Kan man få kejsarsnitt?

Har man får sr av de högregraderna så får man itne alltid föda vaginalt.

Min dotter är 2,5 år snart och hon slets oxå ut med sugklocka. jag fick sr 3. Länge så var jag fast bestämd att aldrig mer föda barn. Nu har jag börjat längta efter bebis igen men det är långt kvar tills jag vågar bli gravid igen.

Det jag vet är att här får man gå och prata om sin rädsla och bearbeta förlossnignen med en barnmorska. Sen efter ett antal samtal så fattas ett beslut om man får ks eller inte. de garanterar alltså inget innan. Barnen mår oftast bäst av att födas vaginalt trots allt.

Ring din mvc och prata med dem. Se hur det brukar gå till i ditt län. Låt tiden läka alla sår, både fysiskt och psykiskt. det tar LÅÅÅÅÅNG tid. I början kunde jag itne se förlossningsprogrammen på TV, men har jag börjat kunna det och det har hjälpt en hel del till slut.

Men ta det lugnt och bearbeta, jag läser ibland journalerna. Känns skönt för att bearbeta.

Ja det är ju som tur var ett tag kvar tills det skulle vara dax att fundera på ett syskon men som jag känner nu så måste jag få garanti på kejsarsnitt annars vägrar jag bli gravid. Jag tänker inte bli gravid för att sedan få gå och prata och kanske inte få kejsarsnitt. 

Förlossningsprogram på tv är helt uteslutet. När jag ser höggravida kvinnor på stan så tänker jag : Herregud stackars dem.... 

hihihi ja stackars dem...

Det fungerar lite olika i olika län så kolla upp det. Men du kommer med största sannolikhet inte känna likadant för evigt. Du har ju alldeles nyligen gått igenom detta. Kroppen har inte hunnit läka än så du blir påmind hela tiden oxå. Jag vet hur det känns men det kommer att bli bättre.

Jag kände mig snuvad på första tiden ett bra tag. Hade så himla ont i början att jag inte orkade med dottern. Orkade inte med amningen för det gjorde så ont i underlivet i alla ställningar. Kändes så hemskt orättvist.

Ja herregud. Min son är 6 veckor i morgon och jag känner att tiden gått för fort. Har mått så dåligt under dessa veckor.. Jag vill ju bara njuta av min underbara lilla kille.. 

Och mitt i allt så fick jag operera bort blindtarmen för tre veckor sedan också. Tajming!!  

Nej stackare!. Men det kommer bli bättre och du kommer ju hinna njuta av din lille goding. Det är jobbigt. Först insåg jag inte riktigt vad jag hade gått igenom. Min förlossning var hemsk, ingen jag har träffat IRL har varit med om sådan förlossning, inte ens i närheten. När jag insåg att jag fick lov och tycka att det varit hemskt, hemskare än andras då klunde jag oxå börja hela mig själv psykiskt. Alla som har fött barn vet att det gör ont. men de som har haft en "normal" förlossning vet itne hur det är när rummet helt plötsligt blir fullt av läkare och sköterskor och se hur läkaren sliter som ett djur för att få ut barnet. Och hur man sedan blir iväg rullad för att opereras hel igen. De sa inte ens hur många stygn jag fick.... Alltså rent för många!

Jag känner med dig och förstår precis vad du går igenom. Jag var med om ungefär samma sak. Eftreåt trodde jag inte ens att jag skulle vilja he fler barn. Man är ju inte säker på att allt går bra med ett snitt heller tänkte jag, även om det då kändes som den enda alternativa lösningen OM jag skulle få för mig att skaffa barn igen. Jag hade ont länge och var deprimerad. Min son togs med sugklocka och att få upp honom på magen helt slapp och livlös och sen se honom försvinna har varit svårt att bearbeta. De livade upp honom och han fick åka till neonatalen för övervakning. Han mår fint nu (snart 10 mån) och återhämtade sig snabbt. Men på något sätt känner jag mig snuvad på tiden efter förlossningen när både han och hans pappa försvann och jag låg ensam kvar. Kanske är det en del i att jag nu faktiskt börjar känna att kanske kan jag fixa en förlossning igen. Och nu när jag har min fantastiska son här så kan jag inte säga annat än att jag skulle ha genomlidit det igen för att få ha honom här hos mig. Tveklöst. För så här i efterhand så känns det "konstigt" nog värt det! Jag hoppas innerligt att tiden läker alla dina sår, för det är ingen enkel sak att vara med om det du just har gått igenom. Försök ge tiden tid och kanske kan mina ord ge dig lite hopp.

Och just det, till det som tråden faktiskt handlar om: Min BM sa på efterkontrollen att jag kan skriva ett förlossningsplan innan och begära snitt om något skulle gå tokigt (ifall jag ändå är beredd på att göra ett försök). Och om de inte går med på den planen så skulle jag helt enkelt begära ett planerat snitt. På henne lät det inte som ett problem att få ett snitt när man har traumatiska upplevelser bakom sig. Detta är i Göteborg och det kan säkert variera från landsting till landsting.

Urk. Till mig sa dom inte heller hur många stygn. Men i journalen står det att "sprickan" som var invändigt var 4 cm och ett blodkärl sprack, därför ja förlorade så mycket blod. Sen sydde de massor utvändigt med. Hu..
Skönt att höra fler som varit med om samma sak och att det blir bättre med tiden..

