Så otroligt sårad :,(

Det är ju svårt att utifrån din TS avgöra om det ligger andra faktorer bakom men många föräldrar har svårt  att släppa taget och inse att barnen inte är barn längre och tar eget ansvar och egna beslu. Beslut som kanske inte övernstämmer med vad föräldrarna tycker är bra och rätt. Det är mycket möjligt att han ser eventuella brister i din städning osv som sitt fel (att han missat något i uppfostran osv) och därför överreagerar. Jag antar att han inte skulle uttrycka sig på samma sätt om han varit på besök hos en granne med samma städstandard som dig precis som jag inte tror att du skulle varit lika upprörd om det varit en granne som uttryckt sig som din far. Föräldra-barn-relationen är inte alltid lätt särkilt inte när barnen precis blivit vuxna.

Det där andra du nämner att han planerar åt er, sätter deadlines osv - det tror jag faktiskt är ganska vanligt hos föräldrar och inte något du behöver ta personligt eller ens som kritik.

Jag flyttade hem ifrån när jag var 16 år och har knappt bott hemma hos min pappa.
och nu försöker vi bygga en egen framtid. har pratat med min mamma om detta och hon vet att jag tycker det är jobbigt till och med hon har pratat med pappa och sakt att det kommer inte hålla om han ska hålla på så här men han lyssnar aldrig!!
han har gjort så otoligt många saker

han förstöde tillexempel min 18års fest genom att börja slås med min store bror in för alla så alla åkte hem :( skämdes som bara den :(

frågade även min mamma om hon tycker jag städar dåligt men fick till svar
- nej verkligen inte, du städar ju hela tiden gumman!
så brister i min städing finns inte!

*släktskap är ingen garanti för kärlek' och tyvärr så finns det sådana relationer. Vad är din känsla TS, känner du att du behöver flytta dina gränser för att ni ska kunna ha en relation? Är han positiv emot dig utanför sina påpekanden?

Det kan vara ett otroligt jobbigt beslut att ta att bryta, så kanske du ska fundera på vad det är DU VILL och hur du vill känna när du tänker på din far. Ta en paus ifrån honom och var inte rädd för att berätta för honom varför du inte vill träffas, han är trots allt en vuxen människa och får lära sig hantera det här.

Tänk du på din lilla familj, lägg energin där och försök inte vända ut och in på dig själv för att tillmötesgå honom, du är vuxen nu med ett eget barn att ansvara för.

*kram*

Man måste inte ta skit från folk, bara för att de råkar vara ens föräldrar.
Hade samma med min mamma. Hon klagade på allt i mitt hem.

Jag kom till en punkt när jag frågade mig: "Skulle jag umgås med den här personen om det inte var min förälder?" 

Svaret var NEJ!

Slutade umgås. Enklast så. Energitjuvar göre sig icke besvär i mitt liv. 

Det finns folk till allt... Min mamma började stortjuta när jag sa att jag vill bestämma en del själv, när hon bara fortsatte tjata sa jag att hon inte skulle lägga sig i sånt hon inte hade med att göra. Hon gav sig ändå inte utan det slutade med att jag fick lägga på luren. Och nu för några veckor sedan sa jag åt henne att jag inte ville att hon skulle lasta över sitt dålig samvete på mig. Sedan dess har jag inte hört av henne. Det är de två gånger i mitt liv jag sagt ifrån och maken insisterar på att jag inte var elak... (Jag är 30 år nu) Du är iaf inte ensam om att ha konstiga föräldrar som lägger sig i...

Olyckligtvis gillar mina barn henne, men jag vet inte. Så länge hon inte hör av sig får det väl vara så. Jag tycker det är skönt att inte ha någon som hela tiden berättar för mig hur jag ska göra.

Ja, jag känner att dom försöker styra mitt liv och ska lägga sig i allt.. jag tackar alltid nej när de ska hjälpa med något.. för om jag får hjälp med till exempel pengar eller något annat så börjar dom direkt att ställa krav som om jag var skylldig nått.
min pappa är väldigt dryg han kan ringa 3 gånger om dagen bara för att höra så min dotter fått vatten och mat!!! HALLÅ va tror dom?! de får ju mg att känna som vårldens sämsta mamma!!! kan även ringa och på pecka att jag inte får ha min dotter sovandes ute för det är jätte myggit.. det finns ju myggnät och jag är faktiskt så pass gammal och rädd om min älskade dotter att jag aldrig skulle ställa ut henne uten så myggorna kunde bita henne. man har ju sunt förnuft!
Har pratat med mn pappa men han säger att jag ska sluta fjanta.
tror det är de som är mitt största problem dom tar inte mina känslor på allvar och låter mig aldrig få en chans att visa att jag klarar mig själv!Skönt att veta :) men det jag tycker är värst är att min sambo avskyr min familj och jag kan förstå han men det har kommit till en punkt där min föräldrar lägger sig i för mycket så det känns som om dom förstör mellan oss..
älskar min sambo fruktansvärt mycket och det finns en viss ålerskillnad mellen oss (jag är 20 och han är 25år)
vi bråkar inte ofta men när vi väl göra det så handlar det oftast om mina föräldrar.. nått dom sakt eller gjort.. och jag vill verkligen inte mista min sambo!

Försök inse att felet inte ligger hos dig utan hos din pappa. Ta honom inte i försvar inför sambon utan håll med om han klagar, du tycker ju i själva verket att det är lika jobbigt som han tycker. Ni kanske kan komma fram till någon lösning tillsammans? Du och sambon mot pappan? Låt honom inte splittra er utan skaffa en enad front.

Min make är jättebra på att stötta ang min mamma. Där är det mest jag som tycker hon beter sig konstigt och jag får det bekräftat av honom som står lite utanför och därför kan se det lite klarare. Sen har min mamma en psykisk diagnos...

Återigen TS, vad vill du?? Är din relation till din far i nuläget så evinnerligt viktig att du vill vända ut och in på dig själv för att den ska upprätthållas? Känns det svårt att stå på sig inför dina föräldrar? OM någon annan skulle påpeka dessa sakerna till dig, skulle du då ryta ifrån eller 'ta det'? Jag frågar för att jag vet hur svårt det kan vara att omdefiniera sig själv när man har varit van med vissa saker. Jag har ingen kontakt med min far just för att jag tycker att han är en patetisk och manipulativ jäkel, och jag anser inte att han har någon som helst rätt att sätta gränser för mig när han själv inte har velat vara närvarande.

Så säg ifrån, ryt till, behöver inte skälla men stå upp för dig själv och ställ ultimatum till din far. VIll hanfinnas i ditt liv så får han banne mig gå en charmkurs.