, men då tar vi det därifrån. Som jag skrivit förut - mycket kan hända ändå, och man älskar ju alltid sitt barn oavsett! Det är inte det det handlar om, ni får inte missförstå mej så kapitalt.

Men för oss känns det fel att medvetet ta en risk på över 50%. Det är så VI känner och det får andra lov att respektera.

Nej jag sitter absolut inte och känner att jag är värdelös. Jag vet självklart att det även ligger mycket positivt i att ha ADHD! :) Jag skäms definitivt inte för min diagnos. Men det är en annan diskussion! :)

Härligt att du förstår och blir nyfiken! Håll koll på tråden, jag har hört av mig till IVF-kliniken och kommer uppdatera när jag får svar :)

Jag tror att det är mycket svårt att få landstinget att betala för denna behandling eftersom det skulle öppna för att väldigt många kanske vill göra ÄD. Observera att jag inte tar ställning i sakfrågan alls. Jag tror att det som kan godkännas är ärftliga svåra kroniska sjukdomar som cystos fibros, Huntingtons etc. Jag skulle prata med socialstyrelsen, som är de som skickar ut riktlinjerna för vad kliniker ska följa.
Jag hade vänt mig utomlands, där det går fortare och är billigare. Lycka till!