Alla läkare och överläkare, barnläkare som var på rummet gjorde det kanske ännu mer dramatiskt. Och kuvösen som stod redo sa dom. Men ut kom en skrikande bebis som inte alls behövde hjälp med andningen som de trodde :) SKÖNT! Nae fy vad jobbigt. Kan inte förstå hur det kändes för dig när de tog din son och sprang iväg med. Måste varit så sjukt jobbigt. Till mig sa dom att de skulle göra det, barnläkare stod redo att ta honom. För hans hjärtlud va dåliga och (kommer inte ihåg vad det heter, men de tog tester på hans huvud under hela förlossningen) var också dåliga.. Men ut kom en skrikande bebis som inte alls behövde läkarvård :)

Ja hoppas verkligen. Bor i Östergötland. När nästa barn kommer på tal så ska jag höra av mig till BM och prata med dem innan tillverkningen har börjat! :)  HAHA

 

Jag födde min första dotter vaginalt för snart 3 år sen. Jag fick en total sfinkterruptur grad 4, alltså den svåraste gradens bristning och jag hade oerhörda problem i månader efteråt. Inte ens idag är jag fullkomligt återställd och kommer heller aldrig att bli det. 
Dottern förlöstes genom försök med sugklocka och slutligen en våldsam tångförlossning då mitt underliv trasades sönder helt. 
Vet du vilken grad av bristning du fick? Om du fick en grad 4 så är du berättigas kejsarsnitt men om du känner dig läkt till nästa graviditet och verkligen vill föda vaginalt så får du förstås det.
För tre veckor sen födde jag min andra dotter med planerat snitt och upplevelsen var som natt och dag mellan de två förlossningarna. Visst hade jag ont efter snittet men smärtan försvann efter en vecka ungefär och idag har jag inga bekymer alls.

  
    

Jag sprack från muttan till anus !!
Jag fick 7 stygn i muttan och 5 styggn anus + felsydda stygn som jag ÄN dag kan känna fast det var 6 år sen !!
Förlossningen var hämsk och efter 24 timmars plågande kommer hon ut med tång och sugklocka + klippt med sax .. hennes hjärta gick ner och jag svimmade under förlossning arbetet.
Dottern axel gick urled.

När andra sonen kom fick jag inte föda då han var större närmare 6000
= komplikationer för mig sonen mådde bra men jag höl på att dö

När tredje kom fick jag föda men här i dk får man inte igångsättning för än man passerat BF+1 !! så jag fick snitt 2 v innan då han också var stor men OJ vilken fin upplevelse !!
Åkte hem redan dagen efter

När jag nu blir gravid igen blir det snitt så man inte kan tvinga mig att föda.             

Här är en till som inte kommit över förlossningen heller och det är 8 månader sedan.

Jag känner igen mig jättemycket i era berättelser om att rummet plötsligt blev fullt av folk... fast egentligen tror jag inte att det var så många jag var bara helt väck i huvudet av smärtan (edan funkade inte ett skit). Vet att det var minst 4 i alla fall.
Om hur det tillslut blev sugklocka och yttre press och jag gick sönder så mycket. (SR III-IV)
Jag kände också att jag gick miste om den första mysiga tiden, inte för att de sprang iväg med min son. Han mådde bra tack och lov. Men för att de sprang iväg med mig till op. Jag blev sövd och fick inte träffa min son förräns 4½ timma efter han kom ut. Resten av dagen var jag helt groggy och yr och låg fast i sängen med diverse olika slangar.

Jag kan inte titta på förlossningsprogram på tv och jag blir ganska bitter när andra kvinnor berättar om sina enkla smärtfria förlossningar.

Jag kan absolut inte tänka mig att föda vaginalt igen. Men när jag läser vad ni skriver så känner jag att jag får lite hopp att jag kanske kan få snitt beviljat p.g.a min traumatiska upplevelse sist gång. Jag känner absolut att jag i framtiden vill ha ett barn till, (om kanske 3-4 år) men innan vi ens börjar prata om att sluta med skydd så måste jag vara säker på att ingen kan tvinga mig till en vaginal förlossning för om det är fallet så tänker jag INTE skaffa fler barn och det vore hemskt tråkigt :(

Trots att jag lider med er att era förlossningar också blev jobbiga så är det lite skönt att veta att jag inte är ensam om att inte våga föda vanligt igen. Det känns ofta så... 

Här är en till med en enorm förlossningsrädsla numera, trots att det är 5 år sen sist... men jag har inte riktigt kunnat bearbeta den ordentligt och har dragit mig för och bli gravid igen. Men nu är jag det då... och jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig hur jag vill göra... men planerat snitt känns som ett alternativ helt klart! Även om det skrämmer mig oxå För jag tror inte jag vågar föda normalt igen. Har oxå ett kontrollbehov och får lätt panik i trängda situationer... vilket jag oxå fick för att jag var så slutkörd sist
Sonen blev oxå tagen med sugklocka och de "vingklippte" mig. Och om det ändå kommer att sluta så, så känns det som att det lika gärna kan bli snitt med en gång. Hört flera som har positiva minnen från det och som är glada över att de valde snitt. Har oxå jättesvårt å se såna program på tv, får bara ångest

Tycker oxå det känns skönt och höra att det är fler som inte vågar föda igen... för det känns som att de flesta inte har problem med detta...